Category: Klantarsel

Britney Spears är soundtracket till mitt liv

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Britney Spears är soundtracket till mitt liv

I alla fall “Oops I did it again”.

I vintras viftade min stora hund på svansen (som vanligt) vid bordet där jag har datorer och på den tiden glas med coca-cola. Han viftade ut hela colaglaset över tangentbordet på min ett år gamla MacBookPro, och innan den sa adjö och lämnade in för gott slog det blå blixtar ur laddkontakten. Sen blev skärmen svart och det fanns inte en startkabel i världen som kunde få igång den.

Den åkte raka vägen in i operationssalen (toaletten), men trots ihärdiga försök med den mest moderna kirurgitekniken (skruvmejslar och skalpellliknande föremål) var det bara att konstatera att de vitala delarna hade tagit för mycket stryk. De inre skadorna var för omfattande för att den skulle kunna komma tillbaka till de levandes skara igen. Jag deklarerade den död ungefär 23:13 den kvällen, och sedan sörjde jag.

Efter det fick jag tokpanik. Hur jobbar man utan dator? Jag skrämde liv i svärfar dagen efter som fick köra mig till närmsta El-Gigant och köpa en ny, med trygghetsförsäkring på inrådan av elgigantkille. Med den kan man tydligen få en ny ifall man har väldigt svansviftande hundar. Påbörjade installation av backup (som tar en halv jävla evighet) och gick och lade mig. Förmiddagen efter (och ja, detta är lite pinsamt att erkänna) viftade hunden på svansen igen. Samma sak hände, fast inte lika stor mängd klibbig cola. Det vill säga, MINDRE än 24 timmar efter att den nya bäbisen hade flyttat in i huset så händer det igen.

Återigen operationsbord, med en mer lyckosam utkomst. Den fick bara permanenta skador på cmd- och mellanslagstangenterna. De tangenterna är en smula…dysfunktionella. Och istället för att ta egen svans mellan benen och åka tillbaka för att få en ny så skämdes jag för mycket. Sannolikheten att det skulle hända en gång till inom så kort tid var lite för mycket för mig att hantera. Jag hade ju inte ens sörjt klart den första liksom. Och i övrigt funkar den ju. Förutom knapparna.

Om jag var rädd om mina saker innan så blev jag manisk efter det. Fick till och med pipmugg av förstående och välmenande kompanjon. Och ändå går saker liksom bara sönder (iPaden som stod still på en madrass och fick så mycket stenskott att den var tvungen att bytas ut är bara ett exempel), jag har otur.

Men jag har blivit väldigt försiktig med mina datorer. Och glas. Plus att jag har slutat dricka saker med socker i efter det. Och jag har en reservdator modell mindre.

När man (jag) har migrän måste jag dricka mycket, och eftersom det av redan nämnda anledningar inte blev någon matshopping igår så trodde jag att min Ramlösa var slut. Och har försökt samla kraft att a) ta mig till apoteket och hämta mer migränmedicin och b) handla Ramlösa och lite andra saker att äta så jag inte tynar bort (rysk yoghurt).

Den där dagen när jag blev så arg på maken för att han inte såg Kosterfärjan och färjans svallvågor och det regnade Ramlösaflaskor i huvudet på hundarna. Alltså den dagen som jag blev så infernaliskt arg att jag mönstrade av, så glömde jag ta med Ramlösan från båten. Det gjorde jag däremot häromdagen men hade glömt det, så döm om min barnsliga förtjusning när jag hittade en helt oöppnad tvålitare i båtväskan.

Jag satte mig just i soffan och öppnade den. Men hade glömt att den hade trillat omkring på båten som rullade lika mycket som de där krabbfiskarbåtarna i Berings Hav.

Kolsyrad dryck som trillar omkring brukar vara bra att öppna utomhus eller åtminstone över vasken. Det gjorde inte jag, och var inte ett dugg beredd.

20130716_153155_resized

Det syns inte, men hela tangentbordet och skärmen är plaskblöt. Plus att fötterna fick simhud av all Ramlösa som landade på golvet.

Den är nu opererad. Och väldigt avtorkad. Eftersom det inte är något socker i Ramlösa var de inre skadorna inte omfattande alls.

Däremot har touchpaden fuckat ur litegrand. Jag gissar att den behöver lite konvalecenstid bara.

Men då kommer följdfrågorna:

1. Det här MÅSTE ju vara makens fel även det? Det var ju han som körde i svallet.
2. Finns det någon slags trygghetstrygghetsförsäkring?
3. Hur är det möjligt att sådana här saker bara händer mig, som är så rädd om mina saker att de mer eller mindre sover på sidenbolster, men inte händer maken som är en slarver?

Och det gjorde inte migränen ett dugg mer hanterbar, så nu måste jag verkligen dra ut den fastcementerade tummen ur arslet och gå till apoteket.

Jag skall bara torka av fötterna först.

 

När man gör det omöjliga möjligt

Posted on | by Victoria | 5 Comments on När man gör det omöjliga möjligt

Jag konsumerar ju som sagt sjukt mycket böcker. Och skvallertidningar. Men det finns inte en snöbolls chans i helvetet att jag somnar på kvällen utan mina bokritualer. Eftersom jag lider av maniska perioder (egen diagnos, inte läkares) så varierar de en smula.

Sedan ett halvår tillbaka har jag sovit med bolltäcke, för att jag led av insomnia så det visslade om det. Före bolltäcket var jag så trött dagtid på grund av sömnbrist nattetid att jag inte visste om jag hallucinerade eller om jag faktiskt var med i matchen. Men jag tror fortfarande inte att hissen gick hela vägen upp varje dag. Kanske inte ens varannan? Att jag överhuvudtaget klarade enkla uppgifter som att torka mig i arslet efter ett toabesök under min sämsta period måste ha varit ett underverk, eftersom jag stoppade makaroner i micron för att göra havregrynsgröt och var ännu bättre på att förlägga det där jag alltid förlägger. Glasögon, nycklar, korthållare och snusdosa. Till mitt försvar vill jag påpeka att makaronpaket och havregrynspaket är sjukt lika.

Bolltäcket var min riddare i skinande rustning, min räddare i nöden, grädden till mina jordgubbar helt enkelt. Som jag sov. Och då tillkom det lite nya rutiner.

Jag har aldrig kunnat sova utan att läsa i sängen. Någonsin. Är en sådan där människa som lägger mig, öppnar boken, läser x antal sidor beroende på graden av tröttma och somnar med boken i ansiktet och lampan tänd. Från jag var liten och lärde mig läsa och pappa fick smyga in och försöka sno boken från mig och släcka lampan – till nutid.

Numera är det ingen som försöker sno min bok ifrån mig, eller släcker min lampa eftersom tekniken har gått framåt. När jag läser böcker använder jag min Kindle, med inbyggd läslampa som slocknar av sig själv efter en halvtimma samt att den går in i viloläge alldeles på egen hand om jag inte bläddrar på sisådär tio minuter. SÅ långsamt läser jag inte, det brukar betyda att jag har somnat, och lampan somnar strax efter. Fiffigt värre. Inga mer böcker i ansiktet och 60 wattslampor i trynet hela nätterna.

Men nu till det omöjliga som jag lyckats göra möjligt. Min kvällsrutin efter att jag och bolltäcket startade vår kärleksrelation är att lyssna på ljudböcker i sängen. Jag blir ännu mer sömnig av att lyssna på ljudböcker. Bolltäcke + ljudböcker = värsta sömntabletten. Och det bästa borde ju vara att det är fysiskt omöjligt att tappa en ljudbok i ansiktet. En ljudbok är ljudvågor som strömmar ut från iPaden och in i mina öron. Dessutom inställd med snoozefunktion, så att den stänger av sig själv efter 30 minuter så jag kan somna ifred. En sömnutopi helt enkelt?

Om man nu inte är som jag. Som lagt till en extra grej till kvällsrutinen. jag tycker att det är vansinnigt avslappnande att spela Candy Crush Saga. Kan inte riktigt förklara nivån på avslappningen, och den är inte heller helt rimlig, men de FÅ gånger jag spelar en bana dagtid så börjar jag direkt klippa med ögonen och blunda väldigt väldigt länge. Fortsätter jag är jag dömd, då får jag gamnacke och blypanna. Om jag dristar mig till att gissa anledningen så misstänker jag att egenföretagarhjärnan (ja, det är förmätet av mig att faktiskt anta att jag har en fungerande hjärna, men det händer faktiskt att de där två aktiva hjärncellerna är oense) och därmed har lite svårt att slappna av utan någon slags yttre stimulans som tydligtvis stänger ner ALLA hjärnfunktioner. Vilket då Candy Crush verkar göra.

Så, numera ser min kvällsritual ut som följer; jag gör en liten (stor) tallrik med rysk yoghurt med russin i, tar med mig iPaden, tallriken, snusdosan och ett glas vatten in i sängen. Startar ljudboken och lyssnar medan jag äter min yoghurt med andakt, med en hund dreglandes på kudden och den andra stående på min axel. Efter att jag andäktigt men skyndsamt, för att inte hundarnas tålamod skall tryta, har ätit upp – får de min tallrik för att slicka i sig de sista resterna och även fördiska tallriken. Sedan dricker jag lite vatten, tar en snus och sedan lägger jag mig tillrätta under bolltäcket för att spela lite Candy Crush samtidigt som jag fortsätter lyssna på ljudboken. Det ser ut ungefär såhär.

20130703_173308_resized

Det ser väl helmysigt ut. Alla faktorerna för en god sömn och snabb insomning.

Om man bortser ifrån att resultatet alltid alltid alltid blir så här.

20130703_173316_resized

För att jag somnar under tiden jag spelar. Och iPaden landar i ansiktet på mig. Då vaknar jag, det kan jag lova. För att fortsätta spela lite till, eftersom jag oftast somnar mitt i en bana. Och så händer det igen.

Jag måste vara den ENDA i universum som tappar sin “ljudbok” i ansiktet VARJE kväll. Det borde inte vara genomförbart.

Men jag vill verkligen fortsätta lyssna på ljudbok medan jag spelar Candy Crush, fast det är oskönt att få iPaden i huvudet när jag somnar. Faktiskt mer oskönt än när man tappade en vanlig bok i ansiktet.

Om jag nu inte vill göra avkall på något i min kvällsrutin, hur skall jag lösa det?

Sova med hjälm?

 

 

Kalla mig Victoria Papphammarson

Posted on | by Victoria | 5 Comments on Kalla mig Victoria Papphammarson

Jag och permobilen åkte till läkaren idag. Eftersom min hand har ett eget liv och värker (och domnar varje natt), och mina ögon ser dubbelt utan glasögon. Nu är nästa steg neurolog, för att kolla så att nervfelen i handen inte har något att göra med dubbelseendet.

Trots min hypokondri tror jag inte ett ögonblick på den förklaringen. Dubbelseendet har jag dragits med i tre år, och handen gick åt helvete efter en operation i november förra året. Har väldigt svårt att se att hjärnan skulle vara med och spela ett spratt där. Men, desperat läkare som inte förstår varför handen är dum tar till specialister. Det är jag såklart tacksam över, för det är inte fel att ha en läkare som engagerar sig. Nu är alltså nästa steg magnetröntgen av handen, ögonläkare och efter det neurolog.

Och efter hemresan från doktorn börjar även jag tycka att det där med neurolog inte är en dum idé. För jag tror att min hjärnbrist kan vara en bov i dramat när det gäller andra saker. Samt att mitt “Papphammar-centra” kan vara en aning förstorat.

Den här väldigt obranta backen körde jag nerför och in på torget hemma för att åka till apoteket. So far so good. Och det ser ju ut att vara väldigt tomt på folk:

20130628_115132_resized(1)

Det var ju en rak och fin väg till min parkeringsplats, där jag står och tar fotot.

Så jag parkerade här:

parkering

Och det ser ju fortfarande rätt folktomt ut. Enligt efterkonstruktionen ingen direkt ögonbrynshöjare. En helt normal parkering.

OM det inte hade varit för att jag lite grand fastnade med foten (utan för stora skor) när jag skulle kliva av, och exakt samtidigt kom åt knappen som låser upp de båda “parkeringshjulen” fram på permobilen. Hur jag nu lyckades med det. Jag vet inte, men jag gör oförklarliga saker ibland.

20130628_115455_resized

Att fasta så lite med foten, samtidigt som jag tydligen fick tics i högerhanden fick ödesdigra konsekvenser. Återigen välte jag stillastående. Men sist hade jag ju åtminstone vett på att göra det utan publik.

Så här mycket folk var det på det till synes folktomma torget:

20130628_115413_resized

Parkeringen vid sidan om min Papphammarsparkering! Full med bilar!

20130628_115215_resized

Torget, med alla affärer, bakom min Papphammarsparkering. Dock väldigt folktomt vid rekonstruktion, inte ett dugg lika folktomt när jag utförde den. Med bravur dessutom.

För, jag gjorde så här efter att ha fastnat med foten och ticsat med handen:

20130628_115154_resized copy

I slow motion lutade jag 250-kilos permobilen åt vänster. Dängde den hjälmprydda skallen i stenkonestolpegrejen, för att avsluta med att landa på min istervadderade röv (samma sida som jag landade på när jag halkade i trappan på båtmässan för ett par år sedan och som slutade med tio timmar på ortopedakuten och en bäckenbensfraktur). Vadderad röv räcker tydligen bara så långt. Som grand finale fick jag hela permobilen över mig, samtidigt som jag skrek “FAN” så det hördes till grannkommunen.

Det röda på kinden är inte blod. Det är skämselrosor på kinderna.

Tydligen såg det väldigt mycket värre ut än vad det var. För medan jag låg på marken och kontemplerade livet stod det helt plötsligt ett tiotal människor runt mig med oro i blicken. De lyfte upp permobilen. Frågade hur jag mådde. Om jag verkligen inte hade ont någonstans. Ifall jag kände mig yr.

Helst hade jag velat ligga kvar. Men fick resa mig upp, säga att det var okay, och att det som gjorde mest ont var det skadade egot.

Efter det linkade jag iväg till apoteket och insåg att det där med “inte ont” kan ha varit en lögn. Hjälmen tog ju smällen mot stolpgrejen, men nacken verkar ha fått sig en vrickning. Om man nu kan vricka nacken? Och arslet gör en smula ont.

Det där med att MC/permobil skulle vara farligt i höga hastigheter är snicksnack. Den är busenkel att hantera i höga hastigheter. Men det är som med skidor, de mest korkade olyckorna händer tydligen när man står still. Något jag har uppenbara problem med.

Från och med nu skall jag gå omkring så här hela tiden. För det är tydligt att jag är en fara för mig själv. Trillar man stillastående bör det vara hjälmkrav. Och den matchar ju faktiskt både solglasögonen och tröjan.

20130628_120430_resized

// Papphammars dotter