Teknikpest som smittas

Igår började det. Den Stora Smittan. Jag varnade er, men jag glömde varna maken.

Jag vet att jag har ältat detta tidigare, men jag kan inte få in det i min trånga skalle. Jag är rädd om mina saker. De bor i olika väskor och fodral, jag håller reda på dem och lägger alltid tillbaka dem på “sitt” ställe. ALLTID.

Maken är inte ett skit rädd om sina saker och har inte ett enda fodral, ändå är det alltid mina grejor som pajar.

Min mest traumatiska upplevelse var på den tiden Apple inte släppte sina telefoner samtidigt över hela världen. Det var när iPhone 4 kom ut. Den släpptes i England och Frankrike flera månader före det var planerat släpp i Sverige och jag var så SVÅRT sugen. Det visade ju sig att det inte bara var jag som var svårt sugen, för folk nyttjade varenda engelsk kontakt de hade och sen var det budgivning på Blocket.

Jag ringde på ett par telefoner men de som sålde hade blivit erbjudna sisådär 35.000 kronor för EN iPhone. Där drog jag gränsen. Men till slut hittade jag en rar liten kille i Skåne som sålde två, för samma utpris som de svenska skulle ha när de släpptes ett par månader senare. Den lyckan. Så jo, jag körde till Skåne. Kunde nästan inte sova natten innan (som när man var barn och skulle fylla år) för att jag var så förväntansfull.

Spenderade en heldag i bil för att åka till väldigt pytteliten skånsk ort, fick telefonerna (jag var vänlig nog att köpa en till maken med eftersom han dog avundsjukhetsdöden) och åkte hem med dem. Enbart för att upptäcka att de hade ändrat formatet på sim-kortet till det som blev mikro-sim. Eftersom telefonerna inte fanns på den svenska marknaden än fanns ju såklart inte några sådana simkort att få tag på heller.

Saxen blev min bästa (o)vän. Först klippte maken till sitt kort, lite nonchalant sådär men fullt fungerande och vips hade han en ny telefon. Sen klippte jag. Fel. Då kom gråtattack nummer ett. Den orättvisan i att han, som inte ens var särskilt engagerad i telefonköpet, satt där med en fungerande telefon medan jag inte gjorde det. Det var bara att ringa telefonoperatören och be dem skicka ett nytt kort. Och vänta ett par dagar.

När kort nummer två kom klippte jag med andakt. Fel IGEN. Men den gången gick det att rädda genom att lägga i en pytteliten extra plastbit så kortet låg rätt och telefonen funkade. Så himla lycklig.

Dagen efter drog vi på utomhusbåtmässa och jag satt i passagerarsätet med varsam hand om telefonen. Grejade och donade, kelade med den och viskade ömma kärleksord till den. När vi kom fram och hade parkerat öppnade jag bildörren, telefonen gled ur knät och landade med “smörsidan” ner på den grusiga parkeringen och hela framsideglaset var krossat.

Då grät jag så det skvalade. Det var traumatiskt på riktigt. Dessutom helt orimligt att det var jag som gjorde en sån grej, det är ju maken som är en slarver, inte jag.

Efter den gången vande jag mig. Det är ju mina saker som går sönder hela jäkla tiden och bor hos teknikdoktorn. Vet inte hur många telefoner/paddor jag har dränkt och/eller tappat i marken. Eller datorer som bara går sönder framför ögonen på mig. Han har hittills inte gjort sönder en enda sån grej (sen att han gör sönder större grejor som trappor är en annan femma).

Men som sagt, nu smittas jag och det började igår kväll. Maken var i sin älskade källare, jag gick ner för att fråga om han skulle flytta dit ner eller om han hade tänkt komma upp någon jäkla gång. Medan jag stod där och blängde på honom skulle han stoppa ner sin telefon i fickan, det gjorde han inte.

Telefonen gled ur handen på honom och landade på stengolvet. Med hans tur borde den inte gått sönder, men det gjorde den.

Numera ser den ut så här.

photo(8)

Där rök makens oskuld när det handlar om att sabba telefoner. Och jag stod bredvid med min negativa teknikenergi och smittades.

Nu får den åka till samma äppleteknikdoktor där mina andra grejor ligger inne för bedömning och lagning. Och nu har jag slagit eget personligt rekord, för just nu har jag väldigt många saker liggande på den intensivvårdsavdelningen. En iPad där glaset sprack utan att åka i golvet (självsprickor?), en MacBook Pro med en cola i sig som är bortom räddning (den fick flytta dit som organdonator), en annan MacBook Pro som behöver nytt tangentbord, en MacBook Air med fuktskador (som jag INTE har tappat något drickbart i).

Det känns lite skakigt och otryggt just nu.

För morgondagen skall spenderas på Sahlgrenska där jag både skall röntgas vanligt och magnetröntgen. Båda delarna är tekniska prylar som jag alltså skall komma i närheten av.

Jag kan se mig själv fastna i magnetröntgeröret, eller att den vanliga röntgenapparaten flippar ur. Eller något annat som ingen någonsin har råkat ut för tidigare.

Nu är jag svinnervös inför morgondagen och den här teknikpesten som verkar luftburen.

Men först skall jag åka till kameraverkstaden och hämta min nylagade lillkamera.

Där var det tydligen ett moderkort som hade havererat. Och något mer helt osannolikt på en nästan ny kamera.

Sen skall kvällen ägnas åt att försöka göra något åt den här jävligt nya datorn som varit paj sedan dag ett, funkar inte det  så blir det intensiven för den med.

Håll er undan mig är mitt allra mest välmenande råd.

Lite snö mitt i vårsommarvärmen?

Det här är katten som har flyttat hemifrån, ihop med Stor när han var ganska liten.

Man kan säga att Stor älskade snön, men det gjorde inte katten. Katten gillade inte direkt heller hunden och det var droppen för honom. Efter Stors ankomst packade min lille kisse en snusnäsduk, lade ner sina viktigaste saker i den och knöt fast på en pinne och vandrade hem till sin katt(upp)passerska.

Eller ja, han behövde inte packa så mycket. I själva verket fick han skjuts av oss i bilen med alla sina favoritsaker och nu lever han livets glada dagar på annan ort och går och gömmer sig så fort vi hälsar på eftersom risken finns att vi kanske tar med honom hem. Han älskar sin styvmamma och livet som kung och jag saknar ihjäl mig. Men för hans skull får han bo kvar. Det gick liksom inte att missta sig på hur gärna han ville flytta.

Jo jag vet att det är gamla filmer och foton som dyker upp lite då och då, men jag håller på att uppdatera maskinparken här hemma och spara saker som jag inte vill förlora. Den nya datorn är ju helkass, en gammal (fast ny) dator bor på verkstad och skall få nytt tangentbord (vi kan ju prata väldigt tyst om att det är datorn jag åkte och köpte när jag hade hällt cola över hela den förra så det slog blixtar ur den, redan under återinstallationen av den nya råkade jag spilla igen och sen blev tangentbordet lite “limmigt” så jag började aldrig ens använda den ordentligt).

Datorn jag skriver på nu är ju inte mer än en månad gammal och den skall få åka på lagning imorgon när jag hämtar den andra. Telefonen måste lagas för den är DUM I HUVUDET. Däremot fick jag ett sms om att den inlämnade kameran finns att hämta. Det skall bli väldigt intressant att få reda på vad exakt som felades, för det stod däremot inte i sms:et.

När allt är trasigt så sparar man allt lite överallt, mest i lite olika molntjänster som youtube, dropbox och andra tjänster och då kan man passa på att visa en del här för den som vill se.

Men nu vet ni. Allt jag äger och har i form av digital information ligger numera i cyberrymden. Med tanke på hur bra det har gått för mig och min teknik det senaste skall ni med andra ord inte bli förvånade om hela internätet går sönder.

Se det som en varning och kom inte och skyll på mig om något händer med era grejor.

Jag börjar tro att jag är fullkomligt kapabel att göra sönder hela internätet.

Inte så genomtänkt

När man har suttit inne i det fina vädret i två dagar och bara stirrat på en skärm så blir man dum i huvudet. Så där lite extra dum i huvudet.

I eftermiddags tog jag hundarna och drog iväg till en domarring som ligger här uppe. Ett väldigt vackert ställe med mängder av vårblommor, grönska och givetvis en domarring. En skitstor sådan. Så stor att de har mysko utomhusteater där ibland på nätterna, lite scary bland gravarna.

Givetvis hade jag tänkt ta lite kort på jyckarna, men först glömde jag att lillkameran är inlämnad på verkstad. Sen glömde jag väskan med telefonen i bilen. Eller ja, jag lämnade väskan med flit i bilen eftersom det är ytterst opraktiskt att gå på vovvepromenad med handväska,  jag råkade bara tro att jag hade telefonen i fickan.

Det hade jag inte.

Där gick jag, med mina tjushundar, utan att kunna ta ett endaste foto och förbannade mig själv.

Sen jag jag var färdiggådd tyckte Stor att det var läge att skita en sista gång. Han är av sorten som gillar att gömma sig när han bajsar vilket brukar innebära att han trycker in sin söta ända i närmsta buske/träd/mur. Den här gången råkade det bli ett träd och han backade in sitt bakparti så nära att det inte fanns en millimeter mellan trädstammen och hans ändalykt.

Vilket resulterade i att trädet gav ett visst motstånd, så han bajsade på sig själv. Inte första gången det har hänt och troligen inte sista gången heller.

Däremot var det första gången som jag tog en pinne för att skrapa bort det värsta från hans lilla luddrumpa för att sedan kasta i väg den långt bort på ängen. Eller ja, det var första gången jag gjorde just det samtidigt som jag totalt glömde att jag inte hade kopplat Liten och att han är en exemplarisk apportör. Han älskar verkligen att apportera.

Bajspinnen kom tillbaka som en bumerang i munnen på Liten som glatt ville lämna den i handen på mig.

I det läget kan man inte banna hunden som gör rätt, men man kan förbanna sin egen dumhet.

Det är ungefär det mest spännande som hänt här.

Hade man varit lite mer mörkhårig hade det åtminstone funnits ett foto till inlägget ungefär här. Nu får ni visualisera själva.

Vad gör ni?

När man spenderar en hel dag med att bli hånad utan att märka det

Och det dessutom förevigas för eftervärlden utan att man har en aning om det.

Igår när make två tvingade mig och make ett att slava på kontoret (det är SJUKT glamouröst att vara småföretagare – ni hajar det va?) så frös jag. Inget ovanligt, jag fryser jämt, även om jag hade på mig både tröja och kofta. Så jag snodde make etts skittjocka hoodie.

När det var dags att dra iväg med morgongåvebilen till Bromma Blocks och jag tog av mig hoodien och lämnade tillbaka den till rättmätig ägare fick jag reda på att jag hela dagen gått med en klisterlapp på ryggen. Orange. Med texten “aktas för kyla”.

Skitkul. Verkligen. Det där med att ha roligt på andras bekostnad (för givetvis hade alla utom jag vetat om det hela dagen) är lägre än Glocalnet. Det lägsta är att det inte var jag som kom på den fiffiga blåsningen. Grymt irriterande.

Sen när vi kom tillbaka till hemmahuset efter en  snabbrunda på BB sa make ett åt mig att kolla min mail. Det gjorde jag, som den lydiga fru jag är.

Han hade paparazzifotat mig när jag stod på apoteket.

photo 2(2)

Och när jag stod i kön på Espresso House.

photo 1(2)
(Röv bestånde av 98% rysk yoghurt och 2% ost med samma utseende som keso)

Avslutningsvis i rulltrappan.

photo 3(2)

Och nej, jag hade såklart inte en jävla aning om det den gången HELLER.

Hur det nu är möjligt att man kan gå på samma spratt två gånger. På samma dag?

Jag är verkligen sorgligt talanglös och blond.

Konsten att slarva bort saker som är till för att man skall hålla reda på andra saker

Han den där som är enda orsak till att jag letar kryphål i lagböcker är ju inte direkt känd för att vara bra på att leta. Det vet jag att jag har skrivit om många gånger. Han är däremot SKITBRA på att vimsa bort saker, skylla bortvimsandet på mig och sedan hittar jag det han letar efter i hans väskor/fickor/bil.

Det är ett smärre mirakel att han klarar att klä på sig utan assistans och ledsagare. Oftast åtminstone. För det händer då och då att han knatar ut med en sko av varje sort, kallingarna bak och fram och tröjan ut och in. På riktigt.

I alla fall. Idag lyckades han med det omöjliga. Den där sidan på nätet som jag har pratat om innan, Kickstarter, där man kan vara med och sponsra projekt och uppfinningar ni vet? Den där jag sponsrade Veronica Mars-filmen och fick ett röstmeddelande av Logan. Min “spökantenn” till telefonen (som mäter elektromagnetiska vågor – väldigt Ghostbusters) och strutskuddden (googla Ostrich Pillow eller sök på strudde i bloggen) till exempel. Mycket skitfiffiga grejor och en del som bara är underhållande.

Men, förra våren startades ett projekt av ett gäng stockholmare, en yttepytteliten gps-tracker som det var meningen att man skulle sätta på sina barn och/eller hundar för att ha koll på dem.

Oerhört praktiskt om hunden, eller barnet, råkar slarva bort sig och har en hönsmamma. Dessutom kan man bara kolla i en app på telefonen var föremålet för ens ömma låga befinner sig. Det lät ju verkligen kanon.

Och jag vet att det finns trackers redan. Som används på jakthundar först och främst. Men de har kostat extremt mycket och varit jäkligt otympliga. Inget man har till sin vardagshund dygnet runt.

Så jag hoppade på det projektet och sponsrade, det gick igenom förra våren och sedan dess har jag väntat på minimojarna som skall hålla reda på jyckarna. Det har tagit en evinnerlig tid, men igår kom de äntligen. Efter åtta bedrövelser och sju förseningar. De skulle kommit i juni förra året, men när det gäller såna här projekt får man räkna med lite farthinder.

En ljusblå och en rosa hade jag valt som “tack för att du var med och sponsrade”. Givetvis lade jag in Liten som rosa och Stor som ljusblå, men igår hade jag bara ork att greja med appen och ladda dem.

Så här små är de.

20140422-221524.jpg

Mindre än en tändsticksask, tunnare än en IPhone och väger just inget alls. Däremot hade de tillverkat världens sämsta gummihållare till hundhalsbandet så en idiot kunde räkna ut att de skulle trilla ur vid minsta rörelse.

Trist att man är gift med just en idiot i sådana lägen.

Idag ville rikspuckot testa dem, medan jag skulle sitta hemma och kika på appen vart de gick. Sjukt spännande. Näe, jag är inte ironisk. Det sista jag sa innan idiot, hund och hund gick ut var “se nu för fan till att inte tappa dem på första promenaden när vi har väntat i ett år”.

Självklart inte, svarade idioten.

Och så knatade de iväg. Det såg ut så här.

20140422-222123.jpg

Där blev jag lite fundersam. Antingen hade Liten lyckats tappa sin, 50 meter från hemmet, eller så gick Stor med sjumilakliv så jag kände mig nödd och tvungen att ringa och fråga om den var tappad eller om den inte var på.

Jag fick ett fnysande i örat. Han hade ju faktiskt sagt “självklart inte”, så det var nog bara en tillfällighet vid “inkörning”.

Sen kollade jag igen.

20140422-222532.jpg

Och där var ju allt frid och fröjd.

Nästa gång jag kollade hade Liten rört sig en halv kilometer, men Stor var kvar på exakt samma ställe. Så jag ringde igen. Fick en fnysning till. Givetvis var det fel på appen och inte på maken.

Men ungefär samtidigt som maken hade fnyst klart åt mig började han svära så det osade. Hoppsansa, Stor HADE visst tappat sin. Utan att snubben med järnkoll hade märkt det.

Nåja, sa maken, det går ju faktiskt inte att slarva bort en grej man använder för att hålla reda på var grejor är någonstans.

Det var ju en tanke god som någon.

Gissa vem som kom hem en kvart senare med två hundar och en tracker? Gissa vem som inte alls hade hittat det han inte ens skulle ha tappat från början?

Gissa vem som blev utskickad med kartan med orden “du kommer inte tillbaka förrän du har hittat den andra.

Jodå. Han kom tillbaka. Med trackern. Efter en evighet.

Annars hade jag inte släppt in honom.

Nu funderar jag på att köpa fler och limma fast en i hans hjärna, eftersom den verkar förkomma alldeles för ofta.

Men bortsett från att maken lyckades med konststycket att slarva väck en obortslarvningsbar sak så var de skitfiffiga.

De larmar om hundarna försvinner utanför ett valt område, de larmar om de blir helt stilla (om hunden har fastnat någonstans), de går att följa i realtid och en mängd andra fiffiga inställningar. Och de tål bad, regn, dypölar och annat praktiskt.

Vill man dra det till en ytterlighet är det ju inte bara praktiskt för hundar och barn.

Jag ser en enorm potential om man är misstänksam fru eller privatdeckare.

Sy in en i linningen på finkallingarna.

Snacka om att kunna bli tagen med rumpan bar.

(Nej jag är såklart inte sponsrad, men jag gissar att en del hundägare vill veta. Www.traxfamily.com. Där finns de numera. Så jäkla skönt det skall bli till sommaren när hundarna springer omkring på stora ödsliga öar utan att man behöver springa efter dem med fickorna fulla med leverpastej för att hålla koll.)