Det här har vi ju pratat om innan, och det kanske är förment att anse sig själv extremt generös, men jag är det. Så även maken. Det gränsar inte ens till dumhet, det har passerat både första, andra och tredje gränsen. Hade vi pratat geografi hade vi varit någonstans i Portugal om normalt/snålt är kvar i Sverige och jävligt generöst utan att vara korkat är typ norra Tyskland. Vi pratar givetvis inte enbart pengar. Aldrig bara pengar. Man kan ge av sig själv och sin tid med. Vilja andra väl genom en god tanke och ofta går det hand i hand tänker jag.
Det betyder att vi är lättlurade för att vi bryr oss om våra vänner. Men riktiga vänner luras ju inte, så det är ju faktiskt ganska lätt att inte bli lurad. Det är min grundfilosofi. Tre vänner totalt, under hela mitt liv, har fått respass för att jag insåg att jag alltid satt med notan. Bildligt talat alltså. Människor där man inser att de bara tar och tar av både energi och materiella ting och inte ens ger något tillbaka som fyller på energiförrådet.
Nu skall jag berätta om en av de före detta vännerna. För att hon fortsätter sätta mig i klistret trots respasset för flera år sedan. Ni skall få höra en gammal historia som kommer knytas ihop i nutid. Närmare bestämt så sent som förra veckan.
Kvinnan, låt oss kalla henne Slösa i den här berättelsen, för någon slags anonymitet. Typ Bullens “det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet” om ni minns?
Slösa åkte till Hong Kong i april 2014 och på den tiden trodde jag att Slösa var livegen och att hon inte hade en enda egen krona att förfoga över. För det var så hon framställde sitt liv då, om det är sant eller inte låter jag vara osagt, eftersom jag kom att inse att jag överhuvudtaget inte har känt henne.
Att åka till Hong Kong utan shoppingstålar är ju en mardröm med mina mått mätt, även för egen del, eftersom det även skulle innebära att jag inte skulle kunna be henne handla något åt mig och det var en sak jag verkligen ville ha och utöver det pratade vi om att hon kunde köpa något om hon hittade riktiga fynd. Även att hon kunde låna som hon ville av pengarna om hon ville köpa något åt sig själv. Jag förde över 20.000 kronor på hennes konto. Och ni behöver inte påpeka att jag är dum i huvudet, det är jag så medveten om själv.
Jag ville väldigt gärna ha en väska som hette Geronimos, det var en Louis Vuitton – en mindre väska och jag hade letat efter den i Stockholm, men där fanns den inte. De gjorde lite efterforskningar och det visade sig att den var på väg ut ur sortimentet och fanns troligen bara i flagship stores (vad heter det egentligen på svenska?), jag fick även reda på pris och lite tips av killen jag pratade med på LV-butiken i Stockholm och den kostade 6000 kronor. Utöver det tänkte jag mig mest fynd, det finns ju där och i närområdet. Jag visste även att de skulle möta upp någon som kunde Hong Kong/Kina utantill enligt Slösa och som skulle nyttjas som shoppingguide. Det är inte av intresse vem som var guide, men jag måste påpeka att det inte var Johanna, för er som vet att hon har bott och jobbat i Hong Kong. Absolut inte Johanna.
Först gjorde Slösa ett grymt fynd. En vansinnigt snygg väska. På riktigt. När jag fick bilden på väskan började jag nästan dregla. Och den tillhörande texten såg ut så här:
Notera gärna här att hon INTE VÅGADE CHANSA. Istället tog hon av mina pengar och verkligen fyndade till sig själv. Inget ont i det. Än. Jag hade sagt att hon fick handla som hon ville så länge jag fick min Geronimos från flagshipbutiken i Hong Kong och något fynd likt den vi diskuterar ovan. Man kanske inte tror det, men om man verkligen känner mig vet man att jag är snålare mot mig själv än mot andra. Pengamässigt alltså.
Ungefär då började jag googla för att få lite idéer till fynd och upptäckte att allt var svinmycket dyrare i Hong Kong än i alla andra länder. Flagshipbutiken i Hong Kong sålde väskan jag ville ha för 7000 kronor istället för 6000 kronor och allt annat var lika mycket procentuellt dyrare. Då luskade jag mer och fick reda på att allt sådant i butik var XX antal procent dyrare än resten av världen. Nu minns jag inte anledningen, men jag vet att jag tyckte det var konstigt och fortfarande tycker är konstigt för såvitt jag vet är sådana moms- och skattebefriade där. Men okay, för min del var det bara att bita i äpplet, väskan var på utgående så om den fanns i butik där ville jag verkligen ha den. Däremot började jag bli osugen på allt annat. Det enda jag var sugen på i så fall var väskan Slösa köpt till sig själv.
Så jag talade om det. I två sms. Ganska tydligt tyckte jag.
Här tycker jag att jag är ganska tydlig ändå. Jag vill ha väskan som jag tjatat om hela tiden, men utöver det vill jag inte ha något dyrt alls. Det står att Slösa får fynda på egen hand. Kanske om hon hittar någon skitbillig iläggsväska, men jag hoppar av shoppingtåget.
Vid något tillfälle skickar jag även det här.
Jag. Vill. INTE. Ha. Något. Annat.
Solklart? Jag skriver uttryckligen att jag tycker att allt är för dyrt.
Någon dag eller två dagar senare ringer Slösa på Facetime och säger att hon har köpt en väska till oss var. Och jag får välja först. Jag tycker ingen av dem är fina, men har inte hjärta att säga det för jag tror såklart att det är något superbilligt. Det betyder att jag väljer den jag tycker är minst ful och tänker att den får vara strandväska. Återigen, känner man mig vet man att jag inte tycker om när det är loggor överallt. Annars stod det som svar på ett annat sms där jag svarar på en fråga jag fick under samma resa. Det var mycket väskor då.
Om jag inte gillar monogram (när det är loggor över hela väskan) på Louis Vuitton behöver man kanske inte vara raketforskare för att inse att jag inte skulle gilla väskor som ser ut så här?
Det ni ser på bilden är väskan jag valde. Dödsbesviken, för då hade det visat sig att min Geronimos inte fanns i Hong Kong och det här var då enda delen av bytet som skulle komma hem till mig. En väska jag inte tyckte var fin och som jag visste att jag aldrig skulle använda. Förutom att lägga handduk och bikini i. Kanske. Nåväl, besviken men samtidigt glad över att inte ha spenderat mer än någon hundring och det var bara en ren gissning från min sida. Slösa glömde tala om vad den kostade i telefon, men jag antog eftersom jag hade skickat TVÅ sms och talat om att jag hoppade av shoppingen om hon inte hittade Geronimos.
Sedan kom hon hem, skickade väskan till mig och var väldigt noga med att tala om att det fanns ett kvitto och det låg i fickan på väskan och att min kostade 8000 kronor och hennes kostade 6000 kronor. ÅTTATUSEN SPÄNN! Hon vågade alltså chansa på åttatusen??? Men inte på en femhundring. Och hennes väska betalades också med mina pengar, något hon sade sig ha dåligt samvete över och att hon skulle spara allt hon kunde för att betala för sin egen väska. Där finns fortfarande inget att säga, jag trodde ju som sagt att hon var livegen och hade sagt att hon fick låna och handla som hon ville med mina pengar.
Men inget dåligt samvete över att ha chansat på något som jag aldrig någonsin övermindödakropp ens har nämnt att jag gillar och som kostade åttajävlatusen till mig, det fanns däremot inte. Bara att hon faktiskt tagit så mycket av mina pengar och handlat till sig själv. Dessutom rimmar det så himla dåligt med att hon inte vågade chansa på en väska som kostade 500, men inte en som kostade 8000. Min känsla var att hon bara gått bananas i fyndbutiken med den fina och billiga väskan och glömt mig, men inte mina pengar. För hur kan man varken messa eller eller chansa? Det blir ännu skojigare om man vet att väskan hon inte vågade chansa på visste hon SÅ väl att jag tyckte om. För att jag har en, men inte orange. Och jag har inte särskilt många väskor, jag tror jag har färre än tio totalt. Som är ihopsamlade under 30 år och ömt vårdade och de senaste tio åren har jag varierat mellan tre av dem. Där har vi en sådan grej igen, känner man mig vet man att jag byter väska ungefär vartannat år. Nyss bytte jag till en lite mer somrig väska efter att ha haft samma i två år. Det vill säga, träffar man mig mer än en gång om året ser man att jag har samma väska. Jämt.
Jag var korkat snäll och höll käft om chocken. Jag HÖLL KÄFT. Jag hatar mig själv för vissa saker jag gör för att jag är för jävla dumsnäll. Inte ens ett chockat “men herregud jag trodde ju såklart att väskorna var ett fynd och kopior” undslapp mig. Det här var riktiga grejor fick jag reda på och hade jag inte fått reda på det hade jag trott det ändå. Guccis enklare tygväskor kostar liksom inte ens så mycket här hemma. Här är en annan enklare, men ändå lite mer väska än strandväskan, från en högst legitim butik som bara säljer svindyra kläder och väskor över hela Europa. Där kan ni få ett tips mitt i eländet förresten om ni gillar Uggs. Priserna är baserade på euro och är euron dålig eller till och med normal, är faktiskt Uggs billigare i den här butiken. De säljer några enstaka märken normala människor har råd med och de levererar på EN dag till dörren. Här är länken till väskan för validering, sedan kan ni ju roa er med att kolla efter Uggs, Reebok och andra rimliga sneakers. VÄSKLÄNK
Det finns ytterligare en sak jag hatar med det här inlägget om man bortser från det självklara. Jag avskyr att jag skriver om hur jävla godhjärtad och snäll jag är. Det finns inget värre än att läsa om människor som skriver det om sig själva, eller hur mycket de har donerat till XX eller YY, precis som om donationer och annat inte gills om man inte bombastiskt talar om det i valfritt socialt media. Egentligen är jag fullkomligt normalt god eftersom jag vill vara det mot människor jag verkligen älskar och det är ett visst antal som håller sig statiskt. Då talar jag inte om vad jag gör för dem eller vad de gör för mig, dylikt beteende äcklar mig lite, men det är ju inte helt ovanligt. Människor jag inte gillar är jag ganska likgiltig mot, skulle jag hata skulle jag tillskriva den personen för stor betydelse. Människor jag inte känner … ja jag känner ju dem inte? Dessutom är jag inte snäll, jag är ju för fan dum i huvudet.
Tillbaka till väskjäveln. Det råder ju i efterhand inga tvivel om att jag var så manipulerad och att det var den största anledningen till att jag höll käften om hur mycket jag ogillade väskan och att jag inte frågade Slösa om hon hade slagit sig med någon hårt i huvudet som chansköper en väska med mina pengar för så MYCKET pengar. Hade jag inte varit så orimligt bortkollrad och helt pucko hade jag vägrat betala och hänvisat till sms:en och så hade jag bett om fyndväskan istället och betalat en femhunka. Det finns ingen rimlighet i mitt beteende alls. Inte heller är jag ett dugg konflikträdd.
Dessutom, det blev ju en mellanskillnad. Om Slösas väska kostade sex papp och min åtta papp fanns det ju sex papp kvar som borde satts in på mitt konto hasta pronto vid hemkomst. Inte det näe? För de fanns inte längre de heller tydligen. Högst oklart var de hade tagit vägen, det fick jag inte ens någon förklaring till. Det var alltså totalt 12 papp som skulle tillbaka till mig om man nu bortser från de åtta lax som jag nu i efterhand aldrig hade betalat heller, men det är lätt att vara efterklok när det gäller mycket.
Mellanskillnaden fick jag tillbaka på det mest krångliga sätt jag någonsin hanterat privata pengar. Lagligt dock, men fan så krångligt.
Väskpengarna då? Slösa var i Hong Kong i april 2014 och efter det talades det inte särskilt mycket om dem. Inte ett ord faktiskt. Förrän i juni när jag fick det här mailet.
Man är väl inte tyst i två månader om man är skyldig någon stålar och dessutom påstod sig ha enormt dåligt samvete över det? Det är alltså samvetet som är nyckeln här. För jag är den första att räcka upp handen när det handlar om att glömma betala, och jag glömmer lika lätt när någon är skyldig mig. Det är en ständig kamp att lära sig minnas åt båda håll och jag vet att jag har en skuld (skaffa Swish Karin haha).
Väskan blev stående hemma länge, lika orörd som Jungfru Maria, ända till någon fick syn på den och ville köpa den. Inte mig emot, den påminde ju bara om min dumhet. Jag intygade äktheten och kvittot fanns ju där. Men det där med kvittot skavde. Personligen har jag aldrig handlat i någon märkesaffär förutom i Louis Vuitton-butiken i Stockholm där kvittona är extremt … unika? Eller de visar att produkten är unik och äkta. Typ? Min gissning är att de ser ut så över hela världen. Det är svårt att tro att Gucci inte skulle se liknande ut, men det här är väldigt mycket handskrivet på och dessutom kinesiska så det kan lika gärna stå att det är friterade räkor för motsvarande 8000 i kinapengar. Å andra sidan har jag handlat i Bangkok på stora varuhus och fått de mest underliga kvitton. I vilket fall som helst stod jag som garant för äktheten och jag hade visat kvittot här i inlägget också, men väskan är för tillfället hos en väskdoktor ihop med kvittot.
För jag sålde den som sagt. En sprillans ny Gucciväska som kostade åtta papp. Men jag kapade originalpriset på hälften.
För ett par veckor sedan gick den sönder i handtaget, ena handtaget bara släppte från väskan och jag kände att det var mitt ansvar att lösa det. Jävligt pinsamt för min del medger jag. Den var ju helt oanvänd under ett par år och det lilla köparen hunnit använda den borde inte göra att ett handtag lossnar, kvaliteten i de äkta grejorna brukar vara skitbra och de tål dessutom mer än man tror. Vitsen med att lägga pengar på en äkta väska är ju att de skall vara så bra att de skall hålla för såpass mycket att de skall kunna gå i arv till barnbarnen och ju mer snyggt slitage, åtminstone på läder, desto snyggare väska. Eller patina som det heter i fäschonbranschen. Det var ju ändå jag som garanterat äktheten och var tämligen säker på det för Slösa skulle väl ändå inte köpa en kopia för mer pengar än vad en äkta kostar liksom. Däremot var hon väldigt noga och upprepade många gånger att det faktiskt fanns ett kvitto så jag verkligen skulle förstå hur fin och äkta den var. Jag minns att jag reagerade över att det var ett jävla tjatande om kvittot.
Pilutta mig.
Väskan lämnades ömt över till ett väskställe som bara hanterar begagnade märkesväskor. Det vill säga, den lämnades inte till den lokala skomakaren, det gör man inte med en märkesväska. Det här är ett större ställe som restaurerar en del och säljer och lagar när det är trasigt. De är otroligt duktiga och det är ett hantverk att göra så lite åverkan på originalen som möjligt. Jag skulle sätta minst åtta papp (HAH) på att de är bättre på att hantera märkesväskor än vad de skulle vara om man knatade in i Guccibutiken (i det här fallet) och frågade. Kanske inte i det här fallet, men överlag.
De har gått igenom väskan från topp till tå för att säkerställa allt före lagning, för de tyckte den såg lite underlig ut, men jag lämnade den och bad om återkoppling när de hade gjort sitt jobb.
Nu har de gjort det. Sitt jobb alltså. Och det är en fantastiskt dålig kopia. Jag har fått alla bilder från väskdoktorn som förklaring. Väldigt bra och sjukt pedagogiskt.
På bilden nedan är en annan liknande Gucci. Det syns att det är läder och det syns att det är slitet läder. Snyggt slitet läder närmare bestämt.
Det här är min före detta väska nedan.
Där det är vitt har väskdoktorn dragit med något slags verktyg som lädertest. Läder skall inte se ut så, det där ser ju ut som avskrapad färg? Längst till höger har man gjort ett värmetest på en liten del, dvs utsatt lädret för högre värme. Då smälte den delen. Lädret är alltså plast. Det finns inget läder i väskan alls, allt är plast.
Nästa bild är märket.
Märket till höger är autentiskt och i metall som det skall vara, märket till vänster är min fd väska och även det är plast istället för metall. Dessutom syns det ju skillnad på dem. Det båda G-bokstäverna i märket är ju så mycket mer isär på det äkta och täta på den oäkta. Det värsta är väl att märket är i plast och inte metall.
Resten av väskrapporten har jag ingen bild på, men det finns tydligen något nummer på en skinnflik inne i väskan. Inget unikt serienummer, men ett nummer som åtminstone ger lite information om väskan. Numret finns inte hos Gucci alls.
Fodret skall tydligen vara fastsytt i en del sömmar på den här typen av väska, det är det inte. Dessutom har det släppt på ett par ställen upptill.
Färgen på tyget utåt är mycket gulare än original.
Den enda autentiska Gucciväskan som överhuvudtaget har någon likhet med min fd väska ser ut så här. I modellen alltså, inte färgen.
Modellen existerar alltså inte ens, men den de gjort ett taffligt försök att kopiera är från en kollektion släppt någon gång tidigt 1990-tal.
Slösa upphör alltså aldrig att förvåna. Hon sket i att att jag inte ville ha något för att jag tyckte allt var för dyrt. Hon vågade inte chansa på en väska för en femhundring, men chansade på åtta papp. Efter att jag hade hoppat av. Återbetalningen för det, och en grej till, satt lika långt inne som om jag försökte ta hennes förstfödda. Hon har ljugit så mycket att jag undrar om det blivit en livsstil.
Oavsett om jag varit mer än lovligt korkat och ett lätt byte att utnyttja är hon ju inte direkt någon jag hade valt som kassör i eventuell vägförening.
Om hon kunde göra så här mot någon hon kallade väninna, var går då gränsen för ytligt bekanta?
Jag har aldrig träffat någon som lurat mig så mycket och som jag har gjort så mycket för.
Oavsett hur pinsamt det är att sälja en väska för såpass mycket pengar och garantera att det är original, för att såklart betala tillbaka varenda krona så kan man ju inte låta bli att undra hur mycket Slösa betalade för kvittot och var pengarna gick egentligen.
Herregud. Inte undra på att det ser ut som det gör i världen. Folk är pack.
