Till en av mina bästa och finaste lurvskallar. Han som mamma hellre hänger med än att följa med mig till Stockholm och som snällt knatar omkring utan koppel med sin ena morfar på golfbanan i timmar varje dag. Killen som har charmat alla gamla golfgubbar med sin snällhet varje gång han bor hos mamma, men som bråkar med henne varje kväll trots att han får orimliga mängder högrev och köttbullar och prinskorvar och vaddetnuvarmer den här gången.
Han som har en svans med Duracellbatterier, är den bästa lilla skeden, men som då och då råkar pussas med öppen mun så man får en tandrad runt näsan. Lurvet som älskar att gå och lägga sig på kvällen lika mycket som han älskar att gå upp på morgonen. Oavsett om det är sovmorgon eller svinotta.
Lillkillen som hade minst fem olika namn under den första månaden efter flytten från kenneln för att inget passade och som var beräknad att födas ihop med sina åtta syskon på min födelsedag, men som pluppade ut fyra dagar för tidigt (ihop med syskonen såklart).
Det lilla lurviga miraklet från Skillingaryd fyllde FYRA år igår och jag tror minsann att han äntligen blivit vuxen. Kanske? I alla fall ibland. Större delen av sin vuxna tid åtminstone. Och det var ju värt att fira. Vi hade hundfest med mumsiga ben, blåbär (han äääälskar blåbär), en liten bit pannkaka och några maränger. Den här gången skippade vi dock ljusen. Han luktar fortfarande bränt på det mjuka näbbhåret efter att ha kört ner nosen i lite gammal eld när han “hjälpte” till att städa på golfbanan. En del brända barn skyr elden, ett fåtal lär sig aldrig. Svanshåret som han ihärdigt viftar i gasolvärmaren varje kall årstid blir sig aldrig likt förrän fram emot våren.
Nu när han nästan är vuxen funderar vi på att kanske bli terapihund. Eller kanske något enklare. Tanken med hund framför allt iäldrevården är klockren. Och om jag inte har hittat på det eller minns helt fel är portugisen Kompis den första utbildade terapihunden och man blir alldeles varm i själen när man ser glädjen hos de gamla när det ligger en vovve ihoprullad i deras säng medan de kliar bakom örat och berättar för Kompis om de hundar de haft och saknar. Googla “terapihunden kompis” så hittar ni honom på alla sociala medier som finns och han är söt som socker.
Men nu var det ju Litens fyraårsdag vi skulle fokusera på. Älskade skithund. Ni som inte gillar hundar får scrolla för nu kommer FOTOBOMB på hunden som hette Snobben, Lillis, Liten, Ludde Liten, Lillebror och slutligen Ludde. Det passade. Även om jag kallar honom Ludde Liten fortfarande men bara ibland. Och så heter han Ludwig med långt u när han gjort sattyg, trots att han absolut inte heter det. Mer sting i lite barskt namn?
<3
Nyfiken i en strut får superlim på näsan.
Anders Timell. Självklart Anders Timell.
Finn två välkända hundar?
Typiskt exempel på puss med tandrad. I pannan.
Bäbisen. Fyra stora år. Och det var inte lätt att hitta foton utan snuttefiltar i munnen, men det fanns ett gäng trots allt.
Nu siktar vi på att fira min födelsedag på måndag.
Jag utgår ifrån att jag som vanligt kommer sitta besviken och snörvla för att makejävel fortfarande inte ens kan ge mig ett kort och en blomma. Eller bara gå upp före mig och säga grattis.
Nä, han sejfar och säger grattis en minut över midnatt för att slippa gå upp i svinottan.
En födelsedag har han lyckats. Då blev jag så glad att jag lät honom gå på grabbfest på min födelsedag. Sen var jag inte glad längre. Det var då han låg som Papphammar i grannens häck fullkomligt övertygad om att han bodde där. I grannens häck alltså.
Jag förtjänar fanimig världens finaste present efter alla sugiga födelsedagar. Men det kommer inte hända. Kanske slår han på stort i år och köper ett kort.
Vi fokuserar på lurvet. Att tänka på den egna gör mig bara skogstokig.
Grattis Liten. Som jag älskar dig. Hade jag inte haft lurvskallarna hade jag blivit knäpp på riktigt.
