På grund av omständigheter blev det sådana där tysta dagar igen. Mest för att jag inte har haft något alls att skriva om och DET är ovanligt.
Ingen har fnissat åt mig (såvitt jag vet). Jag har inte trillat och slagit mig. Det har regnat lite mycket. Regnet var ganska bra eftersom det sammanföll med en väldigt stygg brand som gjorde att ingen i stan fick gå ut under ett par timmar. Jag har klippt av mig mina naglar eftersom min stackars Nagel-Jessica akut flyttade från stan och tillbaka till Göteborg pga skitdum pojkvän, numera ex-pojkvän. Sjukt bra nyhet för er i Göteborg som nu kan gå till henne där istället för här, jättedåligt för mig som inte vågar gå till någon annan. Dock lite oklart varför detta ledde till nagelklippning från min sida. Jösses som jag ångrar mig, det här med att ha fingertoppar är verkligen inte min grej. Det gör ont. Jag har fantomsmärtor i naglarna.
Så. Ja. Den här gången blev till och med jag förvånad över hur många dagar som försvann. Men jag har varit väldigt effektiv. Det är kanske bara inte så himla kul att läsa om att man går upp, äter frulle, sätter på datorn, pratar i telefon, pussar på hundar och går och lägger sig.
Det är inte så himla flärdfullt när alla projekt involverar stillasittande vid dator inomhus?
Men Majabella gav mig en idé. Det finns faktiskt inte en enda skylt utanför Coop där det står att man inte får köra Segway inne i butiken. Det borde väl betyda att det är högst tillåtet att handla på ståhjuling?
Jag skall gå ner och klappa på den sen. Både den och bloggen har fått lida kärlekslösa dagar.
Men det beror helt enkelt på att jag har varit urtråkig och när jag är urtråkig och fokuserad försvinner tiden.
Det mest spännande som har hänt är morgonens stora, lilla och mellansked. Den här varianten är faktiskt alldeles ny. I vanliga fall brukar de små liven turas om, men imorse var det tydligen skedningskris.
Det är jag som är stor sked, Stor är mellansked och Liten är lillskeden.
Inte ens jag ser var den ena slutar och den andra börjar.
Men nu har jag abstinens.
Vad skall vi göra ikväll utan fruarna?
Va va VA?
// Den Dödstrista
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Dagen började med soffhäng. Eller snarare morgonen, det finns många olikheter mellan mig och ömma modern och de största är att hon är pedant och dessutom jävligt morgonpigg. Jag tycker att nio är en rimlig helgtid. Hon vaknar sju. Vi samsades om åtta. På en lördag.
Sen enades vi om att vi aldrig mer skulle bli ovänner och att hon aldrig mer skulle bråka med mig. Det var en bra deal. Jag återkommer vid eventuellt kontraktsbrott.
Sen gick vi på stan för att leta skor till mamma och jag körde strumplös majinvigning av sandaler och det var rena rama sommarvärmen. Men skor hittade vi inga. Inte i rätt storlek i alla fall.
Då gick vi till svärfar istället och tittade på utsikten från hans balkong.
Jag måste nog säga att jag bor i en himla trevlig stad faktiskt.
Efter det gick vi på lokal och åt middag.
Titta vilka goda vänner vi är. Även om mamma ser lite dryg ut, men det var bara för att hon ville lyfta huvudet så mycket att inga eventuella dubbelhakor skulle synas. Till och med marsvinet Simon är med i bild (löshåret för er som glömt).
Jag tycker att vi är svinolika till utseendet (förutom argrynkan mellan ögonen, den är exakt), men däremot har jag ärvt alla dåliga egenskaper av både henne och mormodern. Några bra egenskaper också visserligen, som att vi är sjukt bra på att laga mat. På riktigt. Alla tre är riktiga fenor i köket.
Förutom idag då såklart.
Jag kastade mig på soffan när vi kom hem och mamma började förbereda dillköttet som skall ätas imorgon. So far so good. Två kastruller med kött som småputtrade lite mysigt på spisen och efter ett tag fyllde hon på med vatten så det inte skulle koka torrt. Sen satte hon sig i soffan med mig. Efter exakt två minuter drog brandvarnaren i köket igång (igen) och BÅDA kastrullerna var vidbrända med noll vatten kvar och i kokkärlen låg stinkande köttbitar.
Det var nog första gången det har hänt min ömma moder, vilket betyder att viss irritation uppstod.
Sen när hon stod och skurade brända kastruller och försökte rädda de arma köttbitarna promenerade en hund förbi. En hund som fått vittring på mummadoften från diskbänken. Hundar bryr sig nämligen inte alls om ifall köttet är lite torrkokat, så han hoppade upp i ljusets hastighet och snodde hela den ena steken samtidigt som han insåg att det såklart var totalförbjudet. Då försökte han svälja den hel. Det lyckades han såklart inte med.
Det finns vissa raser som låser käkarna automatiskt, portugisisk vattenhund tillhör inte de som gör det. Förutom när de har en stek i munnen, visade det sig idag.
Ett mindre krig utbröt mellan tre människor och en Stor, medan Liten stod bredvid och stirrade storögt.
Maken höll i huvudet, mamma i bakpartiet och jag kilade in alla mina tio fingrar mellan tänderna på honom för att få honom att öppna truten. Icke då. Den enda aktiviteten han utförde med munnen var att morra lite skamset åt mig medan han viftade på svansen. Men skam den människa som ger sig mot tjuvande hund.
Först fick jag ut en mindre bit av steken. Den tappade jag på golvet och hoppsansa så snabbt det gick, för helt plötsligt hade den bytt ägare och hamnat i munnen på Liten. Då bröt vi ihop lite grand. En stek och två hundar skapar ett visst motstånd trots att vi var fler människor. Jösses vilken cirkus.
Men jag vann. Till slut. Efter att ha använt ett par naglar som klo för att dra upp stekbiten från magmunnen på jycken. Det kändes så i alla fall.
Det går verkligen bra med dillköttet måste jag säga. Det enda vi vet är att vi skall ha dillkött till middag klockan fem imorgon när svärfar kommer, men vi vet inte riktigt hur vi skall lösa det. Gissningsvis får vi börja om från början.
Som sagt, det går bra nu. Vind i seglen.
Under tiden som vi letade skor, satt på uteservering och gick på stan var maken på torpet med tjuvhundarna.
Han verkar ha haft en bättre dag faktiskt och det mest fascinerande är att vissa typer av vatten funkar för de så kallade vattenhundarna som inte vet om att de kan simma. Smutsiga bäckar, dypölar och högtryckssprutor går alldeles utmärkt. De älskar nämligen att hata just högtryckssprutor och är därmed extremt hjälpsamma när man skall tvätta något. I det här fallet åkgräsklipparen.
Högtryckssprutor skall dö helt enkelt. Om man frågar Stor och Liten alltså.
Så. Ja. Den här dagen får gå till historien nu. Det är dags att sova.
Vi börjar om imorgon helt enkelt.
Men hundarna har haft det väldigt bra åtminstone och vi hade tur med vädret.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Eller snarare säker period. Skitlång period. Hela livet faktiskt.
Det finns ju de som inte har sina hundar i sängen, vilket är för mig totalt främmande, men var och en blir salig på sitt sätt. Men man måste ju ge dem cred för att de är ett väldigt hormonvänligt preventivmedel faktiskt.
Inatt slog de dock alla rekord. Nästan personbästa faktiskt (eller om det nu heter hundbästa?). Liten skedar och Stor ligger på kudden med mitt huvud som kudde.
Men jag verkar ju tycka att det är ganska mysigt. Eller så är jag härdad.
Ignorera blåmärkena. Liten har blivit betydligt bättre, men han har inte helt lärt sig att inte bita sin älskade mamma i gäddhänget och jag överväger att tatuera blå vågor över hela armarna för att jag skall se lite mindre misshandlad ut och lite mer gangsta.
Det ser nog mindre bekvämt ut än vad det är faktiskt och det är då man är glad att man har en man som åtminstone har vett på att ta kort på hundinstallationen mitt i natten.
Syns det ens att det är två jyckar eller ser det ut som att jag ligger och sover med en minkpäls runt mig?
Jag ser i alla fall två hundnäsor om jag tittar noga.
Däremot ingen människonäsa.
Undrar om jag kunde andas?
Godmorgon.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det låter åtminstone rätt bra direktöversatt från engelska.
Igår åkte jag hemifrån med två saker på agendan, möjligen tre, om tid och lust fanns hos Enlisailivet. Jag skulle till sjukgymnasten i Göteborg, sedan visa huset för presumtiv köpare (kusinfamilj) och slutligen hälsa på hos Lisan på väg norrut igen, eftersom hon går hemma och är uttråkad på grund av dum och opererad fot. Om hon hade tid och lust då förstås.
Innan ni förlorar er i söthetschockbilder (eller slutar läsa för att ni är HUNDHATARE) vill jag bara påpeka vidden av mitt nya knarkande. Jag tog med mig matsäck i bilen ner till Göteborg. Och en sked från kökslådan.
Sen åt jag mig hela vägen till Uddevalla.
Det blir alltså vassen i år igen. Och det är så himla värt.
När punkt ett och två var avklarade och jag satte mig i bilen för att åka norrut igen (det kan hända att en ny glassburk var involverad även i norrgående riktning) ringde jag Enlisailivet och snicksnackade. Helt plötsligt var jag på samma breddgrad som de bor på och fick snabbt som ögat fråga om hon ville ha besök om jag skulle hinna svänga av motorvägen. Hon svarade, intet ont anande, att hon gärna ville det. Föga anade hon att jag skulle överstanna och inte alls förstå det där med tidpunkter när det är dags att tänka på refränger och vett och etikett. Det gick faktiskt käpprätt åt skogen med just refrängerna igår, men jag kommer till anledningen. En HÖGST giltig anledning dessutom.
När jag kom dit var det bara vi och dottern hemma och som av en händelse råkade påhälsningen infalla samma dag som de skulle hämta hem hushunden och nya valpen. Hushunden har varit hemifrån i elva veckor för att föda, amma och lära valparna allt hon kan. Nu är det lätt att tro att det var min baktanke, men det var faktiskt inte det. Möjligen omedvetet.
Jag kom dit, dottern och ömme fadern åkte för att hämta högst älskad hushund och valp och jag och Lisan pratade i cirka fem minuter. Det kändes i alla fall som fem minuter. Sen var klockan helt plötsligt åtta på kvällen. Då skulle valpen snart anlända och det var ju faktiskt lika bra att jag stannade för att få se valpskrället åtminstone, något som givetvis inte går att säga nej till. Valpen kom hem, sen gick det max fem minuter till och så var klockan halvtolv.
Då var jag inte ett dugg sugen på att åka hem (eller lämna den mjuka valpmagen) så jag tackade glatt ja till inbjudan att övernatta. Rasande trevligt minsann. En sån där gäst som verkligen VERKLIGEN överstannar och aldrig åker hem.
Det såg ut ungefär så här.
Valpen kom hem och jag knyckte henne (hon var inte sugen på att vara i knät alls).
Sedan var hon bara allmänt bedårande och jag utnämnde mig själv till gudmor och ignorerade eventuella protester. Nu är jag gudmor. Säger de något annat så ljuger de.
Sen blev det lilla livet väldigt trött av alla intryck.
Och då gick hon sönder. Blev trasig helt enkelt.
Typiskt trasig hund faktiskt.
Då fick jag dåligt samvete för att jag hade ignorerat Sintra (som jag inte är gudmor till … än) och pussade lite på henne.
Vilket kändes lite för sent. Här hade hon gått omkring och blivit ignorerad i flera timmar. Då ställer man inte upp som andrahandsval hur som helst.
Och så var det dags att gå och lägga sig. Sintra visade vägen, markerade att jag skulle få sova i just HENNES säng av alla sängar.
Medan jag hoppades på att jag skulle få nattsällskap. Det fick jag alltså inte. Hon la sig bara där för att upplysa, sen drog hon som en avlöning för att sova med sin älskade mamma och pappa för första gången på hela elva veckor.
Alltså. Elva veckor utan hund är vansinnigt och obegripligt lång tid?
Imorse vaknade jag pigg som en lärka strax före sju och rusade ner för trappan för att gosa valpmage igen.
(Och prata lite med människorna)
Det var min sysselsättning fram till lunch och det avslutades med ankfotboll med Sintra.
Slow Mo är FANTASTISKT underhållande. Trots att jag kan oerhört lite om fotboll så gissar jag att det är mot alla regler att ta emot med armarna? Om hon nu inte trodde att det var volleyboll, isåfall känns det mer rätt. Volleyboll med kastad anka?
Klockan tolv fick familjen lite andrum för då började jag äntligen tänka på refrängen och satte mig i bilen och fortsatte färden norrut. En nästan 24-timmarsfika. Personrekord faktiskt. Utan Ben och Jerry den här gången. Däremot hade jag gärna norpat med mig åtminstone en av jyckarna från Stenungsund.
Jag övervägde även att flytta in. Eller ja, jag försökte övertala dem om vilken förträfflig husgäst jag var. Liten i maten, kan sova med valpen under trappan så jag syns knappt, kräver bara lite yoghurtglass.
Sen kom jag hem.
Har man hundar kommer man inte undan med otrohet.
Mina älskade pojkar förstod mycket väl vilken Quisling jag var.
Det där är en filmad minut av rigorös genomnosning av totalt 30 minuter. Varje kvadratmillimeter av mig och mina kläder är nogsamt kontrollnosade och de vet exakt vad jag har haft för mig när jag spelade bortamatch.
Nu är jag förlåten.
Gillar ni valpar och fina foton är det ett hett tips att ha koll på Enlisailivet från och med nu. Jag gissar att det kommer handla väldigt mycket om hund framledes. Och vad valpen hittar på för sattyg.
Först måste jag bara säga att jag har haft en fantastisk påsk i pensionärskuvösen på ön.
Vi tog båten ut på påskafton för att hänga med systerfamilj och kusinfamilj och på natten när det var dags att rulla ner från kuvös till brygga var det sådan enorm fullmåne att båten såg ut att vara belyst med uv-ljus. Vid midnatt var ljuset så starkt att jag gav mig själv en skugga på stranden, men givetvis hade jag ingen vettig kamera med mig och mina fåniga försök att ta kort på nattljus med mobilen gick sådär. Man kan säga att jag såg att det var ljust, det såg dessvärre inte kameralinsen i mobilen och nu har jag ett gäng svarta bilder. Sedan var det premiärsovning för i år på båten och jag sov trots fullmånen. Kors i taket.
Det här vaknade vi till.
Nej, vi har absolut inte gått på grund även om det ser ut så, på våren är det verkligen fånigt klart vatten. Klart vatten ihop med vindstilla gör att det ser ut så här bakom båten vid bryggan. Det såg ut som att man skulle kunna ta ett kliv rakt ut i vattnet och gå på botten och jag tror att jyckarna var lite fundersamma med. Det var ljuvligt.
Sen ville jag att hundarna skulle modella lite för mig, men den lille hade för bråttom och det var bara Stor som passade på att carpa lite diem.
Jag älskar ön.
Och sällskapet med. Vilket var tur eftersom båten inte startade. Att ligga med två kylskåp och en värmare på i 16 timmar ville inte startbatteriet vara med på så det där med att starta var bara att fetglömma. Batteriet fick ligga på laddning hela dagen, alla utom kusinfamiljen åkte hem och jag lallade omkring i vuxenpyjamas (onepiece).
Sen startade båten till kvällningen och jag ville inte åka med hem, jag ville stanna med kusin, kusinsambo och kusinbarn. Maken kunde inte stanna för han hade utlovat vissa tjänster dagen efter, tjänster som involverade väldigt tidig uppgång och rörmokarsaker. 20 minuter i solnedgång startade båten och kvart i solnedgång hade jag plockat åt mig liten hund och vinkat adjö till make och stor hund. Enda nackdelen med att stanna kvar var att jag missade Halvkusin som bara var på besök i Strömstad i ungefär fem minuter (det är möjligt att hon var här lite längre men det KÄNDES som fem minuter).
Det blev alltså ytterligare en kväll i pensionärskuvösen med godis och snicksnack och precis som jag sa igår, den här gången kan jag inte be om ursäkt, för man har absolut inget behov av uppkoppling alls när man sitter där. Man bara sitter. I timmar. Stirrar på havet och pratar. Under tiden skulle ett tredje världskrig kunna starta i resten av världen och kuvösfolket är glatt ovetande. Ljuvligt.
Dagen efter blev jag hemkörd. I förrgår alltså. Igår tittade vi på Hollywoodfruarna och idag fick jag sota för den extremt lugna påsken.
Morgonen började med tjutande brandlarm under tiden som jag satt i godan ro och åt frulle i form av havregrynsgröt. När man hör det börjar man nervösbajsa eftersom man bor på tredje våningen med tre husdjur. Ut i köket i ljusets hastighet enbart för att upptäcka att en klåfingrig hund har varit framme igen och försökt snika åt sig saker från diskbänken, men kommit när ett reglage till spisen och satt på en platta. PÅ plattan stod min papperspåse med havregryn.
Ifall någon undrar så går det på ett par minuter innan pappret i påsen har brunnit upp och man har rostade havreflingor över hela spisen. FÖR fort.
Fruktansvärd morgon med en stank som fortfarande ligger som en blöt yllefilt över lägenheten.
Den avslutades inte särskilt mycket bättre. För jag hamnade här efter att ha varit ute och gjort ärenden.
Lånad bil med bensinmätare som inte funkade. Jag var inte särskilt kaxig när jag stod på motorvägen och kände mig som en vägpirat. Samtidigt som jag var svinförbannad över att ha en lånad bil som brakade ihop, DÅ visste jag ju inte att det var soppatorsk, mätaren visade att det var två tredjedelar kvar i tanken. Som tur var hade jag nästan hunnit hem, bilen kollapsade en mil före hemmaavfarten så det var bara att sitta där och vänta på räddare i nöden i form av make på motorcykel/permobil och en dunk bensin.
Efter att ha spenderat 45 minuter på en obefintlig vägren och sett både livet och en miljard lastbilar passera revy (helvete vad fort och nära folk kör) var man överlycklig över att äntligen köra in och se välbekant vy hemmavid.
Den här dagen kan ta sig i prutten faktiskt.
Nu tänker jag gå och lägga mig i rökskadade lakan, imorgon skall köket skuras så det slutar stinka. Efter det skall jag sluta gnälla.
Jäkla skitdag. Men kanonpåsk.
Innan jag drar något gammalt över mig säger jag dock grattis till Elefantpenismannen (aka make till Enlisailivet) som fyller år idag och hoppas att hans dag är bättre än min.
Jag hoppas faktiskt att allas dag har varit bättre än min.
Living on the edge.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
