Det känns som att bloggen är en scen och att jag är en skådis som missar sin egen föreställning varje kväll. Jag tänker på massvis av saker, men får inte tummen ur anus rektum. Det betyder att jag inte kommer längre än till kulissen, där står jag och kikar på er i smyg bakom ett draperi och skäms.
Det här har varit en konstig vecka. Eller ja, det är egentligen inget större fel på veckan alls. Jag skall inte skylla ifrån mig på någon stackars oskyldig vecka faktiskt, det är jag som har varit konstig den senaste veckan.
Kontinentalplattorna har rört sig snabbare och mer än vad jag har gjort de senaste två veckorna.
Med det sagt är det dags att shejpa upp sig. NU. Det är skärtorsdag, jag sitter och tittar på fiskmåsarna och deras bäbisar på hustaket mittemot och det är knallblå himmel. Jag struntar i vad folk tycker, det är banne mig ett av de vackraste ljuden i världen för då är det verkligen vår.
Bara för det blev det två skator. Men vi låtsas att det är fiskmåsar, okay?
Igår var det första april och det gick mig helt förbi om man bortser ifrån att jag fnös åt en del fåniga nyheter, för mig låg dagens storhet i att köpstoppet är slut och det första jag gjorde var att köpa fyra nya t-shirts på nätet. Något jag hade gjort oavsett köpstopp eftersom den typen av kläder är förbrukningsvara, så köpstoppsslutet var ju inte direkt något jag firade med pukor och trumpeter.
OCH att det var exakt två år sedan på dagen sedan vi hämtade Liten. Liten fick därmed en present. En alldeles ny och luddig leksak. Man skulle då lätt kunna tro att han skulle rycka på axlarna och lägga den i högen med alla andra leksaker (dvs allt i lägenheten som står/ligger/sitter under 150 cm) och högen i det här fallet är golven där vi vadar igenom tjuvade skor och egna leksaker, men icke då.
Den här leksaken var tydligen högst speciell.
Det är inte ostädat med skor i köket, det är tillpysslat av Liten. Det ser ut så när man lever med en extrem munhund och en halvextrem.
Ser ni att han är lite stel på fotot? Inte det näe. Såklart, eftersom foton är stela by default. I vilket fall som helst så är han stel och rör inte en fena samtidigt som han morrar det högsta han kan och det är inte högt alls. Faktum är att han aldrig riktigt lärt sig att morra och man hör det enbart om man a) har super sonic-hörsel och b) nyss har revaxörat öronen. Då blir det inte enklare att höra om man har en ljuddämpare i munnen i form av ett får.
Förklarligt nog har Stor således lite problem att förstå och respektera det mufflade överljudsmorret och Stor uttrycker sitt missnöje som en mer normal hund. Väldigt högljutt.
Japp, Stor är MISSNÖJD. Liten är statyhund. Jag går ed på att han morrar dock, även om det inte hörs. Och jag kan inte låta bli att fnissa åt hans stelhet och bestämt ihopknipna käkar. Han. Tänker. Inte. Släppa. Fåret. Punkt.
Han och fåret var oskiljaktiga hela kvällen igår och Stor var syrak. Idag ligger fåret utspritt bland övriga leksaker, skor och kartonger på golvet och vi har lagt ytterligare en sak till inredningen som man får vada igenom.
En snitslad bana av … saker? Nu blev jag blev tvungen att ta kort i realtid från min plats i soffan, man kan säga att hundarna sprider ut sig lite mer än den arma katten, de har hela lägenheten och bakom kudden och min rygg ligger katten och spinner.
Igår ingick det även i somligas arbetsuppgifter att åka till ett företag på Koster för att uträtta lite i något av sina projekt. Jag drömmer vansinnigt vridna stressdrömmar på nätterna om somligas projekt eftersom SOMLIGA inte kan göra en sak i taget och göra klart utan måste datta lite här och lite där. Som att bygga gästrum slash man cave av det gamla pannrummet, renovera torpet så att det för närvarande ser ännu jävligare ut än det brukar göra och annat som innefattar många verktyg och lite hantverkare som kommer och går. Jag är alltså inte somliga eftersom jag är metodisk och gillar logistik. Jag avskyr fem halvfärdiga projekt och att somliga bara förflyttar sig mellan projekten för att greja lite här och sedan greja lite där.
Igår erkänner jag att jag var avundsjuk på somligas brist på metodik och logistik eftersom det innebar en tur till Koster. Med egna båten. I knallsol och ett hav blankt som silke. Medan jag satt inne och tittade på årstidsskiftningen genom fönstret.
Nu babblar jag. Så blir det när man hänger i kulisserna i flera dagar och har ett uppdämt behov.
Idag skall jag gå ut på stan för att jag faktiskt måste gå till apoteket. Av alla dagar jag haft att välja på när det kommer till att gå just till apoteket så väljer jag givetvis den mest vidriga dagen av dem alla. Skärtorsdagen. Då centrala stan stängs med avspärrningar och kommunen har bestämt att systembolagen skall vara de enda stängda i hela Sverige för idag invaderas vi av norrmän i konvoj som kör runt runt i cirkel (där det inte är avspärrat) och sedan dricker de så mycket att man blir påverkad bara av att vistas i samma kommun.
Det är en fin norsk studenttradition att komma till Strömstad. Och en tradition för alla andra att kila över gränsen med, eftersom skärtorsdagen är ledig dag i Norge.
Det blir ännu finare om man läser den här artikeln om avspärrningarna.
Gissa vilken gata jag bor på?
Nu skall jag gå ut. Jag säger Glad Påsk lite i förskott, för det kan hända att jag lägger mig i fosterställning när jag kommer hem igen.
Eller så drar jag till Norge. Där torde det vara tämligen tomt idag?
