Summan av alla laster är konstant

Ni vet BH:arna jag inte hittar?

Idag tänkte jag koppla av lite och fixa med naglarna, och var stensäker på att jag hade ställt kvar neccessären med nagellack i Göteborg. Ihop med tygpåsen med andra nagelpryttlar. Så jag tänkte leta upp den medan jag gick omkring och pratade i telefon.

Tygpåsen med UV-lampan och alla andra attiraljer hittade jag. I den låg även en scarf och…en svart och en vit BH? Jag ställer mig ytterst frågande till min mentala hälsa igen. Logiken i att lägga just de sakerna bland nagelfilar och lim känns inte ett dugg logisk.

Men jag blev såklart skitglad över att jag hittade dem.

Tror ni jag hittar neccessären med nagellack?

Icke.

För den ligger garanterat i Strömstad.

Jag blir TOKIG.

Det här med flera boenden

Gör mig skitjävlagrinig och alldeles alldeles vansinnig. Särskilt nu när det inte är någon struktur på åkandet.

Och ja, jag inser att det är ett jäkla lyxproblem och inte ett dugg synd om mig om man jämför med de som bor i en pappkartong i Soveto. Men jag kan LOVA att de som bor i en pappkartong slipper ägna femtioelva timmar per dag åt att leta efter saker, eller få lite småpanik över att inte veta vad som är i Gbg respektive Strömstad.

Just nu letar jag efter en ring. Som antagligen ligger på ett bra ställe. Men tydligen inte i den här kommunen.

Eller som i somras när vi drog ner till Gbg för att gå på Robbie Williams. Körde som en illbatting till Torslanda för att hämta biljetterna jag hade glömt där, kom in i huset och de låg inte alls där. Ägnade 45 minuter åt att gråta, svära och leta. Sen gav jag upp, grät än mer hjärtskärande (medan maken låtsades att han led med mig fast han eftentligen dansade riverdance i huvudet i ren lycka över att slippa gå på konserten). Och satte mig ner för att acceptera att biljetterna likt förbaskat var i Strömstad och jag skulle missa hela Robbie och inte bara inledningen.

Då hittade jag dem. Utan att ens leta. Och maken slutade antagligen dansa hjärnriverdance.

Dessutom är mina fårskinnstofflor borta. Och just de tofflorna är här. För jag hade på mig dem i förrgår. Efter det verkar de ha rymt. Med assistans från Liten misstänker jag.

Imorgon skall jag riva ur varenda klädesplagg ur min garderob och se vad jag har där. För mina enda BH:ar jag kan andas i är borta de med.

Listan kan göras ändlös. Möjliga platser att leta på är ännu fler.

Vad har föranlett Operation Akutletning idag?

Ullared såklart.

Jag har som vanligt ingen aning om vad jag skall ha på mig och med mig.

Men jag åker till den kungliga hufvudstaden igen den 21 februari, och då vet jag åtminstone vad jag inte skall ha med mig.

Jag skall inte ha med mig min koffert på 50 kilo som jag hade sist.

Ett ombyte och en OnePiece. Kanske min necessär.

Fast om jag inte hittar mina BH:ar före Ullared kommer jag bli fly förbaskad.

Hur är det möjligt?

En hälsning från maken

Som tydligen har läst bloggen igen. Och vi kommunicerar ju sådär modernt även om vi befinner oss i samma hus och samma soffa.

Den här kom på mailen. Med överskriften “Svar till bloggen”.

20140107-200103.jpg

När är det läge att påminna igen tycker ni?

Mannen och trappan

Minns ni när maken rasade rakt igenom trappan?

Det var i april förra året. En väldigt varm dag minns jag, för vi hade både ytterdörren och verandadörren på vid gavel eftersom vi städade bort makens hetsiga borttagning av trappspaljén någon vecka tidigare. Han påstod att den inte fyllde någon funktion utan det var bara estetiskt. Då kom han på den fullkomligt genialiska idén att ta bort spaljén för att hallen skulle se öppnare ut. Jag ville inte, oavsett hans stensäkra hållfasthetlära så hade vi en liten valp och en storhund. Men han gav sig inte och jag gav upp.

Sen kom den där dagen i april, när jag bara hörde ett brak. Maken var på väg ner för trappan, trappstegen kollapsade som dominobrickor och han hamnade på magen tvärsöver det understa trappsteget.

Då skulle han laga den. Det hämtades tvingar och lim och gudvetvad mer. För den där hållfasthetläran var visst lite felberäknad. Spaljén fyllde visst en funktion. Hoppsan?

Men han orkade bara hämta lagningsgrejorna. Sen hände det inget mer, och jag är fullkomligt livrädd för den förbannade trappan. Han är dessutom hälgångare, och de gånger han inte tänker sig för utan dunsar upp eller ner som vanligt, då brakar såklart trappstegen igen. Minst en gång per månad ryker ett par trappsteg, och ett par gånger i månaden “lagar” han den genom att banka in den yttre trapplankan (eller vad man nu skall kalla det).

Fast det är ingen fara säger maken. Medan jag undviker trappan så gott det går.

Imorse när jag kom upp såg det ut så här.

20140107-155848.jpg

Hur tror ni det ser ut nu?

Jag menar, han är ju trots allt ledig och har all tid i världen att fixa sådana här grejor. Och det hände tydligen igår när han gick upp.

Det måste vara sjukt ansträngande att vara ledig.

För här är maken.

20140107-160130.jpg

Fastlimmad och tvingad i soffan.

Och trappan ser fortfarande ut så här.

20140107-160244.jpg

Om den inte har blivit ordentligt lagad på nästan ett år på grund av tidsbrist. Skall man räkna med att trappstegen skall ligga som vedklampar i åtminstone ett par veckor nu då eller?

Han har bara varit ledig över jul. Så man skulle kunna säga att det här är hans första riktigt lediga dag som inte hör ihop med julledighet.

Det finns en miljon saker han skulle kunna göra, men han “måste ju bara landa först”.

Man är elak om man hoppas att han brakar rakt igenom trappan och bryter några revben va?

Även om man tror att det är enda chansen att trappan blir lagad på riktigt.

(Och tackar som frågar hörrni, ögat är bättre idag igen. Svullet men inte rött och inte en molande värk. Jag har stora förhoppningar att se ut som vanligt imorgon och slippa se ut som en Sharpeihund, även om de är väldigt söta)

20140107-161211.jpg

JAG BLIR TOKIG

Här sitter jag, hundarna och katten och väntar på husse. Det har vi gjort i sisådär en trekvart nu.

20140104-161329.jpg

För han köpte en snöslunga för ett par veckor sen. Ni vet den där som Stor bajsade på i bilen på väg till mormor. Den nerbajsade gick sönder direkt efter första starten. Helt orelaterat till bajsincidenten. Då åkte vi till Jula och bytte. Efter det slutade jag räkna antalet stopp på just Jula för att byta snöslungor. För ALLA går sönder.

Man kan ju tycka att trasiga snöslungor borde vara en orimlighet eftersom vi haft exakt ingen snö alls dessutom.

Idag är det alltså resdag. För första gången på två veckor. Inte fan hjälpte det. Humöret är precis lika taggigt som om det vore veckopendling. Ordväxlingarna mellan mig och maken har inte varit barntillåtna under dagen.

Och så sätter fanstyget mig i bilen utanför Jula för att byta snöslunga. Igen. Så länge att det gick från dagsljus till kvällssvart.

Smart drag.

Och jag hittade skon. Igår kväll. Under sängen.

Jag är helt övertygad om att liten hund har hämtat den från hemligt redanletatpåställe nummer ett och flyttat till ett annat redanletatpåställe. Bara för skoj skull. För jag hade lyst under sängen och bakom sängen flera timmar tidigare.

Men jag är för all del glad över att inte frysa om ena fossingen mer.