Category: Hundarna

Idag är det söndag och idag har Stor haft lampskärm på sig dygnet runt i exakt elva dagar. Åtta av dessa dagar har han ätit penicillin och i samtliga elva dagar har han blivit tvättad med klorhedixin och fått Isadermsalva på såret morgon och kväll.

Nu ser såret ut så här.

Det är fnasigt och fläckvis hårlöst. I mitten ser man (inte på fotot) exakt var den stygga fästingen har suttit eftersom det som var en krater för elva dagar sedan numera är ett bobbligt ärr. Om det ser ut så här efter närmare två veckor får ni räkna ut hur det såg ut när han låg på operationsbordet. Den bilden besparar jag er. Men jag kan tala om att det var väldigt mycket större, läskigt och gjorde jätteont.

Om jag avskydde fästingar innan så avskyr jag dem ännu mer nu. Det här vill vi helst inte vara med om en gång till (peppar peppar osv.).

Vi har ju pratat om trattdepression innan. Det här var min första upplevelse med hund som inte led alls av nämnda åkomma, han har kört på precis som vanligt, vilket innebär att tratten har fått vara grävskopa precis överallt. Den har även fungerat som vattenskovel i regntunnan och “nu skall jag äta upp all maten ensam och du kan dra åt skogen-skydd” över matskålen, något som har retat livet ur Liten. Stor har däremot stått med tratten som moderskepp över maten och nästan förslutit skålen hermetiskt för att kunna äta i lugn och ro. Liten har fått det som eventuellt har blivit över.

Jag har även ett antal trattformade blåmärken på benen och ett litet trattsår vid ögat (prova att pussa en hund med lampskärm som kommer lite för högt vid inflygning – I dare you).

I fredags dog tratten och vi hade ingen i reserv. Vi hade inte heller någon gaffatejp på hela torpet. Jag vet, det låter helt otroligt, men vi letade högt och lågt. Allt från kastyxor till åkgräsklippare finns här, men ingen jäkla tejp att uppbringa någonstans. Hur kan man INTE ha någon slags tejp på ett torp?

Jag tyckte inte att det var riktigt läge att han fick fritt spelrum att klia sig på det alldeles nyläkta såret i fredags så tratten skulle bara lagas. En något uppgiven tratt med lika uppgiven husse tog med den ut i ladan i en halvtimma och den kom tillbaka lite återupplivad efter akutinsats.

Jag tror aldrig jag har sett en plasttratt på något djur ihopsatt med mutter och skruv, men man tager vad man haver som Kajsa Warg sade.

Den är inte vacker efter elva dagar som skovel. Den luktar heller inte hallon. Det syns att den har fått jobba.

Men nu går den inte att laga mer, det finns liksom inget lagningsutrymme kvar och den har levt ett kort och hårt liv.

Stor är själaglad över att slippa den och att matte kommer åt att klia i öronen ordentligt, medan matte tycker att såret kunde fått läka lite till. Även om matte tycker att elva dagar är orimligt lång tid att bära tratt. Jag vill ju bara inte att han skall riva upp det med envist kliande baktass när det har läkt så fint.

Är inte elva dagar väldigt mycket?

Inte ens Dante behövde ju sin lampskärm så länge efter den högst ofrivilliga kastreringen där de norpade hans kronjuveler?

Mvh,

Hönsig Matte

Jag skall visa alla jättefina nagellack senare, när jag har irl:at lite.

Först, en studie i syskonskap och hur man applicerar mänskligt beteende på sina hundar.

Ni som har syskon, oavsett om ni är äldst eller yngst, minns antagligen hur det var när man fick godis som barn och ens fullkomligt vidriga syskon SPARADE på sitt godis tills man själv hade knölat i sig hela den egna påsen. I mitt fall är jag storasyster. Det betyder att jag lider med just storasyskon och tycker att småsyskonen oskadda går vinnande ur alla viktiga strider.

I vår familj köptes det dessutom Bridgeblandning på fredagar, ungefär lika hett eftertraktat som ett paket knastertorra mandelkubb. Givetvis var det bara jag som inte tyckte om nämnda pensionärsblandning. De enda godisarna som föll mig på läppen var de gröndragerade lakritsstavarna och det fanns kanske tio sådana i påsen om man hade en jäkla bonnröta. Sen satt man där, med mersmak, och tittade när resten av familjen glatt knaprade vidare på resterande äckligt innehåll.

Hade man riktig otur, vilket man ofta hade med en söt och rar lillasyrra, så hade hon dessutom “råkat” knycka ett par lakritsstavar. Eller chokladdragerade russin, när inget annat bjöds funkade de som nödgodis, och så sparade hon dem. Gärna i flera dagar. Inte för att hon faktiskt ville ha dem, hon ville bara ha reaktion från mig och den reaktionen uteblev aldrig. Är man godissugen så är man och då är alla medel tillåtna.

I kärlek, krig och blodsockerfall finns inget gentlemannamässigt uppträdande.

Igår var vi i Gårdsbutiken, ni vet den där lilla rara butiken på landet som säljer hundpryttlar, för att köpa hundmat och lite magvänligt godis. Den här gången blev det oxöron. Inte lika fett som grisöron men absolut lika gott, om inte godare.

De fick varsitt alldeles nyss och Stor tryckte i sig sitt på en nanosekund medan Liten tog god tid på sig. Som vanligt. När Stor var klar hade Liten nästan hela örongodiset kvar och låg bekymmerslöst på soffan och tuggade.

Ända tills Stor fick ett blodsockerfall och försökte hota, muta och skrika sig till hans ben med.

Det funkade sådär.

Det är även vansinnigt underhållande att se hur otroligt lågmäld Liten är. Precis som ett vidrigt rart litet småsyskon som har gömt lakritsstavar och chokladrussin.

Han morrar faktiskt, men det hörs inte eftersom han morrar så tyst att det knappt hörs. Men man kan skönja det när han drar upp läppen litegrand och (över)modigt visar gaddarna för Stor.

Stor är svinsur och helt övertygad om att Liten fick ett orättvist mycket större öra än vad han fick och jag sitter bredvid och fnissar samtidigt som jag tycker att Liten är sötast på jorden som inte gör något väsen av sig alls. Han vet helt enkelt inte hur man gör, även om han själv tycker att han säger till på skarpen att Stor skall ge fullkomligt fanken i hans godis.

Jag undrar dessutom stillsamt när de skall ha sin slutgiltiga ranguppgörelse som de fåniga hanhundar de är. Än har det inte hänt, vilket mest beror på att Liten är väldigt ranglåg och inte riktigt vuxen än. Och Stor är bara feg. Allt det där gastandet är inte riktat till Ludde, han gapar egentligen på mig för att tala om exakt hur jäkla orättvist det är och att jag faktiskt skall lägga mig i deras godisgräl, ta ifrån Liten oxörat och ge till till honom.

Djurspråk är kul. Och lätt att fatta. 95 % av jyckarnas vakna tid älskar de mig förbehållslöst, 5 % sin tid förväntar de sig att jag skall vara deras slav.

Det finns sjukt många förståsigpåare som säger att man inte skall ge hundar just mänskliga egenskaper. Jag säger att man får göra precis som man vill, men i det här fallet är det ju solklart ett retsamt småsyskon som har sparat godbitarna i Bridgeblandningen och ligger och tuggar på resterna mitt framför ögonen på väldigt frustrerat storasyskon.

Dessutom är de enklare att prata med än de flesta människor.

Så länge det är mina hundar är det mitt val och jag vet ju att de är precis som jag.

Och som min syrra.