Category: Kläder

Jag vet vad jag INTE skall packa i alla fall

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Jag vet vad jag INTE skall packa i alla fall

Mina UGGs. De älskade älskade skorna jag har ute som inne, tofflan som är helt egal att gå med utomhus. Mina åkatågochsova-skor.

För de där omkringbärande hundarna har gått väldigt mycket omkring med högerdojan så den verkar ha upphört att existera. Om jag hade på mig dem när jag gick och lade mig igår, eller ja inte NÄR jag gick och lade mig utan snarare till jag gick och lade mig, och den ena är borta idag. Var har den tagit vägen då?

Antingen är det en jävligt filosofisk fråga eller så kan man undra vad de har pysslat med de tidiga morgontimmarna. Jag hittar den alltså inte på riktigt, och jag har letat överallt. Enda förklaringen är att de har ätit upp den, eller skickat den med husse. Finns inte ett spår av den.

Så jag skall tydligen inte ha några UGGs. Vilket är en smärre katastrof.

Sen får jag vatten på min kvarn, att allt ovanför Alingsås är Norrland, för somliga skrev att det skall snöa i Stockholm i helgen. Det snöar inte på sensensensommaren. Jag går inte med på det. Vi är ju för bövelen fortfarande ute och åker båt. Och så skall det snöa?

Jag visste inte att jag skulle passera någon polcirkel på vägen dit?

Och så läser jag hos Mona att det står en säng på tvären i trappan hos dem på grund av mig.

Jomensåatte det här känns ju som en finfinhelg. Inga UGGs, skoteroverall och avstängd trappa i finhooden.

Jag har ju inte ens åkt än?

Den stora packångesten

Posted on | by Victoria | 44 Comments on Den stora packångesten

Japp, där kom den. Jag har väntat och tyckt att det har varit en smula underligt att den är sen, men imorse hajfajvade den mig rakt över ansiktet. Och nu har jag kommit så långt att jag har börjat fundera över val av resväska. Ångesten över vad som skall ligga i den är konstant.

Alltså jag fattar inte grejen. Det är samma sak varje gång jag skall åka någonstans, och det spelar ingen roll om det är Thailand i tre veckor eller Mellerud över helgen. Får jag inte ta med hela min garderob och alla mina saker blir det härdsmälta i huvudet på mig. Och nu skall jag vara borta en vecka. Först till Mona, sen till “Admin” i Uppsala (hon med badankan och de flöjtspelande gossarna ni vet) och sist till Borlänge.

Och jag kan väl för fan inte sitta här på en onsdag och veta vad jag vill ha på mig nästa onsdag?

Eller jo, hade jag varit hemma hade det ju varit busenkelt, och svaret hade varit OnePiece, men då skrämmer jag väl slag på hela Monas finhood. Min egen hood har ju liksom vant sig. Och de gillar mig inte i alla fall.

Man kan ju även tycka att jag borde ha blivit bättre på det eftersom jag faktiskt far och flänger som en amfetaminstinn gnu (jag tänkte skriva gasell, men det lät alldeles för graciöst). Icke då. Det blir sämre, eftersom inflödet av kläder är betydligt högre än utflödet.

Varje gång det är dags för avresa står jag där, med en halv (hel) garderob utplockad på bordet, plus neccessär och minst tio par skor och river mig i skallen medan jag funderar på hur i helvete det skall få plats i resväskan. Skall jag resa med maken är han fullkomligt bindgalen och kan inte förstå vad jag skall med all skit till, eftersom han lever efter devisen “man behöver pass, pengar och piletter – allt annat går att köpa”. Han är dum i huvudet. Punkt.

Jag skulle behöva en personlig packare. En som ifrågasätter på rätt sätt. Två gånger har jag haft det. En gång var det syrran, och en gång en kompis. Lyfte varenda plagg på bordet och jag var tvungen att hålla ett hyllningstal till just det plagget och tala om vad jag skulle ha det till, annars fick det inte åka med. Det funkade svinbra.

Nu har jag inte det. Jag vet två saker som skall med. Nagelgrejorna och en OnePiece. Bra där.

Men SEN då? Byxor? Jag har fått ner det till sex par byxor/jeans. Tröjor? Alla i hela garderoben (nästan) tack. Och så de förbannade skorna. Kommer garanterat gå i samma par i en vecka, men det spelar ju föga roll idag, för återigen; hur i hela friden skall jag kunna veta just VILKA jag kommer fastna i?

Så, UGG:s, två par boots (kanske tre) och fyra par andra skor. Just in case. Och nu så här på sensensensommaren är det lite jobbigt med ytterplagg. Eftersom jag hatar att frysa. Och varma jackor tar plats, snygga jackor tar mindre plats. Eftersom varmt och snyggt sällan är synonymt.

Sen kommer teknikavdelningen. Jag inser att storkameran får stanna hemma. Vilket gör mig bedrövad. Men den ryggsäcken enbart väger närmare 10 kilo.

Trots att just den ryggsäcken får stanna hemma är det fortfarande en dator, iPad, Kindle, hörlurar och…ptja…hela den där Mini-Kånken som är full med sladdar och mina absolut viktigaste reseteknikprylar som skall med.

Och så apokalypshandväskan på det.

Ja, jag är i allra högsta grad medveten om att det går att handla i Stockholm. Och det kommer jag att göra. Det går att handla i Uppsala och helt klart Borlänge med. Men det spelar ingen roll. Det är ju mina saker jag vill ha.

Fatta hur svårt det är för mig att åka Ryan Air som mäter gram och man får betala övervikt. Fatta hur svårt det är att flygpacka överhuvudtaget, eftersom det faktiskt finns en gräns.

Fatta hur jävla dum i huvudet jag är som skall åka hela 50 mil och jag vet att det inte är jordens undergång om jag skulle råka ha ställt ett par skor hemma, men det KÄNNS så.

Ursäkta mig, men nu skall jag gå och hyperventilera lite.

Och sen ta fram den största resväskan jag äger och inse det omöjliga i ekvationen. Maken kommer tro att jag har flyttat hemifrån när han möts av den stora tomheten i garderoberna.

– Hej jag heter Victoria och mina saker äger mig.

– HEJ VICTORIA!

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?

Förlåt – jag kollapsade lite igår

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Förlåt – jag kollapsade lite igår

Och jag vet att det är gränsfall nackskott på att vilja och lova att fixa naglarna när den efterlängtade skrapan kom, och sen inte göra det. Men orken tog slut. Och så blev det mörkt. Hundarna var besvärliga. Jag var hungrig. Försökte lösa krisen i Egypten. Katten ville bli kliad. Maken diskuterade viktigheter (jomenellerhur).

Nu kommer jag inte på fler dåliga ursäkter. Men ungefär så. Fast jag orkade helt enkelt inte eftersom jag, helt sanningsenligt, kollapsade i soffan. Med nagelskrapan hånfullt stirrande på mig.

Men apropå kläder och lite (över)konsumtion.

Jag skyller på min mamma, gener, arv och miljö. Och att jag var ett udda barn som hatade att bli smutsig. När alla andra lekte och blev jättesmutsiga, stod jag bredvid och tittade förvånat. Fick jag så mycket som en millimeterstor fläck på valfritt klädesplagg började jag gråta och mamma fick byta ut klädesplagget.

Sand och smuts på händerna var inte att tänka på. Då var det ramaskri, och alla andra mammor trodde allra minst att jag hade skurit av mig ett finger. Men icke då, det var bara det lilla vita krullet som fått tre sandkorn på handen och prompt skulle hem och tvätta sig.

Och jag minns att skorna var tvungna att vara jämnt och stenhårt knutna. Fick inte kippa en millimeter när jag gick. Skoknytarepisoderna varje morgon måste ha varit en prövning under många år, eftersom jag tjöt som en gris om den ena kändes lite lösare än den andra. Då sparkade jag med den lösa foten och gallskrek till mamma “HÅRDARE HÅRDARE”.

Min ömma moder, som är lite överdrivet pedantiskt lagd, hade alltid tre ombyten med sig, samt våtsavetter. Så många timmar hon totalt lade på att knyta och knyta om mina skor hade antagligen motsvarat en magisterexamen i tid.

Det förklarar antagligen en del av mitt beteende idag. För det är inte mycket som ändrats sedan jag var tre år och stod så här. Bredvid sandlådan, med förvåningens finger i häpnadens mun.

Screen Shot 2013-09-18 at 12.53.10 PM

Jomensåatte. Man kunde klä den lilla Fitterbittan helt i vitt och vara helt säker på att hon inte skulle lorta ner sig. Medan kusinerna sprang omkring och var smutsiga, lekte med hink och spade och uppförde sig som normala barn.

Det enda som ändrat sig är att jag inte använder vitt så ofta. För jag får fortfarande ett slaganfall om jag har synliga fläckar. Men skorna får inte vara för stora, och jag älskar fortfarande kläder.

Känns inte som om jag behöver förklara mer varför jag blev som jag blev när jag inte blev som jag skulle.

Fotot anno 1973 säger allt.

Och idag lovar jag att fixa naglarna.

Vissa dagar är roligare att gå till brevlådan än andra

Posted on | by Victoria | 17 Comments on Vissa dagar är roligare att gå till brevlådan än andra

Eller “när man får presenter av olika slag som man inte vet om”.

Idag fick jag en tröja av Selected-Jenny. Som jag snabbt insåg att jag behöver BH under, för vitsen är ju liksom att händerna skall vara PÅ tuttarna och inte ovanför. Och då är mina tuttar ändå helt okay, och inte direkt lovikavantar med grus i.

Men bra kvinna reder sig själv, och idag har jag varit så sjukt effektiv att det känns som om jag haft fyra händer. Minst.

Jag älskar den. Den har ju funnits skitlänge men säljer slut hela tiden. Nu är den min, och den är humor.

handtisha

Sen har vi ju min oerhört omtänksamma make som är bäst i världen på att köpa presenter. Som jag fick näsklämman av igår. För att jag önskat mig den i så många år, eftersom normala människor tydligen kan hoppa i vatten utan att hålla för näsan för att de på något vis stänger näsan när de touchar vattenytan. Det gör inte jag. Jag tänker så mycket på att jag skall göra det att vattenytan kommer för snabbt, eller att jag råkar andas in vattnet istället för att blåsa ut. I vilket fall som helst så slutar det alltid med att jag har hela havet i lungor och hals.

nasklamma

Sjukt snyggt. Och nu skall maken lära mig att dyka. Vilket jag heller, pinsamt nog, inte kan. Det har varit så svårt att lära sig dyka med en arm tidigare eftersom den andra är upptagen med att hålla för näsan så jag skall slippa supa saltvatten. Esther Williams skall jag bli! Och när jag visade den för PGW kom hon på ytterligare ett användningsområde. Jag slipper fislukten. Inte min egen, men makens.

Dessutom kan jag dölja den under mitt lite mer moderna Stig-Helmerska nässkydd.

Screen Shot 2013-10-09 at 7.43.58 PM

Louis Vuitton-solisar, blå anknäbb och näsklämma är ju så mycket fäschon det kan bli.

Och så fick jag en grymt oväntad present av PGW. Som känns lite passande i det här inlägget.

bok

En väldigt önskad bok. Och jag blir så glad över roliga saker i brevlådan. Mest glad i världen tror jag.

Snart skall jag och mitt arsle gå och lägga oss med just panikboken, och förhoppningsvis bli lite klokare. Med mindre sjukt onödig ångest?

Det kom fler saker i brevlådan. Men de tjyvhåller jag på till en annan dag. Idag fokuserar vi på olika kroppsdelar. Och paniken.

Jag är så jävla snygg.

Även utan paljetter.

Det har hänt något i min garderob?

Posted on | by Victoria | 33 Comments on Det har hänt något i min garderob?

Jag har läst Mona sedan tidernas begynnelse. Och inte varit en blingig person. Vi har många gemensamma nämnare och väldigt lik smak, men inte just när det gäller blinget.

Men idag slog det över. Eller ja, det började redan förra veckan när jag såg Plain Vanillas poloklänningar/tunikor i guld och svart. Det kan hända att jag råkade klicka på köpknappen. Bling alltså. Min inkörsport till tyngre bling. Bokstavligt talat.

Det närmsta bling jag kommit innan är nitar på boots, och två collegetröjor från Uldahl med några stackars paljetter på.

Idag flyttade en klänning in i garderoben.

bling
Ja, jag är trött – skittrött

Först, jag har inga som helst planer på att använda den som klänning. För att ens få lov att bli kallad klänning tycker jag att det fattas ett par decimeter. Eller om man nödvändigtvis skall ha den som klänning kan man inte vara längre än en smurf och kanske 10 år. För jag behöver inte ens böja mig fram för att arslet skall trilla ut. Det hänger liksom utanför stående. Men som tröjtunika är den ju tjusig värre. Och fullsmockad med paljetter. Till ett par jeans och blingbootsen (som jag hävdar är nitar).

Vad hände där liksom? Har jag kollat för mycket på Hollywoodfruarna? Kan jag skylla på Mona?

Nu har jag i alla fall slutat akutnervösa över företagsbudet. Och det är inte så mycket om de tar budet eller inte som jag är nervös över. Utan att det är något totalt annorlunda mot det jag gör idag. Även om det jag gör idag kommer vara väldigt bra att ha i bakfickan, och planen är inte att lägga ner det. Snarare att jobba ihjäl mig.

Så det kommer nog ha en laxerande effekt ett tag till. Byta liv mitt i klimakteriet är bättre än Microlax.

Men det är sällan trist att leva i alla fall. Det kan man konstatera.