Ett äckelinlägg – var det ingen av er som kunde förespått detta?

Jag har käkat pulver i en vecka. Hela veckan gick åt till att drömma om allt jag skulle gnaga på under helgen. Göra små listor med goda tuggbara saker.

Nu råkade jag bli väldigt väldigt arg på maken, så oxfilén jag hade längtat ihjäl mig efter frös ju inne, och jag åt inte speciellt mycket. Jag fortsatte med pulver, förutom fisken på Koster, och lite medicinsk lakrits.

Men igårkväll tog jag min älskade köttbit. Med pepparsås och sallad, och njöt av varenda tugga. Efter det tog jag en jävla lakritskola som drog ut halva tanden på mig.

Var de verkligen ingen som kunde talat om EXAKT vad som händer när man har käkat pulver ett stort antal dagar och med andra ord gått omkring och enbart fjärtat rosa smultronpuder. Och sen petar i sig en stor jäkla oxe till middag.

Jag har för i helskotta suttit på förlossningen idag. I timmar. Pulvret som kroppen hade samlat på i en vecka lade sig i sätesbjudning någonstans i tarmarna och rullade tummarna. Idag kom den stora stygga (men ack så goda) oxen ner i tarmsystemet och tyckte att pulvret hade relaxat klart. För han skulle ut. One way or another. Och där fick jag sitta och föda pulverbäbisar ihop med en stor jävla oxe som försökte knö sig före i kön. Den kön var inte stor nog för båda, DET kan jag tala om. Inte utgången heller.

Tanden gör inte ett skit ont, men min stackars babystjärt har fått en omgång den sent kommer glömma.

Svetten lackade, magen kved och det kändes som att jag födde basketbollar.

Jag är helt slut. Utmattad. Ni som snackar om att föda barn har aldrig ägnat en förmiddag åt att få ut en oxe ihop med en veckas pulver.

Idag blir det liggjobb, att sitta är inte att tänka på, och “ungarna” har jag adopterat bort till avloppverket.

Det var inga kärleksbäbisar. Det var monster.

Och det kunde ni inte ha förvarnat mig om. Va?

 

Kiss och sånt

Jag kissar ner mig av skratt och fortsätter på inslagen bana och Monas kissinlägg. Men snart kommer jag inte behöva kissa ner mig sittande, för när min kissfejksnopp kommer kan jag göra det stående. Som jag har längtat efter just det. Ett nytt skapat behov.

Litegrann har jag jag faktiskt längtat efter det på riktigt eftersom jag inte kan kissa i naturen. Eller ja, kan kan jag väl, men det slutar alltid med att jag kissar ner byxben, skor och det har hänt att min dåliga balans har fått mig att trilla baklänges under kissandet. En gång i en buske, en annan gång i en snödriva och DET var kallt. Jag är felkonstruerad när det handlar om att kissa utomhus helt enkelt. Så jag undviker det in i det längsta, det händer kanske en gång var tionde år. Och jag vägrar tro att jag är ensam om det. Snälla säg att jag inte är det?

Någon gång på forntiden kom den första varianten av snoppkissare för kvinnor. Jag vet att jag lyckligt läste om det i en kvällstidningsartikel. Men den såg mer ut som en sån där pappersreklamtratt man får på macken när man behöver fylla på olja. Med andra ord såg den inte speciellt funktionell ut, och med tanke på att jag läst ungefär inget alls om den efter det så kan den ju inte haft speciellt stor genomslagskraft.

Efter lite letande hittade jag den skitgamla artikeln här. Från 2006. Gammal som sagt.

Och den såg ut så här.

20130908-152335.jpg

Döm om min förvåning när jag av en slump hittade en modern version av oljetratten på internätet idag. Det som föranledde det här kissinlägget och letning av gammal artikel. En som inte ser ut som en papptratt/kräftskivehatt. Och som säljs i massor av sportbutiker online för såna där hurtiga kvinns som lever naturliv utan tillgång till varken toa eller buskar.

Jag levde SÅ aningslös.

20130908-155337.jpg

Och här är länken till kvinnopenisen. Ej att förväxlas med en strap-on. Med återförsäljare och allt.

Nästan roligast av allt. Den del av texten som förklarar hur man använder den på bästa sätt.

20130908-153341.jpg

Hemma. I. Duschen.

I vilket fall som helst. Män har det sjukt lätt om de blir kissenödiga på ställen utan toalett. Det har inte kvinnor. Inte ens de mer välbalanserade som inte kissar på byxor och skor, för att förfrysa arslet på vintern vill väl ingen. Det är orättvist och ojämlikt. Men inte längre.

Jadå. Jag har köpt en såklart. Som jag skall testa i duschen så fort den kommer. Och funkar den kommer den få en alldeles egen plats i handväskan, för nödiga tillfällen.

Och så var det ju den där detaljen att det är nyttigt för kvinnor att stå och kissa.

A gift that keeps on giving.

Och det är tydligen sånt här jag gör när jag leker singel. Funderar på kiss.

Men det var då själva fan att det skall vara så svårt att lära sig

Varje gång jag/vi lämnar hundarna ensamma i huset, lägenheten eller båten så går jag igenom varenda detalj och flyttar saker de skulle kunna nå. De bryter mot alla fysikaliska regler som finns om de verkligen vill, för det är inte meningen att en valp som är 40 centimeter hög skall nå upp till saker som ligger två meter uppe på en hylla. Men Liten klarar det. Hur vet jag inte, men ibland undrar jag om han bara helt enkelt skäller ner prylarna. Och ja, vi skall sätta upp en spionkamera för att se om de eventuellt är hundar med såna där superhjälteegenskaper. Eller om de gör en väldigt liten hundpyramid och ställer sig på varandra.

I alla fall, ända sen Liten (eftersom han är värst) knaprade i sig mina glasögon sist så kör jag bankvalvsmetoden. Allt göms bakom låst dörr. Alla mina 35577223 glasögon följer med i handväskan. De skall i vart fall inte äta upp något mer som gör matte blind och får ställa in en Barcelonaresa igen. Där gick gränsen. Och det kan man läsa om här om man vill.

Igår när vi lämnade hundarna att vakta båten medan vi gick och käkade (torskrygg med hummerbea och friterad färskpotatis, så gott, men jag fick så ont i pulvermagen sen), så gick jag igenom samma ritual som vanligt. Allt ätbart in i skåpen, allt annat ner i sovavdelningen med låst dörr. Det enda som stod framme var två tomma ölburkar. Trodde jag. Och då var jag safe. Trodde jag också.

20130908-132739.jpg

Det här mötte mig när jag kom tillbaka till båten. Ett glasögonfodral. Som det tackgodegudihimmelenamen inte låg några glajjor i. För det sista jag hade gjort var att ta på mig ett par av mina solisar, men glömt att lägga tillbaka fodralet i handväskan.

Man får lite känslan av att de är listiga rackare som tänker “nu siktar vi på det dyraste”.

Sen hittade jag visserligen en av de två tomma ölburkarna söndertuggade till aluminiumkonfetti under bordet. Normala hundar tuggar inte på metall. Normala hundar gillar inte öl. Normala husdjur bor inte i vår familj tydligen.

Sen det andra “hur jävla svårt är det att lära sig”, men det handlar mer om den skitgamla hunden.

Vad är grejen med att alltid alltid glömma något? Skall han handla och jag ber honom om fyra grejor, så kommer han hem med tre. Skall han ringa två samtal så ringer han ett.

När jag drog hem från båten med jyckarna igår, snabbare än en avlöning, för att slippa tvångssocialisera mer så bad jag honom om en sak. En jäkla sak. Och det var att ta med min kameraväska så jag kunde ladda under natten, och dona med objektiven, för att nyttja den här dagen till att ha fotosafari. Vad är en sak minus en och vad kom han hem med?

Ingen kameraväska i alla fall.

Och det var bara en del i rosenraseriet.

Nu åkte han ner och hämtade den, och tog med sig hundarna till skogen medan jag skall leka singel i ett par timmar.

Men det är ju ett smärre mirakel att han lyckas få med hela sig själv, och alla sina lemmar utan ledsagare i normala fall. Han är ju inte alltid helt intakt, men inga delar kvarglömda åtminstone.

Nu skall jag njuta och sätta tjurigheten på paus tills han dyker upp igen.

Ahhhhhhhh!

Må hans stinkande anus gro tänder och äta upp honom när han sover.

En kiss- och bajslördag

Om man kollar Monas blogg det första man gör på morgonen får man skylla sig själv. I det här fallet får jag skylla mig själv, för jag har ju en tendens att fundera över grejor som inte många andra lägger tid på att klura över. Som varför älgar bajsar pyttesmå kulor när de är jättestora djur tex. Men jag håller det inte för mig själv, jag frågar runt.

Nu när jag läste morgonens kissinlägg kom jag inte helt osökt att tänka på en sak som hände mig och som vände upp och ner på hela min självbild. Så jag fortsätter på Monas redan inslagna stig.

Once upon a time, för jättemånga år sedan, bodde en ung tjej och kille i ett hus i skogen. I huset bodde även tjejens lillasyster. Alla tre satt i godan ro och kollade på TV, när tjejen plötsligt kände att hon var tvungen att gå och bajsa. Och okay, tjejen var jag, killen var min första sambo och det var min syrra.

Ritualen när man gör nummer två torde ju vara helt naturlig, och något alla gör, till och med kungar och drottningar dressade i bara kronjuvelerna. Inget man direkt funderar över. Ända tills just den här gången.

Jag satt i godan ro på dass, när jag var färdig var det dags att torka sig, och även det var något jag inte hade funderat över innan. Men nu är jag jävligt medveten om hur jag gör, tack vare/på grund av min dåvarande sambo. Jag torkar mig ett par gånger, säg att genomsnittet är fyra torkningar, och sen kollar jag tydligen på pappret. Och jag menar inte att jag lyfter upp pappret och kollar på det genom lupp, det är väl snarare en snabbkoll i ögonvrån för att se om jag är ren och fin.

Men just den här gången gick det åt skogen, och jag vet fortfarande inte exakt hur det gick till. Jag satt där jag satt, men ryckte till i pappershanden av okänd anledning. Lyckades med konststycket att slå handen i ringen med en jäkla fart så jag tappade taget om pappret och såg det fladdra iväg uppåt. För att sedan landa på min tröja med smörsidan ner, så att säga.

Jag bröt ihop av skratt inne på toaletten. Vilket både syrran och sambon hörde. Innan jag gick ut från dass fick jag slänga tröjan i tvättmaskinen och duscha av mig den värsta äcklighetsfaktorn. Sen gick jag ut och berättade vad som hänt, fortfarande gapskrattandes.

Syrran började garva lika mycket som jag, medan exet storögt tittade på mig och såg ut som att han skulle kräkas. Och sen blev han förbannad och frågade om det var fel i huvudet på mig som kollade på pappret. Förbannad och äcklad på riktigt.

Både jag och syrran satte skrattet i halsen och kollade på varandra och frågade hur den andra gjorde. För inte fasen kunde jag vara ensam om att vara ett sånt äckel som exet tyckte. Och näerå, syrran gjorde samma sak. Så vi vände frågan till sambon. Som där och då såg ut som att han höll på att dö äckeldöden. Han kollade minsann ALDRIG. Och vi var, enligt honom, fullständigt onormala och svinäckliga.

Före den dagen var det något jag gjorde utan att tänka. Efter den dagen blev det en grej, som jag fortfarande tänker på. Men då drog jag igång en av alla mina miljoner olika utfrågningar på jobbet, och empirin visade att det var jag och syrran som var de normala. Bara två av mina respondenter kollade inte på pappret, den ena löste det genom att torka så många gånger att hon mer eller mindre fick skavsår. Den andra hade babywipes på toa, så hon använde först toapapper och avslutade med att tvätta sig med några wipes.

Nu var det ju kanske inte helt normalt att få nervryckningar i armen vid ett jävligt olämpligt tillfälle, men så länge slutresultatet blev att jag var den normala känns det helt okay. Och en situation jag fortfarande kan garva så jag grinar åt.

Så. Varsågod. Nu är det er tur att fundera över något man bara gör utan att egentligen fundera. Jag hade aldrig funderat om det inte var för upprörd sambo och bajströja.

Hur gör ni? Och är ni vikare eller skrynklare.

Och vilka ÄR ni. Det hade ju dundrat in besökare efter Monas inlägg som var rent förtal.

Jag är högst normal tacksåmycket.

Godmorgon.

Tredje gången gillt

Eller så kan man kalla inlägget “Hon lär sig verkligen ALDRIG”.

I våras, när Liten var skitliten och behövde gå ut och kissa jävlig mycket mitt i natten när det fortfarande var mörkt, råkade jag ju dra tån i en hammare som maken strategiskt hade placerat precis utanför dörren till rummet där jag och Liten sov. Eller ja, han kanske inte hade placerat den så mycket som att han hade använt den för att laga något, och gjort det vanliga. Inte plockat undan efter sig. Då var jag jävligt arg, och mumlade alla fula ord jag kunde komma på.

Det inlägget finns här >>

Inte många dagar efter min första, högst ofrivilligt smärtsamma närkontakt med spridda verktyg gjorde jag det igen. Fast i Strömstad. Samma tå, men ett annat verktyg. Det låg en kofot vid ytterdörren och det var mörkt. Och jag undrar fortfarande vad i helvete han hade haft kofoten till, och varför den nödvändigtvis låg mitt i utgången. Så här i efterhand kanske jag kan sluta undra, eftersom maken fortfarande har kvar motorsågen han lagade precis där han satt och lagade den. På köksbordet. Och sen använde han ju större delen av köksgolvet till att bygga ihop en tippkärra i plåt lite senare på kvällen.

Men jag slog inte en enda tå i varken motorsågen eller tippkärran.

Idag är det jobbdag i Strömstad. Som brukligt varannan måndag. Kunderna här måste ju klappas medhårs åtminstone var fjortonde dag.

Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade ju lyckats rädda mina tår hela helgen, trots de spridda skurarna av både verktyg och stora plåtsaker. Ända tills imorse, när jag trött, tröttare, tröttast hasade ut för att rasta jycksen. Satt i solskenet medan hundarna lyckligt skuttade i solen, och humöret var riktigt bra, måndagen till trots. Det kändes som att det här kunde bli en riktigt bra dag. Jobba, möte och sen hade jag lovat svärfar (som precis upptäckt att broccoli är en grönsak och att den är god) min hemgjorda broccolipaj till lunch.

Tanken var god, och jag satt och kontemplerade dagen medan jag njöt av morgonsolen och mina välartade hundar. Eller ja, in my dreams att de är välartade. Men söta. Och som sagt, humöret var inte direkt åt det bittra hållet, snarare tvärtom.

Ända tills jag och hundarna skulle gå tillbaka in för att käka frulle, och samma jävla tå som hade överlevt både hammare och kofot, fick den sista kyssen. Jag drog den rätt i dörrposten när jag gick in. Och där slutade jag andas i flera minuter, så ont gjorde det. Vågade inte ens titta, för det kändes som att tån fortfarande satt fast i dörrposten medan jag hade fortsatt med resten av foten in i köket.

Men jag tittade. Och det var ingen vacker syn. Min äckelmagade make vågade inte ens kika. För jag hade dragit den sidledes med sådan kraft att jag spräckte hela ovansidan på tån. Till och med tån var så chockad att den inte ens vågade börja blöda med en gång, men det gjorde den efter en stund.

Jag var ju fortfarande på rätt gott humör, så jag löste det med toapapper och svordomar, och tänkte att det inte var någon fara. En sketen lilltå klarar man sig utan.

Två timmar senare tänkte jag om. För lilltån (och ringtån) bultade så mycket att det pulserade i öronen. Jag har brutit den förut, samma tå, men inte ens den gången gjorde det så förbaskat ont, och jag började inse att jag kanske skulle bli tvungen att gå till slakthuset (lasarettet). Jag vet att det inte går att göra något åt brutna lilltår, men när det gör så ont att man inte ens kan stödja på foten så känns till och med ett besök på slakthuset som en bra idé.

Då kom problem nummer ett. Skor. Med nöd och näppe fick jag på min flipflop och åkte till akuten. Där medelåldern var 80 år, och väntetiden sjukt lång. Och alla i väntrummet var mer eller mindre döva och pratade VÄLDIGT HÖGT. Bultande tå, pulserande öron, ett väldigt prövat tålamod och två timmar senare kom jag in till farbror doktorn (om man med farbror menar en läkare 15 år yngre än jag).

Jomen visst var den bruten. Såklart. Och tån bredvid hade fått sig en smäll den med.

Tån som överlevde hammare och kofot som jag kunde skylla på maken, lämnade in och gav upp när jag kom för nära en jäkla dörrpost som alltid har stått där den står. Och jag kan inte skylla på någon förutom mig själv.

Nu har jag en tvättad, tejpad och bandagerad fot. Och så skall den se ut i tio dagar framöver.

Dagen som började SÅ bra, slutade med högläge och schmertzen.

20130826_143711_resized

Och hela mitt schema gick åt helvete. Jag får inte ens på mig mina skitfula foppatofflor.

Någon som har fiffiga förslag på vad jag skall ha på mig? För jag är ju inte direkt dödligt skadad, och kan fortfarande köra bil eftersom jag har automatväxlad. Men jag vet inte hur proffsigt det ser ut att gå på möten med en fot i sko och en fot som barfotabarn?

Min enda idé hittills är mina stora mjuka fårskinnstofflor. Där får foten plats.

Eller så får jag leta upp mina moonboots från 80-talet.

Rädda mig nu. Vad fan skall jag ha på mig så jag kan linka utanför dörren utan att se ut som den lokala byfånen? Det är illa nog att det gör ont och att jag haltar, men jag kan inte pausa livet/jobbet i tio dagar för att jag inte kan få på mig några skor.

Jag är verkligen sorgligt klantig.