Det föreslogs att jag skulle ta upp dråpligheter som ämne. Och de är oräkneliga. På riktigt.
Mitt ex var en alldeles alldeles fantastisk snubbe på alla sätt och vis, men om han hade fått en krona för varje gång han skämdes för mig under de 12-13 år vi levde ihop så hade han varit rikare än…Bill Gates nu. Han hade en väldigt låg skämseltröskel. Medan maken inte bryr sig för fem öre, antingen flabbar han med mig eller åt mig. Oftast åt mig.
Men detta hände på den tid kejsar Augustus….eller ja, det hände för väldigt längesedan. Och jag är inte helt säker på VEM som faktiskt gjorde bort sig i slutändan, men jag skämdes inte då och jag skäms inte nu.
Jag jobbade på ett väldigt stort transportföretag, som hade ett väldigt stort bilföretag som kund. Jag minns inte exakt vad min titel var (eftersom jag antagligen struntade i titlar) men jag var på något sätt ansvarig i Sverige för just det stora bilföretaget. Som var vår absolut största kund, och trots sin storhet extremt trevliga att ha att göra med. Men de var viktiga, vi visste ju att vi stod och föll med dem och den största ansvarsbiten låg i Sverige. Det var vårt jobb att gulla med dem och se till att de var nöjda och glada (jag drog dock gränsen för gullande när jag blev tillfrågad av en höjdare om jag inte kunde spendera natten på hotell med honom när vi hade kundträff med lite för mycket alkohol – ja, han blev utskälld av mig efter noter dagen efter på arbetstid).
Men det gjordes lite omstruktureringar i vår koncern som var rätt stor, och det största ansvaret skulle helt plötsligt ligga på ett av våra kontor i Tyskland. Fast jag, och två till, skulle fortsätta vara nyckelpersoner i Sverige. De andra två pratade flytande tyska, det gjorde inte jag. Jag pratar enbart tramstyska (fortfarande).
Har man någonsin haft en yrkesmässig relation med tyskar så vet man att det kan vara aningens knepigt. Har man inte erfarenhet av det så talar jag om det nu. Det är knepigt. Tyskar är…lite annorlunda att jobba med när man är van vid ett svenskt lättsamt sätt. De är inte fullt så lättsamma, och det är en helsikes hierarki som vi inte märker av i Sverige. Här är vi hej och du med alla oavsett befattning.
Till saken hör att vårt koncernspråk var engelska. Punkt. Ingen jäkla tyska. Trots att företaget var…på den tiden…holländskt.
En annan sak som är viktig i sammanhanget är att jag kan en väldigt meningslös mening på tyska. Den lyder som följer:
– Ich habe durchfall, Ich kann nicht tanzen.
Vilket betyder “jag har diarre så jag kan inte dansa”. En ypperlig mening om man är i Tyskland och inte är sugen på att dansa med lederhosen i mustasch. Det var även en mening som jag gick omkring och sa i tid och otid på jobbet, så det var liksom ingen som inte hade hört mig säga den. Den meningen var JAG…och den var min. Och en dåvarande chefskollega tyckte att den var väldigt underhållande, dessutom var han ansvarig ihop med mig och pratade flytande tyska.
I alla fall, precis efter omstrukturering skulle hela nya ansvarsgruppen inklusive högsta hönset komma från Tyskland till Sverige för ett tredagars möte. Sisådär 15 tyskar och jag och två andra svennar. Där alla rättvist nog skulle prata engelska.
Jomen eller hur. Tanken med ett koncernspråk var ju god. Tyskar hatar att prata engelska, och när de upptäckte att alla utom en (jag) pratade tyska så satt närmare ett tjugotal personer runt ett konferensbord och snattrade på tyska. Och så jag. Som varken fattade eller kunde prata.
Herregudihimmelen så irriterad jag var. Men tyst, medan jag funderade hur jag skulle lösa situationen utan att be alla dra åt helvete och sen klampa därifrån och ge dem fingret på väg ut ur rummet..
De hann snattra i en halvtimma, och så blev det en naturlig paus av någon anledning. Varpå jag, utan att tänka, stämde upp och sa:
– ICH HABE DURCHFALL ICH KANN NICHT TANZEN!
Högt och ljudligt.
Några av tyskarna började fnissa lite tyst. Min chefskollega som hade hört meningen en miljard gånger innan tittade på mig som om jag var helt tappad, och skulle försöka rädda “situationen” eftersom han trodde att jag hade sabbat hela relationen med tyskarna.
Vad jag inte visste var att han tydligen inte visste vad “durchfall” faktiskt betydde. Och vad han trodde att det betydde. Vad han däremot fattade var att jag hade lackat ur på tysksnacket när vi skulle prata engelska.
Så han skulle förklara för tyskarna. På engelska, vad det var jag faktiskt hade sagt. Precis som om de inte hade förstått, eftersom jag faktiskt pratade just…tyska? De hade ju hajat varenda ord, men han hade missat det mest viktiga ordet. Det visade sig att han trodde att “durchfall” betydde “framfall”. För det är ju än mer troligt att man går runt och säger:
– Jag kan inte dansa för jag har framfall.
Visserligen en än mer god ursäkt, men ändå?
Så han säger:
– Oh, she is just playing around, she doesn’t really mean that she can’t dance because her…her…her…what’s it called? Eh…life mother has fallen out?
Livmoder heter inte life mother på engelska. Och inte durchfall på tyska.
Där brast det. Totalt. För alla. Först för tyskarna som försökte stoppa honom och säga att de faktiskt hade förstått vad jag sa eftersom jag pratade på deras modersmål. Sen för alla andra som skrattade ihjäl sig åt “life mother”. Och så låg alla dubbelvikta och skrattade så tårarna sprutade. När det var klart frågade jag om vi möjligen kunde fortsätta det svintrista tredagarsmötet på engelska så att jag kunde vara med och aktiv istället för att bara sitta och titta på.
Efter det var det inga som helst problem. Isen var bruten. Tyskarna roliga, titlarna bortlagda och det blev ett ganska produktivt möte.
Än idag är jag osäker på vems dråplighet det var. Min eller kollegans?
Men det var en tanklös chansning som funkade. Ett hett tips om man råkar jobba med tyskar kanske?
Och nu sitter jag i Strömstad och firar lördag.
Jag har i alla fall bytt öronkollarmiljö?
