…så kanske jag skall skippa tanken på det ändå?
Jag vet inte riktigt vad det är med hunddjur (Liten), kattdjur och cashmere men de äääälskar det. Ingen idé att erbjuda akryl där inte, trots att det egentligen är fluffigare.
Liten har speciellt en fäblesse för cashmere och det upptäcktes när han snodde min älskade kofta för ungefär miljonte gången varje gång han letade efter något att stolt bära omkring på. Han letade inte efter vad som helst, han letade hysteriskt efter Just Den Koftan. Eller fårskinnstoffla. Den hunden vill bara ha naturmaterial. Dyrt naturmaterial tydligen. Jag gissar att det är gott i munnen och att akryl inte är lika gott. Det är ju egentligen helt logiskt, om någon tvingade mig att välja på att tugga på nylonstrumpor eller på bomullsstrumpor så är ju valet rätt lätt, bara tanken på att tugga på nylon får det att ila i tänderna.
Så jag gav upp, efterskänkte just den koftan eftersom den ändå började bli lite trött och gammal. Tänkte att han får den, så ger han fan i annat sen. Sen gjorde han inte det, utan råkade ta fel en gång, men då lärde jag mig att lägga den tröjan så han inte kommer åt den…för han har dem inte i munnen när jag har på mig dem – tack och lov.
Nu ränner han omkring med den koftan i munnen hela tiden. Det har blivit Litens gladkofta. Och även mattes gladkofta, för jag skrattar så jag gråter åt honom när han kommer rännande med stor kofta i munnen och så snubblar han över den ungefär var tredje steg. Medan jag mer konstaterar att det ser ut som att vi behöver malkulor.
Han har alltså inte tuggat på den alls. Bara burit omkring den.
Och den enda funktion malkulorna skulle fylla är om jag skulle kasta dem på Liten när han bär på något han inte får bära på. Eller kanske göra ett jättestort malrör (jmfr ärtrör) och skjuta dem på honom?
Så ja. Jag kanske skall börja vänja mig vid akryl ändå tänker jag? Och spara koftan tills det blir modernt med väldigt trasiga kläder igen. Under tiden ligger den i hundleksakskorgen.
Men vad gör man inte för de älskade djuren? Jag hade verkligen inte hjärta att ta ifrån honom den för hundrade gången när inget annat dög som substitut.
Vill killen ha en kofta är det klart att han skall ha en kofta?
Man blir verkligen dum i huvudet som hundälskare.