Så. Nu har jag laddat batteriet genom att vara ensam på torpet med slynglarna, måla med nya pennorna, laga mat, gå i SNÖN i skogen och ligga lite på soffan. Jag hade varit lika avkopplad, nedkopplad och degig som en överkokt tagliatelle om det inte hade varit för att hundarna larmade högt och ljudligt om INKRÄKTARE någon gång mitt under vilodagen.
Jag har inte tänkt på det innan, men här är de ju tysta jämt. Det finns ju liksom inget att larma och gapa över mitt i skogen, men jag reagerade väldigt lugnt och sansat på deras skällande. Genom att flyga upp två meter i luften, fundera över var patronerna till hagelbrakarna låg och sedan nästan armbåga mig fram till fönstret (man har väl sett hur de gör i amerikanska actionrullar). Det sista var kanske en överdrift. Jag armbågade mig inte fram till fönstret. Jag gluttade från säkert hörn så ingen kunde se mig, men jag kunde se ut.
På åkern gick två män med gevär och jakthund och precis utanför huset gick en tredje man med gevär.
Det var en jäkla tur att de hade just jakthund med sig. Och var jaktklädda. Annars hade fantasin skenat iväg med mig lite mer än nödvändigt. Men sådana där jaktmänniskor har jag aldrig sett här innan. Inga andra lösspringande människor heller. Sekunden efter såg jag även att de hade parkerat precis utanför ladan där vi står och då började det pyra i skallen på mig istället.
Då gick jag och min onepiece ut och upplyste om att vi BOR här och att det inte är gästparkering.
Det visade sig vara närmsta grannen (en mil bort) och han hade ingen aning om att någon alls hade bott här på flera år. Han skämdes väldigt slokörat när jag talade om att det numera var i allra högsta grad bebott, sedan blev vi såta vänner och med tanke på utskällningen (hundarna, inte jag) kommer de nog aldrig röra sig i närheten av torpet igen.
I alla fall. Gårdagen. Nu när jag orkar skriva och berätta om den.
Jag ber om ursäkt på förhand för möjlig överdriven bildvisning. Personligen ogillar jag ju att läsa bloggar med en kilometer bilder och pyttelite text eftersom jag föredrar att ha kilometervis med text och lite bilder, men det är ju en smaksak. Ni som hänger här vet ju att jag alltid skriver väldigt många ord i förhållande till antal bilder.
Med tanke på att jag redan är uppe i 400 ord utan att ha berättat något av intresse alls så kanske det inte blir så överdrivet trots allt. #akutsjälvinsikt
Ni fick ju en snabbsummering av gårdagen redan igår. 13 timmar i bil med depåstopp. Analsäckarna var finfina och belöningen var att få åka och träffa min guddotter Gnista hos Enlisailivet. Litens belöning alltså. Eller bådas rättare sagt, men jag låtsades att det var Litens belöning för att känna mig som en finare människa.
Nu är Gnista nio månader och jag har varken träffat henne eller resten av familjen sedan hon flyttade hem till dem som bäbis och jag utnämnde mig till gudmor. Jag var ju där när deras Sintra fick komma hem igen från kennelmatten med sin lilla lilla bäbis och det var sista gången jag såg Sintra med. Så oerhört ledsamt att tänka på att hon har gått över Regnbågsbron. Hon har gjort både intryck och avtryck i mitt hjärta.
Men Sintra lever i allra högsta grad kvar i sin ohängda dotter Gnista.
Efter det har ju ytterligare en röding flyttat hem till dem, en omplaceringshane på sex år som heter Philip och som ser ut som en welshisk kroppsbyggare. Det var han som var livvakten. Fast en väldigt snäll livvakt ändå. Liten kan ju liksom inte bara komma inklampandes på hans revir utan att bli morrad på. Det är bara det att Liten är väldigt bra på hundspråk så varje gång han hörde minsta lilla morr från livvakten blev han stillsam som en staty och så tittade han undergivet in i en vägg.
Många väggar blev det för Liten. Först var vi ute i trädgården och sprang, där tittade han på minst tre ytterväggar. Sedan fick allihop vara i köket och hallen och där inspekterade han noggrant minst fem olika tapetvåder medan hans ömma moder fnissade lite åt honom. Och så avslutade han det hela med att kissa på hallgardinen. Han som inte har kissat inomhus sedan han var fyra månader. Men han skämdes så mycket sekunden efteråt att han kom gående som en ostbåge med min mössa i munnen så det krävdes inte raketforskningsexamen för att haja att han hade gjort någonting någonstans som inte var tillåtet alls.
Han har ett väl utvecklat kroppsspråk. Och är lite korkad som inte smyger bättre med sina dumheter.
Som sagt, först var det ju trädgården. Och när livvakten gick in blev det fart på den lille och den lilla. Eftersom jag hade torkad anka med mig hade vi även lite slyngelträning. Elisabeth lyckades knäppa några bilder när jag ser ut som om jag faktiskt vet vad jag gör och att vi båda har väldigt lydiga hundar.
Det har vi inte. I alla fall inte jag. Även om det ser ut som att jag är en fantastisk hundinstruktör. Det är fullt möjligt att jag har Sveriges mest ouppfostrade hundar, men de är mina och de är väldigt rara och jag hade inte bytt dem mot allt smör i Småland (påminn mig inte om den meningen när någon knaprar på glasögon igen tack på förhand).
De kunde både sitt och stanna/vänta. Med både hand- och röstkommando. Rena rama Cesar Millan.
Sedan fick de anka för att de var duktiga små byrackor.
Efter ett tag blev det jättekallt, då flyttade vi in i köket där livvakten jobbade.
Det är ju bara att kolla på raringen så förstår man varför Liten ägnade så mycket tid åt att kolla på tapeter. Han är biffig. Men dödssnäll. Och ville ha anka lika mycket som de andra två stollarna, men Liten var noga med avståndet. För säkerhets skull. Utom de gånger han glömde av sig lite och stoppade in näsan i munnen på livvakten och kan ha råkat nosa ohyfsat i livvaktens ändalykt.
Och så fick jag se vinsten från ylle.net, den hade jag ju inte sett i verkligheten. Så jäkla snygg och så jäkla skitpraktiskt med en lös krage. Hon som har dragit den över huvudet är jäkla snygg hon med.
Till och med där har livvakten koll (fast egentligen ligger han ju bara och är fånigt söt).
Besöket avslutades med att dottern i huset och de två väldigt väluppfostrade slynglarna vilade sig i form på köksgolvet.
Att de var trygga nog att kunna vila bredvid varandra är ett mycket gott tecken. Jag tror att de kommer gifta sig när de blir stora. Och få små söta portugisiska welshar. Jag måste bara övertala Elisabeth om att det skulle bli en fantastisk blandning först, hon är inte riktigt med på noterna där.
Sen körde jag hem, skrev ytterst lite (för att vara mig) och så dog jag i horisontalläge.
Idag har jag lekt lite till med pennorna. Och jag ÄLSKAR dem. Efter att ha spenderat dagen i det rödvita lurvhemmet igår kunde jag inte låta bli att försöka måla Sintra.
Jag har läst lika många dåliga som bra recensioner, men jag måste säga att jag inte riktigt förstår mig på de dåliga för de är busenkla att måla med och det går till och med att sudda tuschet. Och för att vara andra gången jag leker med dem känns det som om jag är på rätt väg, det kan bara bli bättre. Så mycket sämre kan det inte bli i alla fall.
Det känns som att vaxpennorna och de här fyller två helt olika funktioner och går inte att jämföra.
Men jag återkommer med mer ingående recension. Nu har jag skrivit orimligt många ord och lagt ut väldigt många bilder för att vara jag.
Någon måtta får det ju vara?
