Category: Hundarna

Fy för den lede vad jag är trött på att det är kallt nu. I alla fall så här kallt och att det har varit kallt så himla länge? Det känns ju som att vi bor på den sibiriska tundran med permafrost.

Och igår blev jag lurad. Maken hade nämligen kollat fel på termometern och påstod att det “bara” var minus sju grader ute. Jag hade ingen anledning att betvivla honom så jag dubbelkollade inte. Konstaterade bara att det var kallt, men det är det ju hela tiden.

Eftersom det var så himla mycket VARMARE igår ville maken gå på äventyr. Bakom ladan finns ett berg som är ganska högt och uppe på berget finns en skitspännande grotta. Dit är det trevligt att gå på sommaren och skrämma små barn (inte random barn nu alltså, utan gästande barn).

Maken hade varit där uppe några dagar efter det blev kallt och sett att det hade börjat formas enorma istappar överallt och ville att jag och kameran skulle följa med och plåta istappar.

Jamen det lät väl okay. Fast jag hade slarvat bort mössa och vantar, men jag tänkte att jag nog skulle klara mig utan. För det var ju nästan varmt ute.

Så här i efterhand vet jag inte om jag tänkte alls.

För det FÖRSTA går jag ju ständigt i Uggs. Det gjorde jag igår med. Trots att jag vet att sulan på Uggs utgör fara för liv och lem när det är halt. Att bara gå till ladan brukar generera minst två nästan-frivolter pga halka. Det är med andra ord ungefär lika praktiskt att bergsbestiga snötäckta berg i Uggs som det är att bergsbestiga i flipflops. Men jag tänkte inte på det.

Jag tänkte inte heller på att OM man gör en frivolt så måste man ta emot sig med händerna och att ta emot sig med händerna utan vantar i iskall snö är förfrysningskallt. Alternativet till att inte ta emot sig med händerna är att göra en faceplant. Det är antagligen ännu kallare (har inte provat, ÄN).

Det blev alltså en promenad/bergsbestigning iklädd ylleunderställ (tack vare Annika), onepiece, Uggs, jacka från 1988 och ingen mössa – inga vantar. Jag tog heller inte med mig kameran. Den glömde jag antagligen i ren självbevarelsedrift.

För vi kom inte så himla långt innan jag lade mig raklång första gången. Med händerna i snön. Sedan gjorde jag det tre gånger till innan vi ens var halvvägs upp och då var jag ROSENRASANDE, kall och … jamen rosenrasande.

Maken hoppsaskuttade naturligtvis före mig i kängor som inte var hala och istället för att hjälpa mig filmade han mig.

Notera även att HAN ser att granjävelgrenarna jag går under kommer tappa all sin snö i nacken på mig. Utan att säga något. Jag ser det inte eftersom jag inte riktigt tittade åt det hållet. Han står bara och fnissar tyst utan att varna mig.

Han hade i alla fall vett på att sluta filma och börja hjälpa när jag gav honom blicken som kunde mörda. Hundarna var ju inte så himla hjälpsamma de heller. Där är det mer stjälp än hjälp.

(Ja, jag vet att jag går som en hundraåring, men det är halt. Och brant. Nästan som Himalaya. Minst.)

Sen kom vi upp till grottan. Med bara mobilkameran. Men jag var rätt glad över att jag hade glömt den med tanke på att jag hade legat i snön tre gånger på vägen upp och det vill man inte göra med en kamera över axeln. Det räckte så bra som det var.

Sedan tog vi inte samma väg tillbaka. Vi tog den långa vägen hem, för det var bara att inse att den korta vägen hade inneburit att jag hade åkt släde på arslet hela vägen ner.

Vi lever ett rätt bra liv på torpet, för att hundarna har ett toppenliv här. Har hundarna det bra så har jag det bra, svårare än så är det inte. Men igår muttrade jag mig hela vägen hem och till och med den lille, som i vanliga fall är ytterst godmodig, tyckte att den där snön var tarvlig som satte sig mellan tassarna.

Ungefär två sekunder efter filmen slutade gick jag rakt in i ett rådjur med jyckarna. Fortfarande lite oklart vem som blev räddast.

Till slut kom vi hem och då kollade jag på termometern. Det var inte SJU grader. Det var SJUTTON. Somliga hade kollat fel.

Inför nästa helg skall jag hämta mina dubbade kängor, mössa och vantar. Och leta upp rånarluvan.

Men först skall jag nog ha en riktigt manlig förkylning efter gårdagens strapatser, för jag har ont i halsen. Men det kan lika gärna bero på att jag skreksvor under hela promenaden.

// Frusen i Skogen

Vi har diskuterat hur viktigt och oviktigt det är med farthållare till leda här i huset. Tydligen finns det en ny farthållare som mer eller mindre kör bilen själv. På motorvägen. Jag som inte ens använder vanlig farthållare är måttligt road och imponerad. En farthållare som fattar om bilen framför kör långsammare än inställd hastighet och därmed sänker hastigheten om det är nödvändigt. Eller kanske till och med påbörjar omkörning.

Jag tycker inte det verkar ett dugg praktiskt. Snarare svinjobbigt. Inte nog med att alla i min omgivning är egensinniga, skall man då behöva hålla reda på en bil som kan göra lite som den vill?

Batmobilen har inte en sådan farthållare, den har vanlig. Jag kommer inte ens använda den vanliga, men han jag är gift med hävdar numera (efter att ha varit bakåtsträvande) att han faktiskt MINSANN har velat ha just den här farthållaren i minst flera år. Ungefär som jag berättade igår. Men idag är jag än mer fascinerad av hur man kan gå från att vägra bilköp till att ha önskat sig just en så FIN farthållare så himla länge och det verkar trumfa allt annat på bilen.

Jag misstänker att han skulle kunna rata både broms och växelspak till förmån för just den farthållaren.

Själv är jag mer fokuserad på rattvärme och den upphottade motorn, men hur viktigt är det egentligen? Personligen vill jag verkligen ge något slags nobelpris åt rattvärmaruppfinnaren.

Vilket ger en perfekt övergång till de självrastande hundarna. Var det inte väldigt onödigt att ge oss stackars blöta västkustbor en köldchock genom att gå från plus tio till minus tio på bara ett par dagar? Jag har nog aldrig varit så osugen på att gå ut som jag var i morse när jag vacklade upp i pyjamasen.

Till och med jyckarna fryser ju och så här såg det ut i sängen när vi vaknade.

En 90-säng, två kringlor med hund i knähöjd på nedre delen av madrassen och så jag, tilldelad övre halvan av den alldeles för lilla sängen. De är smarta. Jag ligger still, maken ligger inte still, jag stör därmed inte hundarnas skönhetssömn genom att knuffa på dem, de stör däremot min.

Det är inte utan att man känner sig lite motarbetad även om det ligger mig varmt om hjärtat att pälsbäbisarna inte skall frysa tassarna av sig. De härstammar ju faktiskt från Portugal och nu är vi väldigt långt från medelhavstemperaturer.

Bara för det använde jag mig av den självrastande funktionen som torpet har. Jösses vad extremt behagligt det var just idag. Jag stod i det varma köket och kikade på kissande hund genom fönstret.

Jodå. Han är där borta bakom den snöklädda makadamhögen. Ytterligare ett inköp som absolut inte är sanktionerat av mig men som tydligen skall vara del av garagebygget i ladan. Det har även hörts mumlanden om att en billyft är inköpt. En billyft? Hur många människor har behov av en billyft privat? Makens mancaves måste ju vara alla mäns våta dröm. Och de som möjligen levde i villfarelsen att män vill vara omgivna av kvinnor har så himla fel. Män vill vara omgivna av eldrivna verktyg. En masse.

Påminn mig att jag skall börja bygga osanktionerade gethagar och hästboxar när bilköpet är klart.

När pälsbäbisarna hade sprungit runt och gjort det pälsbäbisar gör före frukost, då kommer först den lille. Alltid den lille.

Då fixar vi lite frulle medan vi väntar på att tjockisen skall landa vid ytterdörren. Han har mer grejor att pinka på och andra saker att lukta på. Men han kommer.

Dessutom alltid lika förnärmad över att dörren är stängd.

Jag och jyckarna åt frukost ihop. Det vill säga, de åt, sedan åt jag medan de illstirrar i väntan på “resterna” (sista brödkanten) och efter det kilar de raka vägen upp i sovrummet igen för att tryna vidare ihop med hussen.

Själv ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka räta ut min fyrkantigt sovna kropp. Den känns fortfarande inte helt uträtad. Och så körde jag bil medan jag försökte klura ut vad alla knappar i Batmobilen fyllde för funktion. Jag lyckades med några. Om någon vet hur man fäller in sidospeglarna på en XC60 medan man fortfarande sitter i bilen skulle jag verkligen uppskatta en fingervisning i rätt riktning. Den knappen ville jag verkligen hitta, men lyckades inte.

Och ända till för en liten stund sedan satt jag i godan ro och åt godis i soffan. Ackompanjerad av avundsjuka hundljud. Som avslutades med en riktigt fräck stöld.

De är så himla lagom ouppfostrade. Eller kanske ganska mycket.

Men jag klagar inte när de rastar sig själva när det är permafrost ute faktiskt. Och det går inte att låta bli att skratta åt honom, han vet så väl att han gör fel och han är så väldigt väldigt uppkäftig när han helt sonika norpar påsen.

Vad gör ni? Fryser ni ihjäl?