Jag vet vad jag INTE skall packa i alla fall

Mina UGGs. De älskade älskade skorna jag har ute som inne, tofflan som är helt egal att gå med utomhus. Mina åkatågochsova-skor.

För de där omkringbärande hundarna har gått väldigt mycket omkring med högerdojan så den verkar ha upphört att existera. Om jag hade på mig dem när jag gick och lade mig igår, eller ja inte NÄR jag gick och lade mig utan snarare till jag gick och lade mig, och den ena är borta idag. Var har den tagit vägen då?

Antingen är det en jävligt filosofisk fråga eller så kan man undra vad de har pysslat med de tidiga morgontimmarna. Jag hittar den alltså inte på riktigt, och jag har letat överallt. Enda förklaringen är att de har ätit upp den, eller skickat den med husse. Finns inte ett spår av den.

Så jag skall tydligen inte ha några UGGs. Vilket är en smärre katastrof.

Sen får jag vatten på min kvarn, att allt ovanför Alingsås är Norrland, för somliga skrev att det skall snöa i Stockholm i helgen. Det snöar inte på sensensensommaren. Jag går inte med på det. Vi är ju för bövelen fortfarande ute och åker båt. Och så skall det snöa?

Jag visste inte att jag skulle passera någon polcirkel på vägen dit?

Och så läser jag hos Mona att det står en säng på tvären i trappan hos dem på grund av mig.

Jomensåatte det här känns ju som en finfinhelg. Inga UGGs, skoteroverall och avstängd trappa i finhooden.

Jag har ju inte ens åkt än?

Hundtricket

NU vet jag vad jag skall lära hundarna nästa gång, de ränner ju ändå omkring med diverse prylar i munnen hela tiden. Senast imorse, före påklädning, knatade Liten förbi mig med både min gigantiska fleeceonepiece och en luvtröja i munnen. Ju gladare hund desto mer prylar i munnen. Eller så tyckte han att jag skulle skynda mig att klä på mig, eftersom kläder på betyder först mat, sen kiss.

Men jag tror inte det, för igår var det en sko och en fjärrkontroll, och det är galet svårt att klä på sig och känna sig…färdig?

Jag satt och förlossade precis nu. Och när jag var klar insåg jag att någon (ingen nämnd ingen glömd) hade tagit det sista toapappret, och det nya stod i köket.

Minuterna som går medan man funderar på att ringa en vän/granne/maken samtidigt som man förgäves letar efter åtminstone en jävla bomullsrondell är långa. Och det är långt till köket. Då förbannar man att man inte lärt hundarna kommandot “hämta toapapper” istället för “hämta Paco” (då hämtar de valfritt gosedjur i röran på golvet – fråga inte varför alla gosedjur heter Paco, men jag misstänker att McD-reklamen hade ett finger med i spelet vid just det dopet – ja jag är lättpåverkad).

Sen inser man det hopplösa i situationen. Hundarna var av ingen hjälp alls. Valet var att sitta kvar tills benen domnade och maken kom hem (och dö av tristess) eller faktiskt ge sig ut och hämta det själv.

Sagt och gjort. Fleeceonepiecen, tre storlekar för stor, nere vid knäna. Bajlådan ihopknipen som en munk med evigt tystnadslöfte, lätt framåtböjd med ändan putande. Oklart varför, men det känns bättre på det sättet när man inte torkat sig. Så has-sprang jag ut i köket, hämtade toapappret och sen tillbaka. Där jag löste problemet.

Nu är det jag som lär jyckarna att hämta toapapper. För just det dilemmat är ju inget engångsdilemma. Inte i det här huset i alla fall.

Jag vet inte hur ni har det. Men här tar det till och med slut helt rätt ofta, och man får hitta gamla julservetter eller en bomullstuss.

Idag fanns inget alternativ alls. Och det kändes lite…förnedrande.

Den stora packångesten

Japp, där kom den. Jag har väntat och tyckt att det har varit en smula underligt att den är sen, men imorse hajfajvade den mig rakt över ansiktet. Och nu har jag kommit så långt att jag har börjat fundera över val av resväska. Ångesten över vad som skall ligga i den är konstant.

Alltså jag fattar inte grejen. Det är samma sak varje gång jag skall åka någonstans, och det spelar ingen roll om det är Thailand i tre veckor eller Mellerud över helgen. Får jag inte ta med hela min garderob och alla mina saker blir det härdsmälta i huvudet på mig. Och nu skall jag vara borta en vecka. Först till Mona, sen till “Admin” i Uppsala (hon med badankan och de flöjtspelande gossarna ni vet) och sist till Borlänge.

Och jag kan väl för fan inte sitta här på en onsdag och veta vad jag vill ha på mig nästa onsdag?

Eller jo, hade jag varit hemma hade det ju varit busenkelt, och svaret hade varit OnePiece, men då skrämmer jag väl slag på hela Monas finhood. Min egen hood har ju liksom vant sig. Och de gillar mig inte i alla fall.

Man kan ju även tycka att jag borde ha blivit bättre på det eftersom jag faktiskt far och flänger som en amfetaminstinn gnu (jag tänkte skriva gasell, men det lät alldeles för graciöst). Icke då. Det blir sämre, eftersom inflödet av kläder är betydligt högre än utflödet.

Varje gång det är dags för avresa står jag där, med en halv (hel) garderob utplockad på bordet, plus neccessär och minst tio par skor och river mig i skallen medan jag funderar på hur i helvete det skall få plats i resväskan. Skall jag resa med maken är han fullkomligt bindgalen och kan inte förstå vad jag skall med all skit till, eftersom han lever efter devisen “man behöver pass, pengar och piletter – allt annat går att köpa”. Han är dum i huvudet. Punkt.

Jag skulle behöva en personlig packare. En som ifrågasätter på rätt sätt. Två gånger har jag haft det. En gång var det syrran, och en gång en kompis. Lyfte varenda plagg på bordet och jag var tvungen att hålla ett hyllningstal till just det plagget och tala om vad jag skulle ha det till, annars fick det inte åka med. Det funkade svinbra.

Nu har jag inte det. Jag vet två saker som skall med. Nagelgrejorna och en OnePiece. Bra där.

Men SEN då? Byxor? Jag har fått ner det till sex par byxor/jeans. Tröjor? Alla i hela garderoben (nästan) tack. Och så de förbannade skorna. Kommer garanterat gå i samma par i en vecka, men det spelar ju föga roll idag, för återigen; hur i hela friden skall jag kunna veta just VILKA jag kommer fastna i?

Så, UGG:s, två par boots (kanske tre) och fyra par andra skor. Just in case. Och nu så här på sensensensommaren är det lite jobbigt med ytterplagg. Eftersom jag hatar att frysa. Och varma jackor tar plats, snygga jackor tar mindre plats. Eftersom varmt och snyggt sällan är synonymt.

Sen kommer teknikavdelningen. Jag inser att storkameran får stanna hemma. Vilket gör mig bedrövad. Men den ryggsäcken enbart väger närmare 10 kilo.

Trots att just den ryggsäcken får stanna hemma är det fortfarande en dator, iPad, Kindle, hörlurar och…ptja…hela den där Mini-Kånken som är full med sladdar och mina absolut viktigaste reseteknikprylar som skall med.

Och så apokalypshandväskan på det.

Ja, jag är i allra högsta grad medveten om att det går att handla i Stockholm. Och det kommer jag att göra. Det går att handla i Uppsala och helt klart Borlänge med. Men det spelar ingen roll. Det är ju mina saker jag vill ha.

Fatta hur svårt det är för mig att åka Ryan Air som mäter gram och man får betala övervikt. Fatta hur svårt det är att flygpacka överhuvudtaget, eftersom det faktiskt finns en gräns.

Fatta hur jävla dum i huvudet jag är som skall åka hela 50 mil och jag vet att det inte är jordens undergång om jag skulle råka ha ställt ett par skor hemma, men det KÄNNS så.

Ursäkta mig, men nu skall jag gå och hyperventilera lite.

Och sen ta fram den största resväskan jag äger och inse det omöjliga i ekvationen. Maken kommer tro att jag har flyttat hemifrån när han möts av den stora tomheten i garderoberna.

– Hej jag heter Victoria och mina saker äger mig.

– HEJ VICTORIA!

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?

Saker man inte skall ge bort i present till sina mammor

Om de är som min.

Mamma fick ju en iPad av mig när hon var uppe förra veckan, och vi hade en snabbkurs i det mest basala. Eftersom hon har en fientlig inställning till teknik, men ändå så gärna vill.

Tidigare har hon ringt och ställt frågor om datorn. Lite mer sällan, men som jag hatar frågor som “varför kommer jag inte in på Facebook?”. Hur i helaste helskotta svarar man?

– Jomen vänta lite skall jag vifta med näshåren här, och sen gissa om det är hela datorn som inte är ansluten till internet och isåfall varför, eller om det är något annat.

Det är omöjligt att svara på dylika frågor över telefon. Men hon tror att jag utför magi, och frågar likt förbannat.

Om man nu till nöds skulle råka ha gett bort en iPad. Får man ångra sig då? Eller åtmistone ångra att man lärde henne FaceTime?

Hon åkte hem i torsdags. Väl hemma ringde hon två gånger på FaceTime. Den ena gången för att bara babbla, den andra gången för att något var fel på datorn. Och då var det förvisso ganska praktiskt med en padda, för hon kunde visa vad det stod, och det smärtsamma i att förklara gick väldigt mycket snabbare.

Sen ringde hon minst tre gånger på fredagen, och på lördagen drog hon och styvfar till Irland för att golfa. Och gissa vad. Till min stora (o)lycka har de WiFi där de bor. Så hon ringde på lördag kväll för att tala om att de var framme. Sen ringde hon på söndagen och hade rundvisning, på måndagen för att tala om att det var fantastiskt att de kunde se på SvT på Irland och slutligen ringde hon igår, precis när vinjetten för SHF började spelas. För att fråga varför de inte kunde titta på SvT igår när det gick i förrgår.

Jag sa att jag inte hade tid att fundera över varför de inte kunde kolla igår när de kunde kolla i förrgår, för att jag skulle titta på veckans enda viktiga program.

Blev det tyst och hon lade på?

Nej. De fortsatte fråga. Tills jag sa att jag inte vet. Och att jag inte kan vifta näshår hela vägen till Irland. Möjligen sa jag det lite irriterat. Som svar fick jag en fnysning och frågan hur SHF kunde vara SÅ himla viktigt. Typ mer viktigt än att de inte fick in ettan någonstans på den irländska landsbygden. Logiken är underbar.

Så. Vad ni än gör. Ge inte teknikfientliga mammor en iPad i present. Och OM ni är så urbota korkade så lär dem för guds skull inte att använda FaceTime och förklara att det är gratis var man än är där det finns trådlöst nätverk.

Nu skall jag vänta på dagens samtal. För jag löste det inte igår. Eftersom jag somnade med näsan i min egen padda, och vaknade 12 timmar senare och kände mig frisk.

Eller så ringer hon inte alls. För att hon skall sura över att jag inte fixade problemet åt henne igår.

Hade det inte varit smartare att tänka så här? Hade hon inte fått paddan hade hon inte kunnat kolla någon dag, och absolut inte ringa mig stup i kvarten.

Jag gav min mamma en iPad och skapade ett monster.

Lär av mina misstag.

Koma

Jag kollapsade när mamma hade åkt. Och genomled den stora tristessdöden. Konstigt nog.

Men, jag gav den ömma modern en iPad igår, som vi hade en snabbkurs i hur man använder innan hon åkte idag. Kanske inte den ultimata presenten till en som är smått hostil när det gäller teknik, men jag inbillar mig att hon kommer få nytta av den. Om en kvart, fjorton dagar när hon har kopplat hur man använder den.

Så jag däckade, sen åt jag och längtade efter mamma, och efter det kom första telefonsamtalet med frågor om paddan. Då kändes det normalt igen, och den milda irritationen infann sig.

Efter tre samtal hämtade jag min sista TipTop ur frysen och gick och lade mig.

20131003-220537.jpg

Oerhört dekadent att äta glass i sängen. Särskilt när man är laktosintolerant. Lite living on the edge.

Och sen var det dags att testa FaceTime med mamma. Då fick jag reda på att hon, av misstag, packat ner min tandkräm när hon drog.

Så nu ligger jag här. Fullkomligt dödstrött, med mullrande mage och vetskapen om att jag måste borsta tänderna med typ duschtvål.

Man skulle kunna säga att karman bet mig stenhårt i arslet.

Fast just nu är jag mest glad över att hon råkade sno med sig tandkrämen och inte toapappret.

Toapappret känns som om det kommer behövas. Eftersom jag verkligen är så dum i huvudet så jag äter glass till kvällsmat när jag inte riktigt tål det.

Men det kändes som en alldeles lysande idé under tiden. Och det var väldigt gott.

Om man nödvändigtvis måste se mörkret från den ljusa sidan behöver jag åtminstone inte oroa mig för förstoppning.