Category: Hundarna

En tvåbent besökare kom hit igår. En ganska närstående sådan, tillräckligt närstående för att veta HUR hundarna möter upp vid bilen (de hoppar och hoppar och … ) med nöjaktig relation till hundarna, men det brister på intressesidan. Han känner alltså hundarna, men pga just ointresset känner han dem inte så väl att han till exempel vet att Liten är väldigt väldigt rädd om sina framtassar och att Liten aldrig någonsin säger något om han inte verkligen blir rädd eller har ont. Sådana saker som man bara vet om man står hundarna väldigt nära.

Varje gång just den här besökaren kommer (inte så ofta, snarare lite för sällan) mästras det i olika grad med hundarnas hoppande och glädjeskällande. Han säger oftare ett barskt “tyst” och “nej” före han säger hej till byrackorna. Medan jag biter mig i tungan och låter det passera till hela hälsningssituationen är över. För husfridens skull. Jag biter mig även i tungan när han inte låter hundarna sitta bredvid honom i soffan. Ibland får de och ibland inte, lite oklart vad det beror på, och jag orkar inte ha HUNDDISKUSSIONEN varje gång.

På det hela taget är han ju en trevlig besökare.

Igår kom vi inte så långt bara, vi kom inte längre än skuttandet på gården. När det var Litens tur att skutta och han skuttar ungefär som Tiger i Nalle Puh, som om han står på en trampolin. Stor skuttar inte lika mycket som han ställer sig med frambenen i skrevhöjd, något som antagligen kan vara extra oskönt för manliga besökare?

Liten skuttade och besökaren tog tag i hans framtassar och fyade argt medan han liksom drog honom ner mot marken. Liten sa inte ett ord, men OJ så rädd han blev, så rädd att han blev lite statylik. Han tenderar ju att bli stel som en staty när han blir rädd eller känner sig osäker och vankelmodig. Det brukar gå över ganska snabbt eftersom han är ungefär lika långsint som Doris (guldfisken Nemos kompis ni vet?) och så skuttade han igen.

Skutt nummer två resulterade i ett ordentligt tag om tassarna för att dra ner benen. Då kom ett av Litens mer sällsynta tjut, som säkert berodde lite på att det var just hans omhuldade framtassar och lite på att det faktiskt gjorde ont. Hade jag fortsatt vara tyst då hade jag fått tugga i mig hela tungan. Man får inte vara taskig mot pälsbäbisarna, inte de här två och helst inga alls någonsin. Jag fräste något om att han skulle sluta hålla på och uppfostra mina hundar och besöket fräste tillbaka att det inte hade behövts om hundarna inte hade varit så ouppfostrade.

Då var det liksom kört. Min enda kommentar var att om just det var ett sådant lidande så är det ju bättre att han inte kommer hit alls, eftersom hundarna faktiskt bor här och han inte gör det. Min hänsyn sträcker sig till att jag inte tar med hundarna hem till besökaren, men på hemmaplan har ingen av oss lust att bli uppfostrade och mästrade.

Besöket vände på klacken och klampade skitargt tillbaka till bilen, vi tog in hundarna och sedan gick jag till bilen för att bara fråga om han helt tappat sans och balans. Sedan skulle jag fråga om han gör så hos andra med, går hem till folk med hundar eller barn och talar om hur han tycker att de borde göra och hur fel allt är hos dem, eller om det bara är jag som får ta del av den charmiga sidan.

Jag hann inte fråga det. Min enda fråga som hanns med var just om han hade tappat det totalt, efter det bommade han igen bildörren och åkte därifrån och jag stod argt kvar med enorm lust att SKUTTA någon i skrevet.

Alltså, jag har all respekt för att folk kan tycka att det är jobbigt med två hundar som skuttar och leker och just därför släpar jag i princip aldrig med mig dem och prackar på dem på folk i deras hem. Vi anpassar ihjäl oss för att det sägs att vissa barn är så rädda att vi aldrig kan låta dem vara just hundar i för stora sällskap. Det är liksom enklare för alla parter, inklusive hundarnas.

Den lille med framtassarna är inte väluppfostrad, det är ingen av dem. Men han är dumsnäll och väldigt lugn, särskilt när han är ensam och inte har med sig sin polare. De få och lätträknade gånger jag har med honom någonstans blir det ramaskri dit vi kommer lite för ofta. I hemlighet tycker jag att det finns barn som är överdrivet skrikiga som kanske skulle behöva lära sig att åtminstone lära sig att hund får lov att andas samma luft som de gör. I hemlighet tycker jag även att det finns vuxna som är gränsfall taskiga just för att de hela tiden måste tala om för mig (oss) att vi måste flytta på hunden. I verkligheten tar vi aldrig med oss dem någonstans förutom till mamma som älskar dem trots att de stökar till det. I verkligheten bygger vi även labyrinter av kompostgaller hemma hos oss för att respektera besök.

I 99 fall av 100 är det helt okay. Gårdagen var inte det. Besökaren bar sig faktiskt åt som en riktig rövhatt. Tycker jag.

Jag kan leva med att hundar anses ha mindre existensberättigande, att folk är rädda, att barn är skeptiska, att folk tycker att de väsnas, går i vägen, ligger i soffan, tigger och bara är skitjobbiga. Hemma hos andra alltså.

Det kan vi ju respektera och lösa genom att begränsa vårt besökande och det gör vi. Herregud som vi begränsar oss.

Men i det egna hemmet? Hur mycket skall man vända ut och in på sig själv hemma?

Hur gör ni? Eller har ni sådana där hundar med OS-guld i lydnad som inte gör ett enda fel någonsin och lyder minsta vink som alla älskar?

Jag skulle verkligen vilja veta hur ni hanterar eventuella situationer med era fyrbeningar. Eller om ni inte har hund, hur ni tycker att andra skall uppföra sig och vilka krav ni ställer?

En sak till förresten. Hur mycket skillnad kan man göra på barn och hundar? Är det okay att uppfostra andras barn i deras hem? I mitt hem säger jag till om det går för långt, men med tanke på att plejset är en lekplats är tålamodet ganska stort. Men jag måste medge att mitt tålamod med besökande hundar är större än med besökande barn. Hundgäster får lite större utrymme här, men eftersom jag har noll barn och två hundar misstänker jag att det är ganska naturligt.

Hur tänker ni kring det? Inte bara hur ni ser på gårdagens “incident”, utan alla de andra funderingarna med.

Det känns som att den allmänna uppfattningen är att man skall vara god och glad – kexchoklad när människor presenterar sina barn, detsamma gäller inte för hund. Katt skall vi inte ens prata om. Om hundar helst inte skall röra sig så har folk en ännu sunkigare och riktigt usel inställning till katter.

Så, nu öppnar vi för diskussion och egna berättelser.