Det här glömde jag berätta igår och jag fick inte med hela scenen i bild så jag får helt enkelt försöka berätta vad som hände.
Liten blev nödd och tvungen att rädda ett av sina gosedjur när det råkade ut för en hemsk och vidrig olycka. Det var nog första gången det hände. Det var åtminstone första gången jag såg dylikt händelseförlopp och det var så fånigt rart att hjärtat fick söt-hicka.
Vi tapetserar ju med kompostgaller när jyckarna är ensamma, det vet ni ju redan. Den lille lurven har ju bara sattyg mellan öronen när han är ensam till skillnad från herr Stor som bara ligger still och sover sig igenom högst ofrivillig ensamhet. Det tog ju ett tag att lära sig att Liten inte uppför sig lika städat som Stor när de har föräldrafritt. En dyrköpt läxa dessutom. Tänker inte rada upp sakerna han har tuggat på för om jag måste tänka på det igen så finns det viss risk att jag börjar gråta.
Hela den kullen är ensambitare. Vi har en grupp på Facebook för valpägarna i den lilles kull där vi delar med oss av både ris, ros och vardag. De är nio syskon. Nio ensambitare. Om jag viftar lite med näshåren och slänger ur mig en högst okvalificerad gissning tuggade de nog tillsammans (men var för sig) sönder saker till ett värde av närmare en halv miljon under sitt första levnadsår.
Dyra i drift var bara förnamnet tills alla mammor och pappor lärde oss att förebygga.
I alla fall. Både i stan och på torpet har vi ju onödigt stor hall och där får de vara när de är ensamma för att begränsa materiella skador. Vi stänger dörrarna till sovrum och badrum och ställer ett kompostgaller som kravallstaket in mot köket.
Man vet inte riktigt hur det där funkar, men nästan alla jyckar blir ju rädda för de fjantigt klena kompostgallren förr eller senare, det är ju liksom inte en instinkt de föds med. När Liten var riktigt liten fungerade det inte alls, han rammade varenda galler vi satte upp och det enda som hände var att Liten skrämde slag på Stor när han sprang hinderbana över gallren i full galopp.
Sedan kom den ljuvliga dagen när han själv fick gallerskräck. Han blev till och med ännu räddare än Stor. Det var såklart inget specifikt som utlöste det, man antar att han nådde någon slags gräns för hur många gånger man kan skrämma slag på sig själv genom att slamra ner gallret.
Stor kan åtminstone gå och testbuffa på gallret med nosen när han är på humör för att mucka lite, Liten ser gärna till att ha ett säkerhetsavstånd på minst två meter mellan sig och eventuella galler. Om de skulle få för sig att göra utfall.
I köket har vi en mjuk matta och när vi kom hem igår gjorde vi som vi alltid gör, vi flyttar gallret från ingången, ställer det mot köksväggen och så är det tjurrusning in i köket för belöning i form av en halv prinskorv per lurvskalle.
Igår råkade någon välta gallret över mattan i sin iver att komma först till kylskåpet. Jag såg inte vems glada bakdel som sopade ner det i farten och de noterade inte att det hände eftersom det landade tyst på mattan. Sedan vände sig Liten om och fick ögon stora som tefat när han såg det här.
Hans leksak. I en dödsfälla!
Man riktig såg hur de små grå jobbade uppe i huvudet på honom.
Först gjorde han som små hundfegisar gör. De sträcker fram huvudet så halsen blir girafflång medan bakbenen darrar i ren skräck. Sedan insåg han att han faktiskt var tvungen att rädda prasselkossan från att hamna i Nangijala.
Det gick inte snabbt. Millimeter för millimeter med leksaken varsamt placerad mellan läpparna och bibehållen giraffhals drog han leksaken i säkerhet. Hade han varit kapabel att svettas i pannan hade det forsat om honom.
Och sedan sprang han omkring, lika krokigt lycklig som en ostbåge, med kossan i munnen och svansen som rotorblad.
Den var räddad. Den behövde inte dö kompostgallerdöden och hamna … ja, var man nu hamnar när man har dött av just ett kompostgaller.
Min lille lurvige hjälte.
Och ja, jag skall köpa glasögonen. Om inte annat så för att trotsa Sågspånet (herregud vilket bra namn, stort tack för det namnförslaget Katja).