I helgen har både jag och Liten lärt oss varsin läxa om samma sak. Eller, jag vet i alla fall att jag har lärt mig, i hans fall är det mer tveksamt om han kommer minnas det och inte göra om det. Så jag gör det åt honom.
Igår var jag lite desperat. Det är vinter och hela min hud förvandlas till krokodilskinn under vintern. Läpparna skall vi inte ens prata om, jag skulle kunna silvertejpa fast en vaselinburk över truten och ändå ha nariga och torra läppar. Som bonus har jag en hund som morgonpussas med tänderna.
De där morgonpussarna gör inget i vanliga fall, för han är tämligen försiktig, men efter ett otal morgonpussar har det blivit små yttepyttiga sårsprickor i underläppen. Just för att de är så förbaskat torra. Överläppen har han hjälpt till med också. I morse råkade han ta lillpaddan i rena glädjefnattet över att jag var vaken, sen tappade han den med kanten rätt på överläppen. Jag ser numera misshandlad ut på riktigt.
Nåväl, alla som haft munsår vet ju hur förbannat ont det gör. Att ha en miljard små sprickor känns ungefär likadant. Och igår kväll höll jag på att bli tokig, inte ens min babysalva (mot blöjeksem) var tillräckligt fet och naturell. Det gjorde till och med ont i läppen att andas.
Upp ur sängen, rota i badrumsskåpet och där hittade jag den här.
Inbillade mig att jag hade köpt den någon gång på forntiden för just munsår. Och det står ingenstans på den att man inte skall ha den på munnen. Så jag smorde glatt in underläppen, snålade inte direkt heller. Sen lade jag tuben på nattduksbordet.
Draaaaaa åt skogen vad genomkorkat det var. Efter tio minuter kände jag förvisso inte av sårsprickorna längre, men hela truten var bedövad och det brann i underläppen. Eller snarare, det kändes som att någon gjorde tusen nålar på läppen. Oavbrutet.
Upp igen för att torka bort det och badda med kallt vatten. Som hjälpte exakt inget alls. Uppenbarligen har jag inte använt det mot munsår tidigare, för jag hade hellre gnuggat såren i tigerbalsam. Det hade garanterat gjort mindre ont.
Efter någon timma började läpparna komma tillbaka. Ihop med tungspetsen. För såklart hade jag råkat slicka lite på det med.
I morse kom Liten in på toaletten med mig (efter att han hade slängt paddan på överläppen), som vanligt bärande på något.
Han hade den lilla tuben med salva i munnen. Och även om han bär aldrig så försiktigt så hade det blivit ett hål i tuben. Jag tog salvtuben och gav honom en leksak istället. Medan jag funderade på om han skulle reagera på det lilla som möjligen hade letat sig ur tuben medan han hade den i munnen.
Efter tio minuter började han smaska. Utan att ha något i munnen. Då var det dags för hundfrukost.
Liten fyller ett år i januari, och för första gången i hela hans liv var han jäkligt skeptisk till smaken på foderkulorna. Gissningsvis för att någon gjorde tusen nålar på hans tunga medan han åt.
Att få i sig en tallrik mat har aldrig tagit så lång tid, men trägen vinner. Och han är trägen när det handlar om mat.
Nu har jag slängt salvhelvetet och ingen av oss fick bestående men.
Men vad i hela friden har man den jäkla salvan till och vad gjorde den i mitt badrumsskåp?
Aldrig mer!
