Det vore väl dumt att lära av sina misstag?

Sa den lilla katten och gjorde samma sak igen.

Nu när hon är så angelägen om att kolla in omgivningen bortanför sitt älskade grässtrå precis utanför ytterdörren har jag inte hjärta att neka henne. Vädret är fint, hon är inte den modigaste katten och det finns inga vägar med dumma bilar i närheten.

Först gick hon till sitt grässtrå för att knapra lite, cirka 13 centimeter från tröskeln till säkerheten inomhus.

Sedan FINTADE hon mig och gjorde tre hoppsaskutt mot okänd mark minst tre meter från husväggen.

IMG_9735

Förvånat stirrade hon på mig och lika förvånat stirrade jag tillbaka. Men jag var lugn. Är man åtta år, rädd för sin egen skugga och har varit frivillig innekatt lika länge som man är gammal borde man ju inte vilja lämna sin älskade mamma. Jag pratade med henne lite och talade om för henne hur imponerande hon var och sedan räknade jag med att vi skulle gå in igen.

(Ignorera extrem bäbisröst tacksåmycket)

HAH.

Ytterligare tio snabba hoppsaskutt senare såg jag inte skymten av henne. Jag ropade och letade, men icke sa Nicke.

Då gick jag in, men lämnade ytterdörren öppen. Efter en halvtimma hade det inte kommit en endaste katt.

Mammanerverna kunde inte riktigt hantera det, så det var bara att kliva ut och leta igen. Och då hörde jag henne, jamande långt bort och inne i skogen (med långt bort menar jag kanske hundra meter). Hon jamade och jamade och sprang emot mig. Jag svarade och svarade och sprang (nåja) mot henne. Som en scen ur typiskt romantisk film när två älskande möts på en tågstation. Missuppfattning från min sida, hon jamade inte alls längtansfullt, hon jamade för att berätta om allt spännande som hade hänt under den halvtimma hon hade varit på ÄVENTYR, för när vi möttes fick jag bara klappa henne lite och sedan drog hon som en avlöning igen.

Det var bara att gå in igen, ännu mer nervklen än tidigare.

Efter en timma råkade maken träffa henne på ungefär samma plats som jag hade sett henne tidigare, men honom var hon helt ointresserad av. Så till den milda grad att hon inte ens engagerade sig i att berätta om alla spännande saker hon hade sett. Hon kilade bara förbi honom.

Återigen sitter hon här.

IMG_9748

Och vägrar komma fram.

Även om inte hon har lärt sig ett smack av sina misstag så har vi gjort det. Det blir ingen räddningsaktion bestående av makar och små hundar den här gången.

Övermod följs av nederlag, högmod går före fall.

Uttråkningsdepressionen

Ligger som en våt filt över huset och stämningen går att skära i med en slö smörkniv.

Fyrbeningarna väntar på att klockan skall bli fem. Så de får LEKA något åtminstone. De har nämligen lite utegångsförbud hela gänget, eftersom det blåser så mycket ute att de trillar omkull när de balansbajsar.

När det blåser SÅ mycket får man inte leva rövare i skogen för deras mamma vill helst inte ha ett träd i huvudet. Hon vill inte att någon skall få ett träd i huvudet faktiskt.

Då är det inneliggardag som gäller för fyrbeningarna och en del hanterar det lite bättre än andra.

Den här är dödligt uttråkad och ger mig BLICKEN. Han har till och med krokodiltårar på näsan.

IMG_9339

Lite sådär “Ameh kom igen då morsan, ser du inte att jag är LESSEN?”. Dessutom har Stor myror i benen. Han har byter sovplats mellan våra fyra soffhörn en gång var femte minut. Lite konstigt med tanke på att Liten brukar springa åttor runt honom varje dag. Stor är inte snabbast, men han är vår Ferdinand, och han har saker att göra på ställen som doftar gott. Jag är dum som står i vägen för hans kontrollrundor.

Sedan har vi lilla Askungen.

IMG_9346

Som alltid är glad och positiv. Han viftar ju till och med på svansen när han sover.

Nu är det mer Norénsk ångestdramatik, “Vad äääär väl en bal på slottet mot att ligga här och titta på utomhuset istället för att vara i utomhuset?”.

Mini tar det mer med ro, som vanligt.

IMG_9332

Det mest irriterande för hennes del är att hundarna envisas med att ligga inne och i vägen överallt och hela tiden.

Men hon håller sig åtminstone långt bort från krypgrunden.

EN timma kvar.

Ni är förvånansvärt få som vill ha parfymen faktiskt, men det är ju positivt för de som faktiskt vill ha den.

Sjukt bra odds för de tävlande.

OS-guld i selfies

Det känns kolossalt oförskämt att skriva det här inlägget idag, med tanke på gårdagens klander av just bildbloggare, särskilt bildbloggare som älskar att se sig själva på bild och inte skriver så mycket eller bara dålig text. Det här blir snarare ett inlägg som kommer falla maken på läppen. Kanske inte huvudmotivet, men antalet bilder?

Anstötligt dålig tajming är det i alla fall, men jag kan inte HJÄLPA det. Det var ju igår och idag som jag testade en ny hårgrunka och ett nytt sätt att göra svall av svinto, då kan jag ju inte vänta en vecka med att skriva om det?

En sjuhelsikes faux pas helt enkelt. Skammens rodnar bränner på kinderna.

Så. Nu skäms jag inte längre.

Om man hittar en fantastisk grej och får ett fantastiskt tips klassas det väl som någon slags medmänsklighet att förmedla det? Även om jag kanske är sist på bollen i vanlig ordning? Ni får helt enkelt bara ignorera att det är löjligt många bilder på mig i det här inlägget, det beror inte på att jag gjort ett lappkast och numera älskar att stå framför kameran utan snarare att det är näst intill omöjligt att fokusera på håret utan att få med ansiktet. Förlåt på förhand och allt det där.

Jag åker ju en del mellan skogen och Göteborg. Oftast rakt spår med plattan i mattan, men ibland stannar jag och hälsar på någon och ibland (sällan) blir det ett frivilligt stopp på köpcentret i Uddevalla. En gång har det hänt att jag har stannat på Jula med den där nedrans inköpslistan från maken. En gång är ingen gång (vilket ljug, det är en gång för mycket trots skjortan), två gånger kommer aldrigövermindödakropp att hända.

När jag ändå stannade häromdagen sprang jag in på Glitter för att köpa en hårmunk och där hängde en påse rosa hamburgare och tjoade om uppmärksamhet.

IMG_9288

För att jämna ut antalet egobilder procentuellt i inlägget får fyrbeningarna visa hårgrunkorna. Här råkade Mini påbörja en gäspning precis när jag kom med min hamburgerpåse. Totaldissad. Det här börjar bra. Intresset är på topp. Verkligen.

Sedan visade jag den lille lurvige hur de såg ut utan påse.

IMG_9290

Han såg helt skräckslagen ut. Och skeptisk.

Den store lurven däremot, han gjorde det fyrbeningar gör.

IMG_9294

Han stoppade den i munnen. Mellan de högra hörntänderna under läppen närmare bestämt.

Burgaren hälsar att den inte led någon större skada. Den blev bara lite tilltufsad, men fortfarande fullt användbar.

När jag stod inne på Glitter och kikade nyfiket kom oerhört trevlig medarbetare fram till mig och sa de magiska orden. Rullburgarna var alldeles nyinkomna från Hollywood, man skulle rulla upp håret på dem när håret var lite fuktigt, sova med dem och sedan vakna och se ut som Beyoncé.

beyonce

She had me at hollywoodsvall. Då höll jag redan en påse i handen.

Nu var det nästan tre månader sedan jag och Simon var och styrde upp mitt eget svinto och då blir jag lat. Eller, jag är alltid lat, men det är roligare när håret fortfarande är hyfsat nyfixat och liksom svallar av sig själv. Nu KRÄVER det saker eftersom hälften är krölligt och hälften vågigt och jag kan sträcka mig till en hårtvätt varannan vecka. Sedan blir det tofs. För att det är enkelt (och för att jag inte passar i mina stora, runda glajjor med håret utsläppt).

Så här ser jag ut när håret är nytvättat, fönat och lite plattat. Numera behöver jag inte lägga så mycket tid på att torka och platta eftersom Simon tynger ner krullarna. Det är onekligen praktiskt.

IMG_9274

Ja, jag är trött. Och har ett överflöd av svinto just runt ansiktet. Dessutom har jag tappat alldeles för mycket av den svincoola grå hårfärgen som hela mitt egna hår var färgat i när det var nygjort. Den färgen blir det definitivt nästa gång med.

Då gjorde jag så här.

IMG_9277

Ifall man tycker att det är något som inte riktigt stämmer beror det antagligen på att jag har ögonbryn. Jag brukar inte ha det, eftersom mina buskiga dito är hudfärgade. När Kicki Husfruen frågade om jag någonsin hade funderat på att färga brynen berättade jag om de två gånger jag gjort det och att det slutade i tårar båda gångerna (jag lärde mig tydligen inget första gången) för att det såg ut som att jag hade två mördarsniglar i pannan.

Efter Kicki ställde frågan bestämde jag mig för att öva lite och hittade en penna som målade hårstråna istället för att kleta färg på huden under ögonbrynen. Hittills har jag lyckats utan att få snigelfeeling och skulle jag få det är det bara att ta fram tvålen.

Nu hade jag inte riktigt så mycket tålamod som jag borde haft. Jag rullade lite slarvigt och jag hade bara blomsprayat lite vatten i håret innan just rullandet. Sedan följde jag inte sovinstruktionerna heller, pipplotterna fick sitta i medan jag hängde i soffan. Men två timmar klarade jag åtminstone innan nyfikenheten tog överhand och jag pillade ur dem.

Då såg det ut så här.

IMG_9280

ENORM skillnad mot första svintobilden om jag får lov att säga så själv.

Sedan kammade jag bara igenom det med fingrarna och då blev det ännu bättre.

IMG_9282

För att vara första gången är jag väldigt glatt överraskad. Jag ser även att jag inte borde ha slarvat i topparna. Men visst är det skillnad och ser betydligt roligare ut? Särskilt när det inte krävdes någon större ansträngning och tid att utföra det.

Blomsprutevatten i håret = 30 sekunder
Rulla in pipplotterna = tre minuter

Och så fick jag ett bonustips av systern till Enlisailivet, fläta håret på valfritt sätt innan man går och lägger sig. Använd gärna plattången på flätan för att trycka till den ordentligt (oklart om det var före sänggående eller efter uppståndelse).

Jag testade att göra en hårt inbakad fläta innan läggdags igår och så sprayade jag lite på den. Däremot missade jag plattningsdelen.

Imorse såg jag ut så här.

IMG_9287
(Det är inte trosor som ligger bakom mig i bild, det är en hundsnuttefilt)

Resultat; lite piffiga strandlockar.

Det här var ju skitkul. Och busenkelt.

Nu inser jag även att det här inte alls blev ett inlägg som maken ens kommer ögna igenom. Fortfarande alldeles för många ord och så handlar det om frisyrer.

Man kan inte få allt här i världen och nu har jag fullgjort min plikt. Har ni fler tips måste ni langa hit dem.

Ikväll skall vi ha parfymtävling. Med avslut någon gång på måndag eller tisdag.

Jag återkommer i ärendet.

// Tjötröven

Korrelation mellan män och oväsen?

SMHI hotade med regn idag vilket fick maken att ränna runt med blåslampa i arslet sent igår kväll för att samla ihop alla viktiga saker och natta dem i noggrant utvalt hörn av ladan så de kunde få skydd från eventuell nederbörd under natten.

Eftersom jag inte ser skillnad på träbit som skall sparas och träbit som skall eldas har jag givetvis inte en susning om vad som är eller inte är vädertåligt på gårdsplanen. Stenen kanske? Vad jag däremot är helt säker på är att tvätt på tvättställning bör plockas in (det gjorde han inte och det är, tro det eller ej, han som är tvättansvarig) och att husdjur oavsett sort ogillar att sova utomhus.

Särskilt små rara innekatter som är rädda för sin egen skugga, men lite för nyfikna för sitt eget bästa. Det ligger mycket i uttrycket “curiosity killed the cat”.

Anledningen till att maken är tvättansvarig ser man här.

IMG_9271

Vi har inte tvättmaskin inomhus. Det är ju alldeles för storslaget, vi har ju bara haft dusch inomhus i ett halvår (men ful traktor HAR vi). Skall man tvätta får man gå ut och runt huset, ner för en mossbeklädd trappa, in i husgrunden och i grottrummet längst in och rakt fram står vattenpump, varmvattenberedare och en tvättmaskin. Även om jag inte är särskilt ömtåligt lagd drar jag någon slags gräns vid att gå ut en mörk novembereftermiddag när det regnar på tvären för att sätta på en maskin tvätt. Då kan jag lika gärna gå till bäcken och byka, klappa och gnida mina kläder rena. Det känns ungefär lika modernt. Åtminstone lika läskigt.

När maken fick eld i röven och sprang omkring utomhus och bäddade ner sina pinaler råkade lilla söta katten slinka med utan att någon såg det. Inte ens jyckarna höjde ett hårigt ögonbryn och jag var fullt upptagen med att tvaga mig inför natten.

Sedan kröp jag till kojs. Och om kattflickan inte ligger på sin piedestal när det är läggdags så ligger hon alltid under min säng, för att kunna skutta upp och kvällskela lite. Hon låg varken på piedestalen eller under sängen vilket var oerhört bekymrande. Maken blev informerad om att han skulle leta och det gjorde han. Det konstaterades rätt snabbt från nedervåningen att Mini inte stod att finna inomhus och att hon antagligen slunkit med ut.

Då var det verkligen kolsvart ute, men släpper man ut får man faktiskt se till att släppa in igen, så maken fortsatte leta medan jag bet på naglarna i sängen.

Till slut hittades hon. Längst in i det här hålet.

IMG_9272

Om ni inte minns hur föregående foto såg ut får ni scrolla upp igen. Men om man går ner för den där nedrans trappan och liksom stannar till i grottrum ett utan att fortsätta till tvättmaskinen i grottrum två, ställer sig i grottrum ett och stirrar till vänster, där ser det ut som att någon gett sig på grunden med en murbräcka. Hålet är precis så stort att en normalstor människa kan krypa in och det är kanske just därför det kallas krypgrund. Stenröset innanför går under hela torpet och Mini låg längst in och tryckte, och vägrade röra sig en millimeter. Maken kunde inte locka ut henne och mitt misslyckande var lika stort, trots att jag tog med mig älsklingsmaten på en tallrik när jag klev ut i nattsärk, tofflor och pannlampa. Hon vägrade. När katter vägrar är det ingen idé att ens försöka diskutera med dem.

Motvilligt knatade jag in och lade mig igen och det är en överdrift att säga att jag sov varken gott eller särskilt mycket, så imorse klockan halvsex var det bara att klä på sig, ruska liv i maken och den lilla hunden för att ha sammanträde före räddningsauktion i morgonljus. Allt medan den stora hunden sov vidare.

Planen var att den lilla hunden skulle skickas in som förtrupp och fösa ut henne och vi skulle ta emot. De är polare, Liten älskar Mini men Mini älskar inte Liten tillräckligt mycket för att vilja ha honom innanför ett visst säkerhetsavstånd.

Liten blev inkastad i ett hål han aldrig någonsin sett tidigare, och han tyckte det var så spännande att han blev alldeles knollrig av lycka. Han lokaliserade Mini på en hundradels sekund, men han fokuserade sjukt dåligt på uppgiften för det var ju så HIMLA roligt att skutta omkring under huset.

Före tuppen hade vaknat hade vi två husdjur i krypgrunden. Ett som låg stilla som en staty och en som gjorde hoppsaskutt och inte alls hade lust att komma ut förrän varje liten kvadratcentimeter var undersökt.

Då gjorde två meter make det som Liten skulle ha gjort. Han kröp in till båda djuren. Föste först ut Liten till mig och jag hann inte ens säga till lilla hunden att sitta still förrän han hade skuttat in i hålet igen.

En arg make på alla fyra och som knappt fick plats, en överlycklig hund och en skräckslagen innekatt i krypgrunden och så jag på utsidan hålet före klockan sex på morgonen är inget jag rekommenderar alls.

Men alla kom ut. Först glada hunden, sedan rädda katten och slutligen arga maken.

Utan att överdriva alls vill jag påstå att jag har varit tröttare idag än vad jag någonsin varit i modern tid. Så trött att jag för första gången sedan jag var tonåring (om man inte räknar när jag hade influensa) tog en tvåtimmars powernap mitt på dagen. Det hjälpte inte ens. Vilket betyder att det är läggdags precis när som helst, och det talade jag om för maken.

Då skulle han bara gå ut och greja en stund.

Vet ni hur mycket en sådan här låter?

IMG_9262

Man kan nästan ana det om man är uppmärksam och ser hörselkåporna.

Vem kommer på att det är praktiskt att svetsa mitt på kvällen och varför är inte han trött?

Och om någon är intresserad, det kom inget regn. Inte en droppe, för det har varit knallsol hela dagen.

Det betyder att sakerna nattades helt i onödan igår, vi hade inte behövt starta dagen under huset och ALLT är SMHI:s fel.

Grattis, jag har vunnit en traktor

Gårdagen då. En himla trevlig dag, med himla trevligt besök. Vad som inte var lika trevligt var att maken inte var kvar på torpet eftersom han drog till Jönköping för att kolla på just en traktor. Och det var det enda jag visste, att han skulle köra tur och retur Jönköping för att titta på den där nedrans traktorn.

Det visade sig ligga mer i det. Generellt är män rätt kassa på att informera. Och om man skall vara lite småsint och illvilligt dra det över en kam skulle man kunna säga att kvinnor överinformerar på detaljnivå, medan män säger minsta möjliga. Det här exemplaret excellerar i att glömma att tala om saker.

Kan man glömma att tala om att man skall vara borta på mässa i tre dagar och bara försvinna så ter sig gårdagen som en vårbris i sammanhanget. För visst har han gjort det förstnämnda också. Helt plötsligt kom han bara inte hem en dag och då skulle jag bara veta att det faktiskt är mässa vartannat år som han ALLTID är med på. Rimligt? Det tycker maken.

Nåväl, gårdagen då. Enlisailivet med man (oklart var han ligger på informationskalan) kom till torpet vid elva, med en av två hundar, den snälle Philip. Maken drog kvart i elva, eftersom han skulle köra långt. Så långt var allt frid och fröjd.

Det är dumt att låta två hanhundar på eget revir ränna ut och möta besökande hanhund tillsammans. Hundar har en tendens att gadda ihop sig när de är två mot en oavsett revir och även den mest ranglåga kan bli ballast i stan. Det undviker man. Eller snarare, jag undviker det. Jag har ingen aning om vad experterna säger om det och jag är inte expert så lyssna inte på mig. Jag går bara på egen erfarenhet och egna hundar. Barbro Börjesson och Cesar Millan säger säkert något annat som är mer förnuftigt.

Först fick den lilla hunden med besynnerligt låg rang springa ut och möta Philip. De har ju träffats förut, på Philips revir, där Liten lekte staty varje gång Philip tyst morrade på honom. Det gick skitbra och ingen alls var arg. Det var lek och stoj med både fyrbeningar och tvåbeningar.

IMG_7664

Bilderna är ärligt stulna av Enlisailivet. För jag tog inte ett enda kort, men det gjorde hon eftersom hon har en vacker ny kamera som framkallar lite grönskande avundsjuka hos mig.

Liten och Philip lekte tafatt, och skall man tro bilden vinner den lille. Men jag tror de låg rätt lika mest hela tiden. Väldigt roligt hade de i alla fall.

Efter en stund fick den lille gå in för att sitta på avbytarbänken när det var den stora murbräckans tur. Han som är så tuff på avstånd. Först fick han titta på håll och skälla av sig all ilska över att det faktiskt gick både HUND OCH MÄNNISKOR på hans revir. Vilket övertramp! När skallet gick från tufft “stick härifrån för jag är FARLIG” till lite mer gråtigt “jag vill också vara MED” var det dags att säga hej på nära håll.

IMG_7317

Och nej. Jag drar inte så mycket i kopplet som det ser ut. Det är den store som är lite feg och sänker sin svansviftande rumpa och stretchar frampartiet. Ungefär en sekund efter det var det inte ens någon idé att hålla i kopplet alls för de trasslade bara in sig.

Det gick lika bra med de två ihop. Ur ett människoperspektiv gick det alldeles fantastiskt bra. Philip tvålade till Stor, precis som sig bör med tanke på ålder, och Stor kom och knölade in sig mellan mina ben för att han blev lite tilltvålad. Det var ju bara SÅ pinsamt att få en smäll av inkräktare på egen mark och då måste man ju faktiskt gå till mamma och lipa lite förtvivlat.

Efter en ganska snabb stund blev det skiftbyte i lekfabriken. Stor fick slicka sina mentala sår i sängen med ett ben, medan Liten fick komma ut igen.

IMG_7301

Den lille är mycket bättre på att leka. Han är faktiskt en helt fantastisk lekkamrat.

Sedan gick vi in. Philip hälsade på katten och blev som hypnotiserad. Han klättrade fascinerat nog till mitten av katträdet i sin iver att komma till lilla katten. Träd som träd och ekorre eller katt spelar tydligen mindre roll för den rödvita sorten. Den svarta försökte få kel och kli av alla människorna, medan de sistnämnda kollade på kameratillbehör och diskuterade allt mellan himmel och jord.

Kameratillbehör kan man även ha på sig.

IMG_7353

Kameraväskeregnskydd och blixtparaply har helt klart fler användningsområden än ett.

Maken då? Han som bara skulle tur och retur Jönköping. Helt ensam.

Han hade glömt att informera om att han först åkte ett par mil norrut och hämtade en kompis. Efter att de hade kelat med och köpt den skitfula traktorn åkte de via Vänersborg innan han till slut kom hem runt midnatt. Ett tag var det oklart om han skulle komma hem alls. Och det var han som sagt ja till att köpa med sig middagsmat hem.

Jag hade ju visserligen inte varit specifik med vilken dag middagen var planerad för.

Japp, jag var jättearg igår. För att inte all information kom på ett bräde utan snarare i portioner under dagen när jag ringde och ställde ledande frågor.

Jag behöver inte tala om att jag var jävligt hungrig också va?

Nu äger vi tydligen en traktor.

OJ, så roligt det skall bli med valp och getter.

*morrar*