Category: Klantarsel

…är det ens alldeles egna fredagen den trettonde. Min privata otursdag inföll igår (igen).

Vi gick på badpromenad med lurvarna, som måste ha varit stekheta, eftersom de inte bara badade utan faktiskt simmade alldeles frivilligt. Det har jag dock inga bildbevis på.

Sen drog Stor i kopplet samtidigt som jag klättrade med blöta flip-flops på osymmetriska stenar, vilket slutade med att jag lade mig raklång, fick skrubbsår på knän, fingrar och vader. Istället för att börja grina, som jag kände för, valde jag att skrika på maken och säga att det var hans fel (lite suddig orsak, men orsaker får vara suddiga när man ligger nytrillad i ett stenröse). Det finns det inga bilder på heller, maken har åtminstone vett på att vara rädd om livhanken.

Då ville inte jag vara ute på promenad mer, så jag vände hela skaran hemåt, Liten bajsade och jag tog morrande upp en bajspåse för att plocka upp. Men jag var tydligen lite svettig om handen, så handen slant en smula. En tillräcklig smula för att jag skulle råka köra ner hela tummen i skithögen. En icke påsklädd tumme.

Av förklarliga skäl finns det inga foton på det heller.

Bajsig, blodig och svettig marscherade jag tillbaka till båten, tvättade tummen, tog av mig alla kläder och så hoppade jag i vattnet. Med lite hjälp av iknuffande make. Det kunde ha funnits film på det, men maken fuckade upp knapptryckningen på inspelningen (tack gode Gud för det).

Sen gick jag upp, konstaterade återigen att vi verkligen ligger på världens bästa båtplats där ingen ser om man näckar och badar, enbart för att vända den egna stora nakna aktern akterut på akterdäck och just då kom en förbipasserande båt och frågade om vi visste ifall det fanns gästhamnsplatser längre in. Talk to the ass (hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag hade fullt upp med att rodna ihjäl mig).

Det finns det absolut inga foton på.

Däremot finns det foto som visar hur jag ser ut när jag inte har borstat håret på tre dagar och varvat saltvatten med sötvatten.

Jag vill minnas att somliga önskade sig ett foto på krullet. Ett bevis på att jag verkligen är släkt med mina syskonbarn. Det råder inga som helst tvivel om det släktskapet och inga brevbärare har varit inblandade.

Det kändes som ett passande morgonfoto. Eftersom jag ser ut som den där barnprogramledaren, vadhannuheter. Eller en icke tillrättalagd Jonathan Lejonhjärta.

Med det säger jag godmorgon till alla. Särskilt de som har svår ångest för att semestern är slut.

Själv skall jag gå och lägga mig igen. Och sova orimligt många timmar till. Sen skall jag kanske slå på stort och bada igen.

Bollibompa…bollibom BOM PAH!

(Jag borde vara barnprogramledare? Och man?)

Jag är olydig. Och lite motvalls. Sådär som man är som medelålders. Det blir Ross först.

Om ni har sett Vänner så minns ni när Ross solduschade och tog till sig instruktionerna i automatduschen på ett väldigt…manligt vis? Han hängde helt enkelt inte riktigt med och det slutade med att all färg kom på hans framkropp.

Det avsnittet glömmer jag aldrig eftersom det avskräckte mig från allt vad solduschande heter.

Ända tills jag köpte den där Tan Can och råkade överdosera litegrand.

Tanken var ju god och det blev ju fin färg. Om jag bara hade slutat spraya i tid, men det var ju så himla roligt och så trodde jag att det skulle vara svårare att få jämnt.

Sen gjorde jag inte det mer.

Min grundfärg numera är ju bårhusblå och jag är så in i perkele less på att se mer trött ut än vad jag faktiskt är. Jag solar ju överhuvudtaget inte längre eftersom jag opererade bort nästippen på grund av lite hudcancer för ett antal år sedan och det är TRÅKIGT. Man känner sig faktiskt mycket piggare av att se piggare ut, och man ser piggare ut om man är lite pikant västkustbrun istället för färglös med icakassar under ögonen.

Dessutom syns alla mina åtta miljoner blåmärken från Litens välmenande kärleksbett mycket tydligare på blåvit hud än på solkysst. Den här sommaren har varit extra dödstrist med tanke på att vädret har varit kanon och hela min familj är knallbrun. Men inte jag inte, jag är familjens svarta får och vita fårskalle.

Så jag tog mod till mig och beställde helkroppssoldusch här i stan. Utan att ha en aning om vad jag gav mig in på, hur det funkade eller hur lång tid det skulle ta.

Det blev SKITBRA. Jag var där igår kväll. Och det tog exakt femton minuter från avgång lägenhet till entré lägenhet igen. Dessutom luktar inte spray tan garvsyra längre (eller vaddetnuvar det luktade förr), inte heller blev jag orange och jag klarade att följa instruktionerna (nästan).

Det syns kanske inte jätteväl på fotot, men det ser inte ut som att jag har smetat bajs i ansiktet den här gången och jag är jämnbrun över hela kroppen förutom där jag hade trosorna.

Imorse när jag trippade upp på lätta fötter och tittade mig i spegeln fick jag först en chock, men när jag kom ihåg vad jag faktiskt hade gjort igår stod jag och blev pigg bara av att kika på min pigga spegelbild. Ett mirakel. Jag har inte varit jämnbrun på flera år och jag har definitivt inte varit ett dugg brun på händer och fötter någonsin. Där har jag alltid haft olydiga pigment.

Eftersom jag var varm och svullen när jag knatade till solstället igår fick jag inte av mig ringarna så jag fick bli sprayad med dem på.

Det ser ju faktiskt ut som riktig bränna.

Om det krävs så lite för att jag skall bli lite gladare och piggare av min egen spegelbild så är det definitivt något jag kommer fortsätta med. Och blåmärkena har fått lite kamoflage.

Men här har ni anledningen till det usla bloggandet på sistone.

Det syns ju med all oönskvärd tydlighet var den tummen har suttit fastkilad och vilka problem jag har haft att få tummen ur.

Eller så var det jag som inte lydde tjejen som höll i spraytanduschen och stod still i fyra minuter inuti duschtältet för att det skulle torka. Den där nedrans äggklockan gick ju så långsamt och jag ville till spegeln.

Väl framme vid spegeln råkade jag se två vita leenden under vardera bröst och fick en chock över insikten att det måste betyda att jag har hängtuttar. Och givetvis lyfte jag lite extra i just vänster bröst med vänster tumme för att kolla exakt hur mycket vitt det var under bröstet. Utan att ha en tanke på att bröstfärgen skulle hamna på tummen.

Behöver jag säga att det vita under brösten är brunt idag efter att ha sovit på det under natten för att färgen följde med jordens dragningskraft och jämnade ut sig?

Nu vet jag åtminstone det till nästa gång.

Men till dess får det se ut som att jag har haft tummen fastcementerad i arslet och alldeles nyss har fått ut den.

Det kan jag ju åtminstone inte skylla på någon annan än mig själv.