Jaha?

Och nu tog den ömma modern tåget hem. Det är bara jag, Stor och Liten kvar. Öronbedövande tyst och…dödstrist.

Nu har jag ingen att irritera ihjäl mig på, men heller ingen att prata och skratta med, så nu känner jag mig ensam.

Eller jo, jag har Gösta också.

bild(9)

Min tredje inköpta riktiga bok på en månad. Som jag älskar Gösta, eftersom han har skrivit kriminalromaner om Strömstad sen Hedenhöst gick i kortbyxor. För man känner igen sig och efter 30-40 år med romanerna så känner man även huvudrollsinnehavarna.

De gick även som serier på SVT för 100 år sen. Under namnet Polisen i Strömstad om jag inte minns helt fel. Fem miniserier baserade på Göstas böcker, där Per Oscarsson spelade polischef och Stefan Ljungqvist spelade Evald Larsson som var klantpolisen som oftast, bokstavligt talat, snubblade över lösningen. En sjusärdeles tolkning av Strömstads alldeles verkliga poliskår, för de hittar inte ens bovar om man så serverar dem på silverfat utanför receptionen i polishuset.

Jag tror inte ens jag överdriver, för en nyårsafton i unga år åkte vi in till stan från ön och skulle köpa en kabel och hoppades att radioaffären var öppen. Inte troligt men vi chansade. Jag åkte in ihop med en väldigt gediget byggd killkompis, kompisen tog i dörren som var låst och sekunden efter öppnades den inifrån i en jädra fart av att en inbrottstjuv kom utspringande med famnen full av grammofoner och kasettband  (kanske inte just grammofoner, men det var SÅ längesen). Och sprang rätt in i bringan på kompisen och fastnade där. Inne i butiken fanns ägaren som bara gått ner för att hämta något på nyårsaftonen och blivit “övermannad” (förvånad).

Vi tog tjuven, satte honom ner och tog ifrån honom prylarna han snott och ringde polisen. Som frågade om vi kunde hålla kvar honom i en och en halv timma eftersom bilen (ja, bilen – singular) var i Svinesund. När vi befann oss i en butik som låg max 200 meter från polishuset. Att gå till butiken var tydligen inte att tänka på, det kanske man inte orkar om man har käkat mycket nyårsfika?

Så näe, ingen av oss kände för att vänta i en och en halvtimma, allra minst tjuven. Så han fick gå. Vi fick vår kabel som tack för hjälpen och alla var glada men gladast var nog tjyven.

Polisen i Srömstad kan inte skildras bättre än av Gösta och hans Evald som skjuter sig i foten i nästan varje avsnitt.

Och som kuriosa har maken varit med och skådespelat i en av serierna, genom att leka proffsdykare och hämta bevismaterialet som fällde mördaren, på botten i hamnen.

Så i brist på mamma kanske jag skall skita i allt och lägga mig med en bok.

Jag har ju Gösta, Backman och Stielli som kan hålla mig sällskap. Men dra åt helskotta vad tyst och tråkigt det blev.

Jamen förlåt

Ett uselt inlägg på hela dagen igår. Och söndagen var den mest klantarsliga dagen på länge.

Man går och kissar på morgonen, och nu råkade jag göra det innan de utsvultna hundarna (och deras lika utsvultna matte) hade fått frukost.

I godan ro satt jag på toa, intet ont anande att Strömstad Blodbad skulle komma i skepnad av liten söt hund. Han lyckades hoppa och köra in en vass klo rätt i näsan på mig. Och jag blöder näsblod lätt som det är. Givetvis började det forsa, och jag kunde inte flytta mig eftersom jag fortfarande kissade. Jag behöver helt klart mer knipövningar.  Så jag fick sitta med kupade händer och låta det rinna ner där.

Väl färdigkissad såg det ut som att Dexter hade styckat ett offer på dass. Jag tryckte toapapper under näsan och hämtade mitt blodstillande vadd (går inte att leva utan), och väntade på att det skulle sluta forsa. Det gjorde det. Sen dess har jag sett ut så här.

image

Då var det dags för frulle. Först hundarna och sen jag. Man vet ju prioriteringsordningen.

Medan de käkade började jag hälla upp mjölk och pulver i min shaker.

Då kom näsmurbräckehunden och välte nämnda shaker över diskbänken. Tre deciliter mjölk blir asmycket när det ligger utspritt på en bänk. På något sätt omvandlas det till flera liter.

Torka, skura och göra om.

Sen la jag mig. Väldigt still. Eftersom jag kände mig som en vandrande katastrof.

Och jo. Ni vet maken. Han som skulle komma hem på förmiddagen. Han kom halvfem och han hade inte hört av sig på hela dagen.

Då brast det. Jag slängde ut honom. Nu blir han ju inte precis hemlös eftersom han har båten. Men jag vill inte se honom förrän han har vuxit upp från fem år till 45 år. Inte höra något heller.

Risken (chansen) finns ju att jag aldrig mer ser eller hör honom eftersom han är en smula trög.

Jag tror jag överlever. Det enda som retar mig är hummerfisket imorgon bitti. Aint gonna happen för min del. Och jag har ingen aning om var han är och hur han tänkt (inte alls?), eftersom flötena ligger här. Och han är bakom flötet.

Så. Jag låg. Hela dagen. Det verkar ha varit min fredag den trettonde.

Vad gjorde ni? Jag vill helst höra om katastrofer tack.

Morrn morrn.

Vem behöver träna?

Om man skulle ta och lära sig någon gång. Bara en endaste gång, och jag hade varit glad.

Nu tar vi det igen. Thaimassage är ljuvligt, för det löser upp hela kroppen. Även om jag ligger med stornoja på britsen varje gång så är det värt det när man kommer hem och flyter ut i soffan.

Sen kommer dagen efter. När det känns som om jag var ute på galej igår, råkade mucka med ett helt MC-gäng och de bankade skiten ur mig.

Nu har det inte hänt. Vad jag vet. En gång i min ungdom var jag visserligen på kräftskiva i huset mittemot HA i Bromma och fick för mig att jag skulle gå över och knacka på, för att kolla om de var så bad ass som det sades. Men efter det är minnet lite suddigt. Jag är dock ganska säker på att de inte spöade upp mig.

Det känns det som att de gjorde igår.

Herrejävlar vad ont jag har precis överallt. Vilket betyder att man inte alls behöver träna för att bli tränad. Ett solklart fall av träningsvärk genom liggning på brits.

Och jag glömde. Jag skall dit idag med. Eftersom jag kände mig så himla storsint (jag hade ju inte sett maken på flera dagar och därmed glorifierat honom lite), så jag beställde varsin tid åt oss för fotvård.

För det första. Jag vet att det behövs.

För det andra. Jag har en bruten lilltå som är nästan läkt, men de kan nog lyckas bryta ett par till.

Grattis mig. Just nu gör det ont från hårsäckarna ner i vaderna. Lite senare kommer fötterna läggas till på ont-listan.

Men det är fortfarande skönt. Och nyttigt.

Bara just inte precis nu.

Tack för tipset Camilla

Självklart skall man ha plåster. Jag glömde visst det. Jag kom ihåg att tvätta rent och sen använde jag toapapper för att stoppa det enorma blodflödet likt en brusten artär.

Men idag är det plåster som gäller. Jag har ju mina favoriter som är alldeles mjuka att klappa på, och jag valde med omsorg.

20130913_095800_resized

Sen satte jag på mig läsglasögonen och gjorde mig seriös och redo inför dagens första utmaning.

20130913_100304_resized

Det här var precis vad jag behövde.

PS: Under tiden inväntar jag jag krystvärkar efter att ha ätit oxedelar igår. Men jag lämnar inte mötet förrän det är mindre än en minut mellan värkarna. Det sägs vara rätt enligt Google, och då måste det väl vara sant?

En av de där dagarna

Först får jag reda på att det är kalorier i vodka. Hela min värld går under. Sen slutar den att gå under en liten stund för att jag får universums bästa nyhet och glömmer av vodkaproblemet.

Efter det drabbas jag av ett akut virksug. Jodå, tanten virkar, stickar och broderar. I perioder, som med allt annat, och då gör jag det så mycket att jag blir less och lägger av i ännu längre perioder. Då slog det mig att jag aldrig sett en handarbetsaffär i den här stan. Och då snackar vi stan som har flest affärer per capita än hela universum. Men jag kollar på nätet. Verkar inte lovande. Slänger ut en fråga på FB. Ytterst tveksamma svar, trots att jag utlovar hemgjord grytlapp till tips som leder till garn. Konstigt.

Så jag ger mig ut. Det är ju liksom inte så stort och jag hade ändå ett ärende.

Efter ärendet går jag och köper millenniets andra inbundna bok. Den här.

20130912_150059_resized

Gissa vilken det är.

Två inbundna böcker på en vecka är rekord. Jag läser på läsplatta. Punkt.

Men i bokhandeln jobbar folk med koll. Sådana där antika människor som vet vad som finns, var det finns och vem som finns. Så jag frågade desperat om garn och virknålar. Men NÄ se det kunde jag fetglömma. Det hade funnits en handarbetsaffär, men den gick så dåligt att den klappade igen, och sen kom det ingen mer. För tydligen är garn ungefär det enda som är billigare i Norge, så “vi” åker tydligen dit och hamstrar garn. Så jävla käckt då. Förvisso trevligare att norrmännen har något som är billigare, men det blir grymt tröttsamt att gå dit till fots. Så då sket det sig, och jag blev grinig. Riktigt jäkla klimakteriesur.

Precis bredvid ligger en rätt trevlig affär, så jag kikade in och såg att de hade sådana där “Bad Hair Day”-mössor. Jag har haft så många sådana, men de försvinner magiskt (misstänker hundtrick). Jag köpte en vit och en svart. Orkade inte prova, så jag satte på mig den ena när jag kom hem.

20130912_145915_resized

Och undrade vad det var för jävla plattnackar som hade listat ut layout och placering av bokstäver. På mina gamla mössor såg man vad det stod när man tittade på mig, på den här mössan tar ju texten så mycket plats att folk antingen kommer se “bad” eller “hair” eller “day”. Alternativt gå runt mig i en ring (och möjligen dansa små grodorna) för att kunna läsa hela mössan. Då faller ju hela meddelandet, när man vill annonsera för omvärlden att man har en dålig hårdag. Vilka puckon.

Inne i samma affär var jag även en nanosekund ifrån att köpa den här.

Screen Shot 2013-09-12 at 3.17.58 PM

För den var så in i helsike snygg att jag dog lite. Och med tanke på makens osunda intresse för världskrig och flottans glada gossar så borde ju till och med det vara något som faller honom på läppen.

Men jag gjorde det inte. För då ruttnade jag på att knapparna såg ut att sitta dåligt. En tröjkavaj med en miljard knappar känns inte som rätt plagg att tappa knappar på. Eller så ruttnade jag bara för att jag var på ett sjusärdeles uselt humör. Jag är SUGEN på den.

Sist, innan hemgång, gick jag in till juvelaffären för att lämna ett smycke för gravering. Som bara inte blivit av. Somliga har sina barns namn runt halsen, jag har alla mina djur. Men har inte fått tummen ur arslet och lagt till Liten. Det var dags. När jag kommer in ser jag att det är den mest puckade expediten som står bakom disken. Och jag blir 12 år och svinobstinat. Hon är i min ålder men hon fattar så jäkla trögt att man vill gråta. Med tanke på att jag stod ut med Bredbandsbolaget i många år, men inte står ut med henne, då hajar ni nivån?

Som exempel. I somras letade jag efter en ankellänk. Jag har feta vader. Alla länkar var standardlängd, och standardlängd var för kort. Jag tror hon sa att de gick att förkorta sisådär tio gånger, emedan jag stod med en glipa på sisådär två centimeter på länken jag försökte prova på foten. FÖRKORTA? När jag till slut frågade henne om hon ens fattade vad hon pratade om sa hon “jamen det går ju att ta av en bit”.

Som tur är kom hennes astrevliga kollega ut då, och sa “jamen det finns ju förlängningslänkar, vi tar fram en sån såklart”. Puckot stod fortfarande och såg alldeles blank ut i skallen, som om vi pratade ett språk hon inte förstod. Men det löste sig.

Idag lämnade jag ju då in min namnkedja (som jag köpt där från början) och förklarade väldigt otålmodigt exakt hur ett namn skulle läggas till. Jag bara väntar på när det är dags att hämta och allt har blivit fel. Det är som att prata med en människa där det är luft mellan öronen, och hon är inte varken försäljartypen eller speciellt trevlig.

Precis när jag var klar och skulle gå ut kom den superdupertrevliga kollegan så vi slog följe ut genom dörren. Och istället för att snacka skit på stan, frågade jag henne vem fan soppskallen är och hur länge hon jobbat där. Bättre att ge positiv och negativ kritik så direkt det bara går. Då visar det sig att de jobbat ihop i närmare femton år. Där någonstans brast det, och jag sa:

– Men herregud, hur kan hon ha jobbat med detta i så många år när hon varken är intresserad av att sälja eller ens fattar de mest basala önskemål?

Och får svaret av den trevliga kollegan, att “oj, det var ju inte roligt att höra – jag äger ju butiken”.

Jamen skjut mig då. Vad kunde jag säga mer än “Sorry, jag menade inte att skvallra för chefen, men å andra sidan är ju du den enda som kan göra något åt det, för jag drar mig oftast för att gå in när jag ser att det är hon som jobbar. Och istället för att prata skit på stan är det bättre att du vet det. Om du ursäktar mig nu så skall jag gå och gräva ner mig under närmsta sten”.

Det finns ett ord för den sjukdomen jag har. Fot-i-munnen-syndromet.

Men å andra sidan är jag nog banne mig bättre på att rosa än att risa. Och tar sällan ut min frustration på fel instans.

Och nu skall jag svara på ett mail, alternativt ringa ett telefonsamtal jag inte ser fram emot. Men det är bättre att ha det gjort.

Så går jag ner och tjyvköper officerskoftan imorgon. Om jag känner mig själv rätt. Det var alltså ingen kavaj utan en kofta i sweatermaterial. Mjuk, snygg och…mjuk.

Vad tyckte ni?