Jag har varit lite tyst idag, trots att jag har MASSVIS med bloggmaterial egentligen. Vi skall prata köpstopp, vi skall leka gissningslekar och mycket annat roligt, men jag har ju inte haft min soffdator EFTERSOM DEN, SOM VI REDAN VET, ÄR INLÄMNAD IGEN.
För att inte brista ut i gråt i brist på soffdator får ni helt enkelt nöja er med något ni inte sett tidigare. Absolut första mötet mellan Stor och Liten.
Mamma hade passat Stor medan vi åkte till Småland för att hämta Liten vars liv skulle förändras för alltid (och vårt med). Men jag tycker alltid att det är så gråtfärdigt rart när de små valparna måste lämna sin enda trygga punkt i världen och åka med två helt okända människor och faktiskt lita på de där konstiga människorna.
Liten var helt klart den coolaste jycken jag hämtat. Eller ja, på delad första plats åtminstone. Min förra andra tik var rätt cool hon med för hon bet dåvarande sambon i fingret, av ilska, i bilen på vägen hem från uppfödaren för att han skulle flytta lite på det yttepyttelilla benet hon låg och tuggade på. Lika stor som en råtta och kunde inte ens skälla än, men morra och bitas kunde hon. Där skulle inte han tro att han bara kunde flytta på ben hur som helst. Hon var verkligen totalt obrydd över flytten (till skillnad från sin storasyster som väntade hemma som skrek hjärtskärande efter sin mamma i flera dagar efter att vi hade hämtat henne – herregud vilken pärs DET var).
Men Liten var cool. Han sov i mitt knä hela vägen hem i bilen och under de timmarna hann jag bli hans trygghet. Då hade han ingen aning om att det väntade en galen Stor som vi skulle plocka upp på vägen.
Stor var så glad att han inte visste var han skulle göra av sig. Liten var skeptisk och yttepytteliten. Och jag hade skitlångt hår.
Om man kan titta på det här utan att dö sötdöden så är man hjärtlös faktiskt.
Jag är ju givetvis väldigt partisk i ämnet, men ÄNDÅ.
Och ja, det slutade med att Stor började jucka och slicka på honom. Det var ju ungefär det han pysslade med de första 24 timmarna vilket höll på att driva mig till vansinne. Liten luktade ju båda valp och löptik och Stor har en förkärlek för just valpar som … doftar valpar. Han ÄLSKAR valpar.
Varje gång han började göra det gick yttepyttelilla Liten fram till mig och ställde sig med frambenen upp på mina ben för att jag skulle lyfta upp honom. Inget annat. Han sa inte ett ord, han gick bara tyst fram till mig och bad mig hjälpa honom att bli trygg.
Vem visste då att han skulle bli en krokodil?
Visserligen en vansinnigt rar krokodil som är så ranglåg att han fortfarande flickkissar och är dödens snäll mot alla nya människor och hundar, både barn som vuxna och valpar som vuxna jyckar, så alla tycker att han är världens mest rara, lugna och väluppfostrade valp/unghund. Herregud, han hälsade ju till och med på en fiskmåsbäbis som trillat ner från taket i somras. Utan att bitas. Bara nosa lite försiktigt.
Om de bara visste vilka bitlekar “vi” leker här hemma när han inte är ögontjänare bland andra människor och djur.
Men söt är han. Det är Stor med. Med två vitt skilda personligheter.
Det enda som inte har ändrat sig är att jag är Den Stora Tryggheten i Litens liv. För han gråter fortfarande när jag lämnar honom i två sekunder och tror att jag aldrig kommer komma tillbaka. Och han går alltid med mig och lägger sig när det är kvällen, för att mysa lite, även om han bara stannar en stund innan han drar ut till grabbarna igen.
Jag älskar mina hundar. Både de som lever med mig och de som gått över regnbågsbron.
(Ja, det är maken som filmat i stående format, han har inte fattat att man inte filmar så – tyvärr)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
