Det är bäst jag börjar så. Då vet ni det jag vet och det är inte mer än så. Och jag är frustrerad, ledsen, arg, orolig på en och samma gång. Vet inte om det finns ett enda ord för den där samlingen av känslor man får när en pälsbäbis är borta.
Men jag måste skriva om tipset Marie lämnade i kommentarerna. Sök på ID-hund. Där står det både hur man gör om en katt eller hund försvinner och i vissa områden har de hundar som kan söka upp djur som gått vilse. Vi hade turen att ha en sådan sökhund precis nästgårds, på Koster, men oturen att hunden hade skadat tassen och behövde vila.
Jag visste inte om ID-hund innan. Det är ju som ett Missing People fast för djur?
Fan, jag kan bli så trött på att det inte finns vettig och centraliserad hjälp för djur och när någon kommer på något fantastiskt bra (som tex Djurambulansen) så skall det vara vara svårt och ofta falla på byråkrati.
Sedan, och nu kommer jag ryta ordentligt här, är det förbannat ansvarslöst och slarvigt att ha husdjur och inte ha försäkring på dem. Har man råd med ett djur så har man råd med försäkringen. Precis som man har råd att köpa mat och allt annat som behövs. Det här är min arga sida. Det är lätt att även bli arg på hela världen när man är ledsen. Men det här är åtminstone åsikter jag står för oavsett humör, men kanske skriver lite mildare om i vanliga fall.
Det är åt helvete för enkelt att bara skaffa sig ett djur, särskilt katt eftersom det finns ett överflöd av kissar pga idioter. Katter kostar därmed alldeles för ofta inget alls i inköp och då finns det alldeles för många som anser sig ha råd. För de skiter i att ta reda på vad man behöver göra för att katten skall ha det bra. Det är ju ändå “bara” en katt. Det har gett katten så låg status att folk i det närmaste blir CHOCKADE över att en katt kan kosta pengar.
Efter det kommer blandrashundar. Grundprincipen är likadan. De är billiga i inköp.
Låga priser har lättare att locka till sig fel sorts köpare. Långt ifrån alla såklart, men en del.
Jag förstår inte och kommer aldrig förstå varför det är skillnad på djur som kostar en halv förmögenhet i inköp och djur som kostar ingenting. För oavsett inköpspris behöver alla samma sak. Kärlek och omvårdnad. Det sistnämnda kostar pengar och brukar, för de snälla och logiska, komma automatiskt med det förstnämnda.
Nästa chock för idiotiska djurägare brukar komma vid första veterinärbesöket. Som i princip alltid är akut för idiotiska mattemammor (och pappor). Det där med årliga hälsokontroller och vaccinationer, det vet man ju inte om. Det är svindyrt att gå till doktorn med ett husdjur eftersom djursjukvård inte är subventionerat på samma sätt som människosjukvård.
Tänk alla kvällar och nätter jag har suttit på Blå Stjärnans Djursjukhus för att något akut har hänt (det händer ju såklart alla, men jag åker hellre en gång i “onödan”) och nästan varje gång kommer minst en idiot med sitt djur som blivit bitet/brutit ett ben/fått akut sjukdom och det slutar med avlivning enbart för att det är det billigaste alternativet. Det har hänt att jag har hört folk fråga, som om de vore på en restaurang och tittar på menyn, “jamen vad är billigast att göra då?”. Då har det även hänt att jag får bita mig fast i soffan för att inte nita puckad person.
Så länge djur anses vara en tingest i lagens ögon och så länge djur, av fler anledningar än så, har låg status kommer inget att ändras.
Mini kostade ingenting när hon var åtta veckor och flyttade hem till oss. Men hon fick veterinärbesiktning, vaccinationer och efter ett par månader blev hon steriliserad. Hon hade inte betytt mer om hon hade kostat en miljon.
Och jag är arg och ledsen för att jag inte vet var hon är, när hon var så glad och lycklig över att ha börjat våga skutta utomhus efter så många frivilliga år inne blev hon mer och mer MODIG.
Magkänslan är inte bra nu. Även om fem dagar inte låter mycket med en kisse så är det jättemycket när vi inte sett så mycket som svanstippen på henne och hon har inte rört sin mat i ladan.
Vi måste hitta henne. På något sätt. Jag är inte främmande för några förslag. Och det är alltid någon hemma på torpet sedan ett par dagar tillbaka ifall hon skulle skymtas någonstans. Just nu är det maken. Jag är ändå helt värdelös och går bara där och gråter och snörvlar medan jag klappar på Minis saker och försöker få henne att tala om var hon är medelst telepati.
Istället är jag i stan. Johanna kom förbi (hur förbi det nu är att åka via Strömstad på väg från Skillingaryd till Stockholm) och lämnade avkomman Céline i min vård för ett tag framöver. Så länge torpet aldrig är obemannat och jag har en man som spenderar 90% av sin dag utomhus där Mini har dykt upp tidigare och han går åtminstone inte runt och fulgråter som jag. Män kan tydligen vara störtoroliga utan att gråta. Då är det bättre att han tar mitt skift med, jag får något annat att tänka på och när jag vill gråta en skvätt kan Céline klappa på mig.
Förut idag när de kom fikade vi på båten innan Johanna åkte vidare. Då kom den här killen och hälsade på och pussade på sin mamma. Herregud som Liten saknar Mini, de två var ju ett team.
Ludde behövde också tänka på annat. Tydligen.
Jag längtar så mycket efter Mini att en del av mitt hjärta har gått sönder.
