Någon som känner en lätt korrupt läkare?

För jag behöver valium! NU! Helst intravenöst, i pillerform och upp i rumpan samtidigt.

Vi överlevde gårdagen. Med nöd och näppe, för nu börjar den ömma modern bli ordentligt rastlös eftersom det är så jävla fint väder. Normala människor som inte jobbar 20% och är pensionärer resten av tiden jobbar oavsett vilket jävla förbannade väder det är ute. Jag vill minnas att även hon gjorde det, men sådant glöms tydligen av rätt snabbt?

Och som sagt, jag sitter ju BARA MED EN DATOR I KNÄT. Det är ju sånt man gör när man kollar Facebook och mailar, det VET den ömma.

Men igår blev det en liten…dispyt. Som höll på att bli ett bråk. Om inte hon (kors i taket) knipit näbben.

Nu kommer det kanske låta lite konstigt, men jag skall förklara. Mina föräldrar är skilda sedan 40 år tillbaka, han är omgift med mitt styvmonster sedan 38 år tillbaka. Den ömma mamman är omgift sedan 30 år. Alla är vän med alla. Typ. Den ömme fadern bygger hus 200 meter upp på samma gata som vi bor på i den lilla västkuststaden och bor numera här uppe på heltid, sen han blev pensionär.

Nåväl. Vi har även ett litet jäkla skittorp mitt i skogen där ingen alls bor. Och då menar jag verkligen ingen alls. Det bor ingen i torpet och det bor ingen ens runt omkring. Det enda det används till är för hundträning/lek, att skjuta lerduvor (antagligen svinolagligt men vad vet jag, om det är olagligt så skjuter vi självklart med paintballgevär och om det inte är det kan det hända att vi skjuter med något annat) och som förvaringsplats för väldigt stora saker som båtar och annan dynga som inte jag samlar på. Och jag hade lovat att vi skulle åka dit med hundarna. Just för att det var fint väder och jag tänkte passa på att fotografera lite, eftersom jag inte har hobbyfotat på en och en halv evighet. Bara jobbfotat och det är inte ett dugg lika roligt.

Min plan var ju att sno svärfars bil. Men den planen gick ju käpprätt åt helskotta eftersom han var i Tyskland och bilen var i Uddevalla. Och då var plan B att låna den ömme faderns bil, men han är ju alltid ute och hamrar och spikar och hör inte telefonen.

Så, när mamma fick för mycket myrkrypningar reste hon sig och sa “jag går upp och kollar om din pappa är där, så kan jag ju säga att du har ringt och höra om vi kan låna bilen”. Kanon. Win-win för alla. Mest mig.

Hon ringde när hon kom dit, sa att hon satt i solen med styvmonstret och tittade på pappa hamra och spika, och att det var okay att låna bilen. Finemang. Vad hon tydligen sa mer, väldigt gömt mellan raderna så jag inte hörde det, var att “VI FÅR LÅNA BILEN SÅ DÅ KOMMER DU VÄL NU MED EN GÅNG OCH SLÄPPER ALLT OCH SPRINGER UPP MED HUNDARNA JA JA JA?”. Totalmiss från min sida, hörde inte alls det. Jag hörde ju bara att hon satt och njöt i solen.

Så jag grejade klart, hyfsat snabbt. Gjorde iordning träningskittet för jyckarna, stod i hallen med jacka, mössa och en sko på mig när det ringde och den ömma modern frågade “men var ÄR du, du skulle ju komma med en gång?”. Och då gick det nästan åt skogen innan vi ens kom till skogen. För det hade jag ju absolut inte sagt. Lugnt och sansat svarade jag med väldigt spända käkar “jag jobbade klart, nu står jag i hallen och har en sko kvar att ta på mig och sen går jag ut genom dörren – OKAY?”.

Se på fan, hon drev det inte vidare. För hade hon gjort det, i det läget, så hade det blivit…lite otrevligt. Men efter det fick vi prata om ganska neutrala ämnen för att ingen av oss skulle brista. Det var väldigt mycket Schweiz och Sverige över oss. Oklart vem som var vem. Men NATO var inte med i alla fall.

Och så var vi där, allt var jättevackert och soligt. Jag tog väl sisådär 500 foton och alla njöt. Just det hade jag kunnat visa, om det inte hade varit för att den tredje jävla kortläsaren till datorn, alldeles nyinköpt, inte heller fungerade när jag kom hem. Och då blev jag irro över det. För nu måste jag gå och bli arg i affären.

Sen var allt frid och fröjd. Mamma fick titta på TV, sen fick jag titta på Hollywoodfruarna. Och så var det läggdags. Den ömma modern går alltid och lägger sig svintidigt, vilket jag med brukar göra numera (efter att ha blivit medelålders), men jag behövde lite ensamtid. Bara kanske en halvtimma. Under den halvtimman degraderades jag till 12 år. Fyra gånger klev mamma upp ur sängen och kom ut och frågade:

– Men skall inte du gå och lägga dig?
– När kommer du?
– Du har ju varit trött hela dagen, behöver du inte sova?
– Du borde verkligen gå och lägga dig nu.

Då morrade jag och gick och lade mig. Men smygsurfade på paddan. Alldeles för länge igen.

Idag skall i tydligen ha en plan. Hon är Sickan och jag känner mig som Dynamit-Harry. För det är fint väder igen. Gå på stan, kika på havet eller bara göra något. För vi råkade bli bjudna på styvmonstrets födelsedagsmiddag på den lokala reston ikväll. Till och med syrran med ungar kommer hit från Oslo.

Nu är hon ute och gör ärende. Sen skall jag skicka ut henne för att titta på det förbannade havet ihop med Liten som behöver miljötränas utan Stor. Och efter det lägger jag ner verksamheten när det gäller arbete tills hon har dragit hem.

Det är skitroligt att hänga med morsan. För det finns få människor som jag skrattar så jag gråter ihop med (men också få människor som jag kan bli så in i djävulen irriterad och arg på). Men nu har jag lärt mig en väldigt viktig sak. Det funkar inte att hon hälsar på när jag jobbar. För hon är antagligen lika irriterad på mig som jag är på henne, eftersom hon vill så mycket. Och jag blir svinstressad över att ha saker att göra medan någon hänger över mig och vill bli road.

I fortsättningen får hon komma hit när jag vet att jag kan strunta i allt vad datorer och telefoner heter.

Det är liksom en heldag kvar, plus lite till, och det går redan att spela balalajka på mina väldigt spända nerver.

Nu skall vi räkna timmar

Jag råkade bli kvar i Strömstad. Och det beror för första gången någonsin inte på att jag är osams med maken. Tvärtom, vi har haft en skitbra helg och knappt höjt rösten. Vi har med andra ord bråkat som normala par, och inte som vi brukar. Så, stora kors i taket målade, vi skildes inte osams imorse, och här sitter jag och längtar lite efter honom efter bara ett par timmar.

Har ni svimmat av ovanstående information?

Anledningen till att jag råkade stanna var att min ömma moder ringde igår och hon vill alltid komma hit. Oklart om det är för att hon älskar Strömstad/mig/hundarna eller om hon bara vill slippa sin make ett par dagar (vi är inte helt olika). Jag gissar på en kombination.

Men det här blev verkligen oplanterat och spontant, för hon ringde igår kväll och frågade, jag kollade i almanackan och konstaterade att det här var enda veckan på flera veckor framöver som jag ens kan stanna och jobba i Strömstad. Så hon bestämde sig kvickt som ögat för att ta tåget upp. Och jag förklarade att a) jag måste arbeta b) din pedantiska sida (där vi INTE är lika) kommer få spunk för jag kommer inte städa och c) återigen, jag kommer vara tvungen att jobba vilket betyder att d) när jag sitter vid datorn så får du INTE prata med mig, eller säga att jag är tråkig, eller tjura för att jag inte roar dig eller säga saker som “men måste du sitta vid datorn NU när det är så fint väder”.

Jag skall möta henne vid tåget om en dryg timma. Skulle jag slå vad på någon bettingsajt så har hon, redan inom en halvtimma, både fått pedantspunk och frågat minst två gånger om vi inte skall gå ut.

Hon är väldigt teknikfientlig, även om hon är på bättringsvägen. Förutom att hon älskar Facebook och Viasat Golfs FB-sida. Det har hon lärt sig. Och så kan hon lägga någon patiens (nej hon är inte 107 år, bara 64). Vilket betyder att allt man gör när man knappar på en dator är spel och trams. Enligt henne alltså.

Vad tror ni oddsen är att jag kommer få sitta som jag brukar, med fötterna på bordet, datorn i knät och en miljard andra mackapärer inkopplade i datorn och jobba, innan hon frågar första gången? Trots att jag har informerat JÄTTETYDLIGT i förhand.

Nämnde jag att tålamod inte är hennes starka sida heller.

Hon skall vara här tills på onsdag. Det här kan bli hur spännande som helst.

Jag planerar att skicka upp henne till svärfar och säga åt honom att bjuda på whiskey. Han är bra på att bjuda på whiskey.

Herregud så åt helskotta det här kommer gå.

Det är fredag idag

Och det betyder att det snart är helg. Just stating the obvious. Men i alla fall, ni som smygläser på jobbet, hur ser det ut hos er?

Vid den här tiden sitter jag antingen i soffan med lilldatorn, eller så sitter jag på kontoret med världens fläskigaste datorer och en skärm som kostade mer än alla våra tv-apparater ihop. Och en hoper andra skärmar. Inknödd bland massa skit. Jag alltså, inte datorer och skärmar. Om resten av hemmet är Syrien, så är kontoret i alla fall Somalia.

Just idag sitter jag i Somalia, och med tanke på all skit jag sprider omkring mig så var det ett tag sen jag verkligen såg mina älskade detaljer. Och tro nu inte att maken är oskyldig. Han tillför minst lika mycket till stöket som jag, om inte väldigt mycket mer. I nuläget är vi två separata företag, ett som pysslar med fastigheten och allt vad det innebär och det andra som är mitt levebröd. Jag har koll på levebrödet, för det har inte maken med att göra. När det gäller fastigheten gör han sitt yttersta för att söndra och härska. Han gör det han tycker är kul, vilket är två saker, han köper dödstrista grejor som behövs för underhåll, och han köper in tjänster. Men bara tjänster som är roliga i hans värld. Om en glasruta går sönder är det ett exempel på en trist tjänst, vilket betyder att jag löser det. Handlar det däremot om att installera bergvärme, då gör han det, för det är tydligen manliga skojigheter som inkluderar stora maskiner. Jag handlar kontorsmaterial, eftersom det är trist shopping, han köper verktyg, skruvar och…vad var det nu sist? En motorsåg och en plåtkärra.

Jomen ungefär så ser fördelningen ut.

Gissa var de papper tar vägen på det som är mitt ansvarsområde? Helt riktigt, de sorteras direkt in i olika pärmar och diverse dataprogram.

Gissa vart hans papper och kvitton tar vägen? Jo de samlar han på i flera månader, på golvet i bilen, i plånboken och många andra omöjliga och möjliga ställen. Sen dyker de helt plötsligt upp på mitt skrivbord, ett par månader med papper och kvitton som ser ut som att ett pappersmonster har spytt upp dem.

I alla år har jag sagt att jag vill ha dem direkt, annars skiter jag i dem, och i alla år har han sagt ja men menat nej, och fortsätter lämna surdegar som “överraskning”.

För att inte tappa förståndet och gå totalt bärsärk har jag väggarna fulla av tavlor med peppande ordspråk och lite fotografier. Det är min räddning och smala lycka.

Och så här ser det ut på en av väggarna, broderade klokheter.

20130919-225123.jpg

Det finns fler väggar, och fler tavlor. Men just nu råkade jag fastna för dessa. Det sitter ytterligare en broderad tavla på den väggen som inte fick plats på bild, med orden “HELVETES JÄVLA SKIT”.

För det var väl ingen som trodde att jag hade sådana där mindfulnesstavlor på väggarna?

Så, frågan kvarstår, hur höjer ni mysfaktorn på jobbet?

Det handlar om överlevnadsstrategi helt enkelt.

Vissa webshoppar har inget vett

Jag snubblade över den här länken, som låg på en webshop i form av en stor fet bild med tanke att locka bloggare. Den gick liksom inte att missa, eftersom “erbjudandet”, och bilden stod ut som en neonskylt i Las Vegas. Klickade in mig och läste, eftersom jag har sett vissa andra företag göra ungefär samma sak.

pinsamt

Det första jag spontant känner är att jag aldrigövermindödakropp skulle handla ifrån shoppen ifråga. Det andra är, vem i hela friden kan ens tänka tanken att det här är en bra idé? Visst skriver folk sponsrade inlägg mest hela tiden, men den här butiken får ju noll (jag menar MINUS) trovärdighet genom att annonsera om det i sin egen butik. Det syntes mer än produkterna de säljer.

Om jag någonsin läser ett blogginlägg om kläder från just den här butiken så finns det ju inte en janne att jag skulle tro på det.

Sen är ju dealen ett skämt, och de kan ha råkat glömma att eventuella bloggare kommer få betala skatt på sin enorma rabatt, om nu någon större bloggare skulle vara tanklös nog att nappa på det.

Vissa människor borde inte driva butik. Eller företag överhuvudtaget. För det här var så hög skämskuddefaktor att det inte går att beskriva med ord. Och det är det här jag jobbar med, uppbyggnad av webshoppar, marknadsföring i sociala medier och mycket annat. När jag ser sånt här skäms jag över att säga vad jag jobbar med, men jag jobbar åtminstone inte med dem.

Att det sedan råkar vara samma butik som utan skrupler stjäl bilder från andra webshoppar är en annan historia. Och som dessutom verkar tycka att det är helt okay.

Jag har två webshoppar på min svarta lista, av helt olika orsaker. Det här är en av dem, och nu grävde de bara en djupare grop.

Jag vill inte ens ge dem dålig “reklam”, därav borttagning av namnet.

Vad tycker ni?

Jag tycker de borde skämmas ögonen ur sig, lägga ner företagandet och gå och gömma sig under en sten resten av livet.

En kallfront med ett sjuhelsikes högtryck

Med värmeslag har jag nu runnit ner i soffan. Slängt av mig fåren på fötterna och hivat den stickade tröjan i tvätten. Linne och yogabyxor kvar med andra ord. Har jag tränat, undrar den oinvigde? Hell to the no! Men jag har garanterat bränt två dagars pulverkalorier.

I kärlek och kalla krig är allt tillåtet. Alla medel (i det här fallet mest Ajax) är tillåtna.

Jag har ju ögonmigrän, inga nyheter. Vissa dagar, som tur är inte mer än kanske en gång per år, räcker inte den vanliga migränmedicinen och jag får ta en kombo av mediciner som borde knocka en häst. Men, och nu är det amatördoktorn i mig som spekulerar, precis som amfetamin dämpar ADHD, så får den här medicinkombon någon slags läskig och helt främmande effektivitetsbiverkning på mig. Istället för att kollapsa blir jag som en duracellkanin som kan göra fler saker samtidigt än en hel kinesisk OS-trupp.

Idag var det dags för migränen från helvetet, med medicinkombon. Och någonstans efter att jag började frysa arslet av mig fick jag lika mycket energi som hela Sveriges samlade kärnkraftsreaktorer. Och lite jävlar anamma.

Vårt hus ser ut som om det bor 25 hemlösa knarkare här på helgerna när vi inte är på plats, och de måste ha helt sjuka fester. Om vårt hem är ett krigshärjat Syrien, så ser det riktiga Syrien ut som Schweiz i jämförelse. Och de enda spåren vi ser av knarkarna och Syrianerna när vi kommer hem på söndagar/måndagar är att det ser ut som om bomber har briserat lite här och var. Maken är hamster och klarar inte av att plocka bort saker som han plockar fram, och jag har gett upp. Vi är liksom bara här måndag till torsdag, och då jobbar, sover, äter och skiter vi i det mesta. För det har blivit övermäktigt. Och pisstrist. Vem vill städa efter en lång dag när man kan lägga sig på soffan?

Sen drar vi ju, 52 helger per år. Och i Strömstad är det däremot städat. Där åker dammsugaren fram stup i kvarten, det plockas, pysslas och görs hemtrevligt. Med “det” menar jag givetvis “jag”. Men i jobbhuset lyfter ingen ett finger. Jag har gjort det, mot löften att om jag styr upp ditten och datten så skall maken hålla efter.

Jomenellerhur att han gör. Vi (jag) har renoverat halva huset och haft skitfint. Ända tills lumpsamlaren direkt började ta fram saker utan att plocka bort. Så mycket för de löftena.

Men i alla fall. Efter att jag hade blivit av med migränen tack vare knarkkombinationen så blev det fart på kärringen. Jag jobbade med vanliga saker, ringde femtioelva samtal som hade med ett av våra sidoprojekt att göra, tvättade, bestämde mig för att skura tvättstugan med tandborste (eftersom den var äckeläcklig), tvätta, skura toan på övervåningen som maken delar med katten, plocka undan det värsta i köket, skura ur kylskåpet och gud vet vad mer.

Det handlar om att passa på medan jag är speedad. För när ruset går ur kroppen så kommer den stora kollapsen. Men jag hann med mer än jag hunnit det senaste året. Och insåg att vi skall ha städhjälp NU. För jag står inte ut.

Givetvis hade jag sällskap av hundarna. Hela tiden.

Och sen rann pattsvetten, kläderna åkte av och jag totalhavererade i soffan.

Herregud som jag skall städa den här vintern. Utan knark. Jag insåg inte ens vilket övertag det gav mig över elpannan.

Till jul kommer hundarna sitta vattenkammade med tindrande ögon i ett hem där det inte finns en pryl framme, inte ett dammkorn så långt ögat når, och det föreligger viss risk att maken ryker i ren städiver. Släpkärran och återvinningsstationen skall bli mina bästa vänner. För nu jävlar är jag på krigsstigen och det finns bara plus. Kalorier förbränns, jag får upp värmen och framför allt så slipper jag bo i “Syrien”.

Men först skall jag kollapsa.

svett

Samtidigt som jag försöker reda ut exakt hur många nya stövlar jag kan tänkas behöva till vintern.

Liggshopping skulle kunna vara den bästa sysselsättningen jag vet.