Hur rart på en skala?

Det här glömde jag berätta igår och jag fick inte med hela scenen i bild så jag får helt enkelt försöka berätta vad som hände.

Liten blev nödd och tvungen att rädda ett av sina gosedjur när det råkade ut för en hemsk och vidrig olycka. Det var nog första gången det hände. Det var åtminstone första gången jag såg dylikt händelseförlopp och det var så fånigt rart att hjärtat fick söt-hicka.

Vi tapetserar ju med kompostgaller när jyckarna är ensamma, det vet ni ju redan. Den lille lurven har ju bara sattyg mellan öronen när han är ensam till skillnad från herr Stor som bara ligger still och sover sig igenom högst ofrivillig ensamhet. Det tog ju ett tag att lära sig att Liten inte uppför sig lika städat som Stor när de har föräldrafritt. En dyrköpt läxa dessutom. Tänker inte rada upp sakerna han har tuggat på för om jag måste tänka på det igen så finns det viss risk att jag börjar gråta.

Hela den kullen är ensambitare. Vi har en grupp på Facebook för valpägarna i den lilles kull där vi delar med oss av både ris, ros och vardag. De är nio syskon. Nio ensambitare. Om jag viftar lite med näshåren och slänger ur mig en högst okvalificerad gissning tuggade de nog tillsammans (men var för sig) sönder saker till ett värde av närmare en halv miljon under sitt första levnadsår.

Dyra i drift var bara förnamnet tills alla mammor och pappor lärde oss att förebygga.

I alla fall. Både i stan och på torpet har vi ju onödigt stor hall och där får de vara när de är ensamma för att begränsa materiella skador. Vi stänger dörrarna till sovrum och badrum och ställer ett kompostgaller som kravallstaket in mot köket.

Man vet inte riktigt hur det där funkar, men nästan alla jyckar blir ju rädda för de fjantigt klena kompostgallren förr eller senare, det är ju liksom inte en instinkt de föds med. När Liten var riktigt liten fungerade det inte alls, han rammade varenda galler vi satte upp och det enda som hände var att Liten skrämde slag på Stor när han sprang hinderbana över gallren i full galopp.

Sedan kom den ljuvliga dagen när han själv fick gallerskräck. Han blev till och med ännu räddare än Stor. Det var såklart inget specifikt som utlöste det, man antar att han nådde någon slags gräns för hur många gånger man kan skrämma slag på sig själv genom att slamra ner gallret.

Stor kan åtminstone gå och testbuffa på gallret med nosen när han är på humör för att mucka lite, Liten ser gärna till att ha ett säkerhetsavstånd på minst två meter mellan sig och eventuella galler. Om de skulle få för sig att göra utfall.

I köket har vi en mjuk matta och när vi kom hem igår gjorde vi som vi alltid gör, vi flyttar gallret från ingången, ställer det mot köksväggen och så är det tjurrusning in i köket för belöning i form av en halv prinskorv per lurvskalle.

Igår råkade någon välta gallret över mattan i sin iver att komma först till kylskåpet. Jag såg inte vems glada bakdel som sopade ner det i farten och de noterade inte att det hände eftersom det landade tyst på mattan. Sedan vände sig Liten om och fick ögon stora som tefat när han såg det här.

IMG_7901

Hans leksak. I en dödsfälla!

Man riktig såg hur de små grå jobbade uppe i huvudet på honom.

Först gjorde han som små hundfegisar gör. De sträcker fram huvudet så halsen blir girafflång medan bakbenen darrar i ren skräck. Sedan insåg han att han faktiskt var tvungen att rädda prasselkossan från att hamna i Nangijala.

Det gick inte snabbt. Millimeter för millimeter med leksaken varsamt placerad mellan läpparna och bibehållen giraffhals drog han leksaken i säkerhet. Hade han varit kapabel att svettas i pannan hade det forsat om honom.

Och sedan sprang han omkring, lika krokigt lycklig som en ostbåge, med kossan i munnen och svansen som rotorblad.

IMG_7903

Den var räddad. Den behövde inte dö kompostgallerdöden och hamna … ja, var man nu hamnar när man har dött av just ett kompostgaller.

Min lille lurvige hjälte.

Och ja, jag skall köpa glasögonen. Om inte annat så för att trotsa Sågspånet (herregud vilket bra namn, stort tack för det namnförslaget Katja).

Det här verkar vara årlig företeelse

Och inte en så HIMLA trevlig årlig företeelse alls.

Jag var tyst igår. Jättetyst. Eftersom jag började dagen med att dumpa en halv kindtand i min limpmacka. Det gjorde mig lite gramse, för att uttrycka känslan på ett milt och fint sätt som passar min personlighet.

Egentligen skulle jag kört svärfar till Stora Sjukhuset på återbesök medan maken gick till tandläkaren, men vi fick göra en switcheroo. Jag fick knycka makens tandläkartid och han fick köra sjukhusrundan istället. Det funkade fint för alla inblandade, inklusive tandläkaren som jag bad så snällt.

När jag kom dit visade det sig att jag var där 30 oktober förra året pga annan avbiten kindtand. Då kan man börja undra faktiskt?

Mina kindtänder tycker lika illa om hösten som jag gör och begår därmed harakiri i oktober.

En jävla dålig tradition tycker jag.

Det betyder alltså att jag regredierade från 45 år till fem år och grät lite hos tandläkaren. Först för att jag var rädd och sedan för att han var så snäll så snäll och fantastiskt mjuk i handlaget. Jag har aldrig varit hos en tandläkare någonsin som inte sliter i munnen och stoppar in en hel hoper saker som vanligtvis inte skall vara där. Händer, sugmojänger, tamponger och så sköterskans prylar och händer på det. Den här tandläkaren stoppade inte in något alls. Möjligen fingertopparna. Och röntgenplåtarna såklart. Han skrek inte på mig en enda gång att jag skulle gapa mer och han bände inte i något alls. SÅ skall det alltså vara att gå till tandläkaren? Nu förstår jag varför folk kanske inte har tandläkarskräck. Om man får börja hos någon som den här killen?

I alla fall. Tanden i limpmackan var död. Stendöd. Så den skall dras. Men eftersom det var tre lagningar i framtänderna som hade börjat kapitulera valde han att ta dem igår och så drar vi döda tanden på måndag. Istället för att göra tvärtom och dra tand igår och laga lagningar på måndag. Jag tror att det var ett klokt beslut. Man är nog mer sugen på att dra en tand efter att “bara” ha lagat tre dagar tidigare än man är på att laga tre tänder när man har dragit en tre dagar tidigare. Det känns rimligt i min hjärna åtminstone.

Nu är jag 2200 kronor fattigare. Eftersom det kostar att gå på tortyrinstitut. Men glad över att ha överlevt ett besök och att numera ha ett bländande gulvitt leende (nej, jag har inte Hollywoodfärgade tänder).

Dagen fortsatte som femåring. Jag klev liksom inte ur stadiet alls. Så länge hela näsan och kindbenen fortfarande var bedövade bestämde jag mig för att fortsätta vara bäbis och kvällen spenderades i horisontalläge med att titta på de här gula killarna.

IMG_7885

Det var roligt. Skitroligt faktiskt. Jag vill lära mig deras språk som verkar vara en mishmash av franska, spanska, italienska och lite engelska. Eller? Det är i alla fall skitroligt att säga BA-NA-NA.

Och så tröstköpte jag ett par UGGs. Eller ja. Tröstköpte gjorde jag inte, det var faktiskt ett högst planerat köp. Större delen av vintern går jag ju i just UGGs eftersom jag hatar strumpor. Har man UGGs behöver man inte strumpor, win-win.

Nu tänker jag visa er hur de ser ut när de är alldeles nya. Eftersom Liten ääääälskar att bära på lurviga skor och har dreglat ner alla mina gamla UGGs.

Han biter alltså aldrig någonsin i dem, men han bär dem över lästen vilket innebär att de gamla varianterna är ordentligt impregnerade av hunddreggel på framsidan och därmed har en helt annan färg och yta än resten av skon. De gamla har ingen mjuk utsida längre, bara insida.

Så här ser de nya ut nu.

IMG_7891

IMG_7890

Fantastiskt fina och givetvis i samma färg som en av mina luddjackor (genomtänkt givetvis).

Jag återkommer när han har listat ut hur han skall få tag i de nya, som jag ett tag framöver tänker komma ihåg att gömma i stängd garderob.

Om någon mot all förmodan verkligen vill se hur ett par omkringburna faktiskt ser ut får ni säga till. Jag kan dedikera ett helt inlägg till hundburna skor, inga problem.

// Scarlet Overkill

Söndagsdepression (eller benbrist?)

Det här är egentligen inte riktat till människor. Det är riktat till hundar. Hundar kommer förstå.

Eller ja, de kommer säkerligen förstå Stor. Liten har ett alldeles för vagt hundspråk och blir oftast missförstådd av sina gelikar, inte ens Stor förstår honom. Liten är alldeles för tyst och inte särskilt yvig i sina gester (om han inte är glad för då är han jävligt yvig med både svans och mun), när han “vaktar” morrar han så tyst att man måste ha dubbla hörapparater för att ens uppfatta det och så blir han alldeles stel. Jag kan ju säga att ingen hund fattar det förutom Stor. Och inga människor förstår sig på honom heller. Han är som sagt vag.

Först tyckte Stor att det var rackarns orättvist att Liten hade hittat en benstump eftersom det visade sig vara den mest UNIKA benstumpen av alla benstumpar som ligger överallt och PRECIS den som Stor ville ha.

Den store lurven är inte särskilt tuff trots att han är högre i rang, han gör som vanligt. Man skulle kunna tro att Stor gapar på Liten för att han skall tappa benet, men icke då. Han gapar på mig att jag skall vara en bra mamma, ta benet från Liten och sedan ge det till Stor. Det är hundrättvisa.

Själv kallar jag det för orättvisa och hjälper inte till alls.

Sedan passerar någon timma och Liten råkar släppa benet, man vet inte varför, men även hundar behöver en paus ibland. Stor är ju vanligtvis inte snabbast i stan. Han vinner aldrig när de har springtävling och han är aldrig snabbast när det vankas godsaker, men när han tålmodigt väntat SÅ länge på att Liten skall tappa benet har han vissa likheter med en kobra. Då är han så snabb, norpar benet och sticker och gömmer sig i annat rum.

Kvar ligger den lilla statyn och är deppig. Jättedeppig.

I vanliga fall räcker det att man säger “hej” till den lilla hunden så blir han sådär bananformat glad och svansen går som en propeller. Oavsett om han sover eller är vaken räcker det att man rör sig lite så hör man flapp-flapp-flapp från hysteriskt viftande svans. Till och med mitt i natten, även om han inte rör sig mer än så, visar han ändå sitt stora hjärta genom att propellra med svansen innan han sover vidare.

Utom när Stor norpar hans ben. Hans UNIKA ben. Då lackar han ur på riktigt och är svårflirtad.

Det är en himla tur att han inte är särskilt långsint.

Hundar är skojiga varelser. Det är särdeles intressant att lära sig deras kroppsspråk och att de går från vilt främmande valpar till familjemedlemmar som är busenkla att förstå sig på och som kan lura mig till månen tur och retur.

Det är söndag. Det här är vad jag gör och så funderar jag över om det ens är värt att kolla på Big Brother-premiären eller om det kommer vara lika uselt som förra året så jag kan skita i det.

Under tiden kollar jag på språkrörsdebatten.

Inte helt olikt Big Brother faktiskt.

Får man gå och lägga sig nu?

Trots att torpet är gammalt som gatan är rummen inte tidstypiskt små och det är konstigt nog en ganska öppen planlösning. Två våningar á 60 m3, på nedervåningen är det stort kök, vardagsrum och “matsal”, endast avskilt av väggarna till murstocken. På övervåningen är det bara en hall, ett badrum och resten av ytan är sovrum. Ett enda skitstort sovrum. Gissningsvis i alla fall 50 m3. Det är jättestort. Torpet må vara gammalt och … gammaldags, men jag har aldrig bott i ett större sovrum.

Normalt för mig är att ha ett sovrum där man får plats med en dubbelsäng, nattduksbord och lite golvyta att knata till och från sängen på. Här har vi ett nattklubbsgolv som yta och inga som helst problem att få plats med sängar. Det skulle få plats tre dubbelsängar i bredd.

Givetvis har vi inte dubbelsäng här bara för det. Jag har redan nämnt den gudfruktiga placeringen av varsin 90-säng. I varsin ända av sovrummet. Det känns som en halvt maraton att gå mellan sängarna, om man nu skulle vilja göra det.

Till en början tyckte jag faktiskt att det var ganska praktiskt med helt egen säng eftersom jag är gift med en som beter sig som en elvisp i sovande tillstånd, både ljud- och rörelsemässigt. Han håller inte käft nattetid heller, han knycker täcken, rullar in sig som en kåldolme och han snurrar lika mycket som ett pariserhjul medan jag ligger i en och samma ställning en hel natt. Det vet ni redan. Därav det brutna örat häromnatten.

Så, en egen säng verkade himla bra. I teorin.

I verkligheten har ju givetvis hundarna lärt sig att det suger att sova i husses säng, de behöver ju också sin skönhetssömn och uppskattar inte alls att bli mosad av en lårbenshals på vift eller bli nersparkade ur sängen. I en dubbelsäng funkar det för dem (och mig) eftersom de kan välja att lägga sig lite mer i mitten. Eller så kan jag ge dem en hjälpande hand och justera dem lite mer åt just mitten.

Man har inte samma möjligheter i en 90-säng. Man har heller inte hjärta att putta bort dem. För de är ju så rackarns rara när de sover. Hjärteknipande rara.

Hela sommaren har de pendlat mellan golv och säng för det har varit varmt. Nu är det tydligen inte varmt längre för pendlandet har upphört. Det är sängen som gäller, hela natten. Och då har jag ju verkligen inte hjärta att knuffa ner dem, jag vill ju inte att mina guldklimpar skall frysa tassarna av sig.

De senaste veckorna har jag legat på sidan, i en sämre variant av fosterställning med mina egna knän någonstans under hakan, intryckt i väggen. En hund ihoprullad i knävecket och den andra raklång på rygg rakt över halva sängen. Inte den mest ergonomiska sovställningen.

Igår gick jag och lade mig tidigt och det tog för en gång skull inte många minuter innan jag stensov. Det hör inte till vanligheterna, sömn är ju en ständig bristvara här. I natt slog jyckarna något slags rekord. Eller så testar de hur långt de kan gå innan jag ger upp, ställer in en säng till och donerar min säng till dem. Så skulle det kunna vara.

Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade rysk pälsmössa med burberryskärm på huvudet.

IMG_7839

Och mössan hade inga som helst planer på att flytta sig en millimeter, jag fick hålla tillgodo med den kuddsnutt som var över.

I knävecket hade jag en hoprullad långbening.

IMG_7830

Det fanns inget utrymme för mig att få till en vettig sovställning. Dessutom är det varmt att sova med täcke och päls.

När jag vaknar på natten har jag inte mer än några tiondels sekunder på mig att somna om, somnar jag inte om direkt är det lönlöst. Då är det bara att dra igång ljudboken igen och ge det någon timma, sedan somnar jag oftast igen.

Det gjorde jag även inatt. Drog igång ljudboken igen alltså. Jag somnade däremot inte om. Jag fotograferade hundar, blängde lite avundsjukt på han i sängen på andra sidan dansgolvet som sov som om han aldrig hade gjort annat och gick till och med upp och tog en macka.

Mössan och Fåntratten rörde inte en fena.

När klockan slog 03.00 och jag fortfarande var klarvaken kastade jag in handduken. Jag vet när det är både lönlöst och meningslöst att ligga kvar, så jag gick upp.

Det är inte ofta man fixar naglarna på sig själv vid den tiden. Men det gjorde jag. Det finns väl inget klockslag som är så himla mitt i natten som just klockan tre.

IMG_7841

När klockan var 06.00 hade jag jäkligt snygga naglar.

Jag har inte sovit sedan klockan ett inatt. Det har jag lyckats skriva 824 ord om nu. Om ingenting alltså.

Men nu vet ni varför jag frågade om man får gå och lägga sig snart.

Jag funderar på att tillverka något slags kravallstaket av kompostgaller runt sängen.

Det skulle kunna funka, det är ju nedputtningsdelen jag inte klarar.

Trattjaktsresultatet

Jag blev tvungen att ge mig ut på trattjakt eftersom det blev ohållbart att sitta och vakta hunden med såret så att han inte kliar och sedan hunden utan såret för att han är så himla HJÄLPSAM. Det betyder att jag var tvungen att åka till köpcentret från helvetet. Det där stora som ligger alldeles vid norska gränsen där alla gärna handlar just på söndagar dessutom.

Det gav mig huvudvärk.

Skall jag vara ärlig fick jag huvudvärk redan på parkeringen när jag insåg att jag var tvungen att gå in och att jag inte hade en susning om var exakt zooaffären låg.

Någon som har en förklaring till hur man kan ha ett köpcenter som är över 80.000 kvadratmeter stort, men det existerar inte en enda karta över var butikerna ligger? Eller ens en sådan där käck “du är här-skylt” inne i själva köpcentret?

Efter att ha irrat runt och letat efter åtminstone en av de två stora zooaffärerna i en kvart hittade jag den ena. Längst bort i ena hörnet av centret. Så långt in i ett hörn att jag nästan inte ens såg entrén.

(Det skulle kunna vara så att de inte har kartor över plejset för att de vill ha merförsäljning och i så fall funkar det. Jag råkade gå förbi Kicks och spontanhandlade ett läppstift i min jakt på trattar.)

De hade tre slags trattar. En sådan där helt vanlig veterinärtratt som han redan haft i elva dagar, en uppblåsbar och en som såg ut som en lampskärm på riktigt. Jag köpte alla tre, för att aldrig mer hamna i en situation där vi lider svår trattbrist.

Den uppblåsbara hamnade i medicinlådan för framtiden. Veterinärtratten blir back-up och så fick stackaren ta på sig den som verkligen gör honom till ett ljushuvud. Och jag försöker att låta bli att skratta åt honom.

IMG_7780

Den var ungefär en miljon gånger mer bekväm än veterinärtratten. Mjuka kanter och den knäpps med tryckknappar.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man gör den i något slags fejkad Burberrymönster dock.

Men det är ju för all del oerhört praktiskt att kunna variera användningsområde mellan lampskärm och skyddsutrustning för hund?

Nu får jag definitivt bilder i huvudet på hund med glödlampa i truten och elsladd i ändan.

Stor trivs dock i den, tackar som frågar.

Nu skall vi se hur länge den här håller.

Och så undrar jag om jag skall försöka vara vaken till superblodmånen eller om jag skall ställa klockan på fyra. Kamerorna är laddade och stativet på plats.