Minns ni när maken rasade rakt igenom trappan?
Det var i april förra året. En väldigt varm dag minns jag, för vi hade både ytterdörren och verandadörren på vid gavel eftersom vi städade bort makens hetsiga borttagning av trappspaljén någon vecka tidigare. Han påstod att den inte fyllde någon funktion utan det var bara estetiskt. Då kom han på den fullkomligt genialiska idén att ta bort spaljén för att hallen skulle se öppnare ut. Jag ville inte, oavsett hans stensäkra hållfasthetlära så hade vi en liten valp och en storhund. Men han gav sig inte och jag gav upp.
Sen kom den där dagen i april, när jag bara hörde ett brak. Maken var på väg ner för trappan, trappstegen kollapsade som dominobrickor och han hamnade på magen tvärsöver det understa trappsteget.
Då skulle han laga den. Det hämtades tvingar och lim och gudvetvad mer. För den där hållfasthetläran var visst lite felberäknad. Spaljén fyllde visst en funktion. Hoppsan?
Men han orkade bara hämta lagningsgrejorna. Sen hände det inget mer, och jag är fullkomligt livrädd för den förbannade trappan. Han är dessutom hälgångare, och de gånger han inte tänker sig för utan dunsar upp eller ner som vanligt, då brakar såklart trappstegen igen. Minst en gång per månad ryker ett par trappsteg, och ett par gånger i månaden “lagar” han den genom att banka in den yttre trapplankan (eller vad man nu skall kalla det).
Fast det är ingen fara säger maken. Medan jag undviker trappan så gott det går.
Imorse när jag kom upp såg det ut så här.
Hur tror ni det ser ut nu?
Jag menar, han är ju trots allt ledig och har all tid i världen att fixa sådana här grejor. Och det hände tydligen igår när han gick upp.
Det måste vara sjukt ansträngande att vara ledig.
För här är maken.
Fastlimmad och tvingad i soffan.
Och trappan ser fortfarande ut så här.
Om den inte har blivit ordentligt lagad på nästan ett år på grund av tidsbrist. Skall man räkna med att trappstegen skall ligga som vedklampar i åtminstone ett par veckor nu då eller?
Han har bara varit ledig över jul. Så man skulle kunna säga att det här är hans första riktigt lediga dag som inte hör ihop med julledighet.
Det finns en miljon saker han skulle kunna göra, men han “måste ju bara landa först”.
Man är elak om man hoppas att han brakar rakt igenom trappan och bryter några revben va?
Även om man tror att det är enda chansen att trappan blir lagad på riktigt.
(Och tackar som frågar hörrni, ögat är bättre idag igen. Svullet men inte rött och inte en molande värk. Jag har stora förhoppningar att se ut som vanligt imorgon och slippa se ut som en Sharpeihund, även om de är väldigt söta)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
