En Bellmanhistoria och några fransar senare

Dag ett på min förlängda manssemester. Uppe före tuppen för att göra ögonfransförlängning. Tidigare har jag ju liksom bara testat att ta bort hår, inte att lägga till. Jag säger bara: GÖR DET! (Lägg till alltså – inte ta bort)

Jag hade rätt långa frallor innan. Men väldigt blonda. Det här var ju oslagbart. Tog en dryg timma, låg inbäddad i en filt och myste till ett radioprogram under tiden. Bara den avkopplingen? När man inte får öppna ögonen och kan hålla sig ajour med allt och alla. En helt klart värd timma, ögonfransar eller inte. Minns inte när jag blundade en timma och faktiskt var vaken utan att stressa ihjäl mig under tiden. Ljuvlighet!

Men resultatet. Jisses! Min före- och efterbild.

fransar

Hejdå mascara! Förutom att jag kanske behöver lite på underfransarna om jag skulle vilja göra mig till. När jag blinkar fladdrar jag som rena rama flugsmällan.

Varför har jag inte gjort detta innan? Det var skönt under tiden, det sparar värdefull morgontid, det sparar mascarapengar och man ser ju faktiskt en aningens piggare ut.

Jag och fransarna fladdrade hem. Dags för Skypemöte med en engelsman och en spanjor. Och så jag, som fick vara Bellman i sammanhanget. Det sämsta med att ha gjort fransarna innan var att jag helt klart var på lite för gott humör, eftersom de där utlänningarna behövde sättas på plats. Vart finns klimakteriespunket när man verkligen behöver det liksom? Det bästa var att jag var snygg, och kunde batta eyelashes mest hela tiden.

Nåväl. Det gick bra. Jag fick som jag ville och de fick bita i skitsurt äpple.

Nu skall jag och ögonfransarna arbeta vidare. Eller så kanske vi bara sitter och är snygga. Dagsplaneringen är oklar. Jag måste ha ett telefonmöte till, men egentligen vill jag bara vara en ytlig fjolla och kanske måla naglarna. Eller få fotvård. Herregud så skönt DET hade varit.

Kanske skall ta och göra den här veckan till en “ta hand om mig-vecka”.

Kanske blir jag snällare då?

Eller så blir jag inte det. Men snyggare!

fransar2

“Wink wink – nudge nudge”

Min nya livspartner och min look alike – lycka i fyrkantigt format

Jag gick över till the dark side igår. Har ett abbonemang hos Telenor som jag inte använder. Faktum är att jag inte har den blekaste aning om var sim-kortet är. Och mina teknikfingrar har varit sjukt sugna på att lägga vantarna på den senaste Samsungtelefonen. Missförstå mig rätt. Jag älskar produkter med ett halvtuggat äpple på, men vet att Samsung numera gör bättre telefoner. Dessutom behöver jag ett telefonnummer till eftersom det börjar bli en smula tjatigt att ha samma telefon både privat och i jobb. Och eftersom jag bland annat utvecklar appar för både Android och Apple kan det ju vara käckt att ha lite koll på hur Android faktiskt funkar i verkligheten.

Mmm…jag inser att ovanstående är det jag intalade mig för att ge mig själv lov att åka och köpa telefonskrället. Men å andra sidan har jag ju inte “köpt” den. Mer…plockat ut den på ett redan existerande abbonemang. Som jag förvisso har betalat för alldeles för länge. Men ÄNDÅ, bättre att betala och använda än att betala och inte använda.

Maken kommer gå i taket när han får reda på det. Meeeeen, kolla kolla. Vem behöver en make? Hade ingen aning om att en telefon kunde bli min nya “life companion”?

bild

Nu är det jag, hundarna och Galaxyn. Och till skillnad från maken kommer den här med en lättläst och hanterbar manual. Jag känner att vi kommer leva lyckliga i resten av våra dagar (eller tills det kommer något nytt på marknaden).

Och…trumvirvel! Min look-alike. Min idol. Min bästa och argaste kärring tillika Hollywoodfru kommer tillbaka i TV. Fatta lyckan när jag såg detta på Facebook. Nu skall jag ägna hösten åt att göra ögonbrynsvift ihop med Gunilla. Kanske till och med skall ta ett liknande idolfoto. Fast med hundar i handen  istället för kattungar.

Screen Shot 2013-06-05 at 12.39.11 PM

Kattungarna ser verkligen ut att stormtrivas i händerna på kärringen. Ungefär som dalmatinervalpar i händerna på Cruella de Vil.

Jag återkommer. När jag har dressat om i liknande rosa stass, mörkrött läppstift och lyckats jonglera med mina svintunga jyckar.

Har en känsla av att det kan bli ett riktigt bra fotografi. Ett av mina bättre faktiskt.

// Den Svenska Strömstadfrun

 

Men ÅHHHHH vad jag är korkad

Jag samlar på massvis med saker. Skor, hundar, blåmärken och tydligen även på högskolepoäng. Det sistnämnda skulle man ju lätt kunna tro att det är en positiv sak, att man liksom förkovrar sig och blir smart och att man är duktig.

Mhmm, så SKULLE det ju kunna vara. Eller så samlar man på dem för att man har haft lite svårt att bestämma sig för vad man skall bli när man blir stor. Mitt senaste plugg gjorde mig till certifierad datanörd, och på den utbildningen lärde man sig att normala datanördar är ganska asociala och helst pratar i kod. Sen lärde man sig inte så himla mycket mer. Eller jo, man var tvungen att lära om sig från journalistlinjen, för på tekniska universitet skall man skriva texter som är byråkratiska och låta som att man jobbar på någon tråkig myndighet istället för att få lov att skriva som man vill.

Vad jag därmot aldrig har lärt mig, och skulle behöva en intensivkurs i, är att fatta att dygnet inte har en miljard timmar, och att det inte är 32 arbetsdagar i veckan. Att man behöver sova lite då och då, och äta. Kanske till och med socialisera med andra människor. Och så skulle jag behöva lära mig att säga nej, i första hand till mig själv men även till andra.

I våras hittade jag en rolig höstkurs när jag kollade igenom kurskatalogerna på nätet (dock ingen kurs som lär mig det jag just skrev). Jag hittar alltid roliga kurser, det finns oerhört mycket som verkar kul att lära sig. Så jag skickade in min ansökan, och funderade inte närmare på det. Kursen är en halvfartskurs på distans på Lunds universitet och handlar om PR och sociala medier. Right up my alley, och kursbeskrivningen lät vansinnigt intressant. Och jag har ju så oerhört mycket tid över när jag ändå bara pillar navelludd. De stackars timmar jag sover till exempel, de borde man ju kunna göra något med istället för att slösa bort dem i en mysig säng.

Har inte funderat så mycket mer på det, men nu gick jag in på antagningen och kollade. Något såg helt klart fel ut, och det var det ju givetvis också. Jag har sökt rätt kurs, men den som inte är på distans. Inte nog med att jag inte har tid egentligen (men vill SÅ gärna att jag struntar i tidsbrist), nu skall jag tydligen pendla till Lund lite då och då. Inte!

Fan rent ut sagt. De brukar vara skittjuriga när man vill ändra sådana saker i efterhand.

Det är näst intill omöjligt att söka fel, man får ju så många chanser att ändra sin ansökan att man nästan känner sig mer korkad än vad man faktiskt är. Men jag lyckades göra fel.

Nu är jag skitarg. Och lite obstinat. Jag skall läsa den, jag måste bara klura ut hur mycket jag måste gråta i örat på institutionen för att få igenom ändringen, och vad jag skall skylla på.

Hjärnbrist?

Inget bredband – värsta sveket

På riktigt! Jag och min kamrat Jenny bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle dels säga något vänligt till våra män, och dels sparka ut datorn från samkvämsrummet. Det vill säga, använda vardagsrummet till något vettigt som att faktiskt kolla på TV istället för att ha TV:n påslagen med näsan i datorn/iPaden. I hennes fall är det dessutom SJUKT viktigt att det är en svensk film på TV så hon kan multitaska, lyssna på filmen, hamra på datorn/paddan – och lite sådärvidsidanom konversera med sin käresta.

Vet inte hur just det har gått för henne, men jag vet hur det har gått för mig. Inte. Så. Bra!

bredband

Det snälla lyckades jag ju med i cirka fem minuter innan helvetet bröt löst. Efter det har det inte varit så många tillfällen att faktiskt vara naturligt snäll. För den senaste veckan har jag mest funderat över vilket som är enklast. Köpa en hörapparat till maken. Köpa en megafon till mig. Operera in ett chip i makens hjärna som triggar igång talcentrat på honom (så att han faktiskt SVARAR om han nu till nöds skulle höra mig).

Eller bara mörda honom långsamt genom att faktiskt operera in megafonen istället. Misstänker att det får bäst effekt.

I alla fall. Nätet dog i Strömstad. För att vi har “fri surf” som då är begränsad till 20gb per månad. Jättefritt, verkligen. Men vi har bara haft problem med strypt surf i ett par månader och fattar liksom inte varför. Har ringt Felia om det tidigare, för att jag inte KAN göra det mest enkla jobb utan att ha connection med the interwebz. Men nu ringde jag direkt när det blev klister i ledningarna…och får reda på att anledningen till att vi inte haft problem innan INTE är att vi håller oss runt och under 20gb per månad. Anledningen är att Felia har gjort fel, och missat att lägga spärren på abbonemangen – när snubben på kundtjänsten kollade bakåt ett halvår så hade vi ett snitt på 100-120gb. Jomen tjena? Att köpa till 10gb gick såklart att göra, men efter att säljare hade sagt var priset var (200 spänn – vilket hela vårt abbonemang kostar), samt lite nonchalant även påpekat att vi MINSANN hade det billigaste i SVÄRJE. Ingen annan leverantör kommer tydligen i närheten av de priserna och den ooooerhört svinbra “fria surfen”.

Snabb koll medan snubben fortfarande var kvar i telefon visade att Tre hade fri surf med ett tak på 100gb för samma pris som Felia, Tele2 hade 20 kr lägre månadskostnad och ett tak på 80gb per månad.

Då bad jag Felia äta bajs. Och var tre dagar utan internet. Dvs mitt drömscenario. Som jag aldrig trodde skulle hända. OJ vad jag skulle vara social, och OJ vad jag skulle göra andra saker. Som kanske tex umgås och vara snäller. Läsa böcker. Göra allt det där man gjorde före internätet fanns.

Jomen det gick ju bra. Eller inte. Dag två med skitprogram på TV hade jag jobbat upp mig till ett riktigt hagg-vansinne, för vid varje småpratsförsök sa mannen “Va?” minst tre gånger. Karlar kan verkligen inte lyssna medan de tittar på TV, inte ens i de fucking reklampauserna. Först blev jag monsterarg. Sen spelade jag ut martyrkortet. Efter det vrålade jag något i stil med att jag skulle skilja mig för att det ändå var helt poänglöst eftersom han inte lyssnar på något. Jag lovar, efter två dagar när man har varit Dagens EKO, eeeekkkkkoooo, eko och karln fortsätter säga “Va?” – då blir man en insta-hagga och kan man klura ut mängder med mordsätt. En ukulelesträng runt halsen hade varit jävligt underhållande. Och tillfredsställande.

Men. Det värsta av allt. Jag läste faktiskt ut en bok. Umgicks med kompis på krogen. Hängde med lite random äldre släktingar som jag är dålig på att hänga med. Trimmade ena hunden så han har sommarfrisyr. Hela tiden med en gnagande stresskänsla i kroppen.

I min utopi skulle det vara AVSTRESSANDE att inte ha nät. Pah! Vilken bluff. Nu är det söndag och jag är tillbaka i huset med fritt internet på riktigt. Och var jag stressad tidigare, så är det inget mot vad jag är nu. Först skall ju Facebook kollas av, och sen…ja…alltså, det är bara att inse att man faktiskt jobbar rätt mycket när man sitter och slökollar film med ena ögat och interwebzar med det andra. Så nu skall jag ta igen tre dagar med jobb. På en dag. Och massa mer.

Jag längtar till den dagen som jag kan ligga och läsa mina älskade böcker utan att vara spänd som en sträng. Så jäkla spänd att jag fick muskelspasmer i ljumsken (ljuger inte).

Det brukar heta “barn av vår tid”. Jag är en medelålders grinig hagga av min tid. Och måste ha avvänjning från nätet. Jag och fjortisarna liksom.

Nu skall jag stressova. Med en hund på magen. Det är tydligen det bästa sovstället sedan en vecka tillbaka. Jag får njuta medan han fortfarande ligger inne med fjädervikt, som fullvuxen lär han strypa andningstillförseln och blodcirkulationen. Gör han det lär jag ju inte vara stressad mer i alla fall.

Dagens fundering

Det är omöjligt att bli vräkt eller att vräka någon från en hyresrätt i Sverige. Även om personen ifråga betalar hyra precis när hon känner för det, men ALLTID för sent. För man kan sätta det i system. Skita i att betala hyran, vänta på kravet, betala inom tre veckor. Wash, rinse, repeat – in absurdum. Och skulle man få för sig att faktiskt vräka, ja då måste det gå via socialnämnden, och går de in och tar över kontraktet – då sitter hyresgästen med arslet fastcementerat i lägenheten och kan uppföra sig precis hur som helst.

Då blir dagens fundering följande; hur kan det stå på löpsedlar varje dag att det är så synd om alla som blir vräkta hela tiden? Denna lågkonjunkturen och den sittande regeringen har tydligen fått en miljard procent fler människor vräkta. Om man inte blir vräkt när man inte betalar hyran, stör grannar och dessutom kräver att få hyra ut sin lägenhet i andrahand när man skall på semester i tre månader – då undrar jag vad alla dessa vräkta människor faktiskt har gjort. Eller om kvällspressen fabulerar?