Category: Funderingar

Jamen jo, jag är fortfarande förbannad över den idiotiska programidén igår och att de valde 90-talister ur reservhögen från ansökningarna till Paradise Hotel. Så framstod det i alla fall.

Med det sagt menar jag inte att barn inte skall få vara barn och att de skall vara välartat vattenkammade i jugendbena med rosor på kind och solsken i blick där tala är silver och tiga är guld.

MEN. Jag började fundera över barn och/eller föräldrar som finns i min närhet där jag misstänker att det kommer sluta med ansökan till dokusåpa istället för ansökan till universitet och där det med tiden kommer visa sig att de kommer växa upp till olidliga typer.

Exempelmamman i min ålder, två söner på 16 och 18 år. Den mammans favoritskryt om sina söner är att berätta om hur mycket hennes söners kompisar (och söner med då får man anta) älskar att festa med henne och alltid vill att hon skall vara med när det är party.

Ja, jag menar verkligen favoritskryt. Sådant exempelmamman säger ungefär en minut in i en random konversation om något helt annat.

– Hej hur är läget, det var längesedan?
– Jamen du vet, jag har så himla fullt upp med att vara ball morsa och dricka bag in box med grabbarna varje helg. De vägrar ju parta utan mig serrö för de tycker att jag är så HIMLA rolig. Woop woop, put your hands in the air and act like you don’t care. Untz untz untz!

(Inte helt autentisk konversation, men i mina öron låter det ungefär så?)

Ursäkta om jag låter extremt snobbig nu när jag kommer klampandes som en elefant i en snårskog där jag, som barnlös, inte får lov att ha åsikter.

Eller det lilla lilla barnet (typ tre år) som får utbrott i paritet med väldigt aktiv vulkan om öm förälder skulle komma på tanken att köpa kläder till barnet utan att nämnda barn är med och bestämmer och i vredesmod sliter sönder de nyinköpta kläderna. Barnet lär sig inget, föräldrarna har däremot lärt sig att alltid ta med barnet när det är dags för shopping. Det är tydligen viktigt med delaktighet i beslut.

(Jo, jag hajar att man inte orkar ta striden om barnklädsel i svinottan före dagis, men det är väl ändå en sagolik skillnad på att låta barn välja själva i garderoben än att låta dem välja själva i affären, eller är jag helt fel ute här?)

Min bästa är 18-åringen med en svindyr hobby där förälder betalar allt. Häst såklart. Förälder tar till och med extra körkort för att få lov att dra den dyra hästkärran till tävlingar varje helg medan den egna ekonomin går åt häcklefjäll. Ryttarinnans månadspeng går till mascara och fest. Där är det högst oklart när, eller ens om, förälder någonsin kommer sätta ner foten (hoven) för att faktiskt göra sin dotter en björntjänst och förklara det här med kredit och debet så hon slipper bo hemma tills hon är i 40-årsåldern medan de 65-åriga föräldrarna fortfarande kör till tävlingar varje helg. Och till stallet alla dagar i veckan för att hjälpa till att mocka.

Det mest paradoxala. Pappan är enormt allergisk mot hästar. Men gör det ändå.

Som tur är vägs det upp av de där som fixar det själva och har föräldrar som fattar att det är viktigt med balans och konsekvens.

Det viktigaste jag har tagit med mig hemifrån är ömsesidig respekt, vårdat språk (det sket sig kapitalt), bordsskick och att kunna anpassa sig efter situation. Att det på något vis är grundmurat att man inte går på bröllop i trasiga jeans eller sätter upp käft mot mormors jämnåriga kompisar oavsett om de är helt ute och hojar. Jag tog säkert med mig fler saker hemifrån (styvmoderns finaste kappa utan hennes vetskap till exempel), men ni hajar vad jag menar?

Men då kommer något nytt jag fascineras över. Som på något sätt hör ihop antar jag, även om jag inte har gjort någon djuplodande forskning i ämnet.

Vi åker ju båt på sommaren som ni vet. Det betyder att vi besöker många hamnar och i princip alla hamnar på västkusten är partyhamnar sommartid. Medelåldern är väl ungefär just … medelåldern. Vår ålder. Och så är det kanske en båt på tio som består av just 90-talskids.

Vilka tror ni uppför sig generellt absolut sämst i hamnarna?

Givetvis medelåldern. Föräldrarna till 90-talisterna.

Vi kan väl konstatera att man inte gör som föräldrarna säger, man gör som de gör?

Så vi fortsätter väl på det här ämnet en stund till, varsågod att fylla på listan med både bra och dåliga exempel.

Gärna många bra exempel, jag vet inte hur mycket mer mitt blodtryck klarar.

Ursäkta tystnaden, men jösses så trött jag har varit idag. Det var en lång och kämpig dag igår, vi var hemma sent och jag somnade som en klubbad (tjock) säl och sedan jag knatade upp imorse har jag gått omkring i någon slags dvala.

Jag har spenderat eftermiddagen med att sitta fastklistrad i soffan och varit på väg i säng hur länge som helst utan att orka resa mig. Hade det varit socialt accepterat hade jag antagligen suttit kvar i soffan och kissat för att slippa resa mig för att gå på toa. Ungefär på den nivån har det varit.

MEN. Sen kikade jag upp på tv:n och så kom livsandarna tillbaka. I form av vrede.

Jag kollade på ettan mellan 20.00 och 21.00 och det var någon slags dokusåpa som handlade om ungdomar som skulle bo ihop med äldre. Fem 90-talister och fem 40-talister.

HERREGUD!

Nu råkar jag redan tycka att många 90-talister, på grund av sina dumma föräldrar 60- och 70-talisterna, är rätt lata. Vilket då är min generations fel som varken har uppfostrat dem eller rustat dem för motgångar.

Jag vet, jag vet … det finns skitbra 90-talister såklart. Men det ÄR den curlade generationen. Jag vet att jag har skrivit om det förut när jag hade läst något blogginlägg, att det var SYND om ungdomar av idag och att man inte skall kräva att de skall skaffa sommarjobb (???) för att de redan har för mycket att göra med skola och fritidsintressen.

Tillåt mig gapskratta. Om skola och hobbies är jobbigast i världen så kommer vuxenlivet bli en rejäl käftsmäll.

Majoriteten av de jag känner personligen är dock svinbra, vill inte jobba med media och vet hur man använder gaffel och kniv men ett fåtal av de i min omgivning skulle jag verkligen vilja veta hur många gånger de blev tappade från skötbordet som barn.

Efter att ha sett programmet som jag inte vet vad det heter inser jag att de jag tycker är hopplösa fall framstår som rena rama genier. Med järnkoll på vett och etikett.

De har verkligen hittat skithögarnas créme de la créme. Hjärntrusten. Eller, om man kollar på bilden ovan, järntrusten.

Om man har järnskrot i hela ansiktet kanske man inte kan begära att man får jobb som VD på Volvo (men det vill man antagligen inte heller) och då har jag inte ens något emot piercingar och tatueringar generellt.

40-talisterna verkade, i första programmet åtminstone, supertrevliga. 90-talisterna verkade genompuckade. Vet inte vem någon av dem var, förutom Rosanna som jag inte ens vet varför hon är “känd”. Hon var tydligen 25 år, men bar sig åt och pratade som en bortskämd förskoleunge. De andra var inte ett dugg bättre. De var respektlösa, hade noll bordsskick och det första de frågade 40-talisterna var hur gamla de var. Sedan handlade det bara om vad 90-talisterna ville. Typ “men gamlingarna får ju faktiskt anpassa sig, JAG vill ha kryddstark mat och då får faktiskt gamlingarna laga det när det är deras tur annars är det ju ooohooorättvist och jag blir KRÄNKT”. Inte “jamen det här skall bli intressant, nu får vi anpassa oss till varandra allihop”. För just de här fem har garanterat aldrig behövt anpassa sig till ett skit.

Snälla säg att det inte är representativt för en hel generation? Har de inte mor- och farföräldrar? Och om de nu rimligen har det, UPPFÖR de sig så mot sina mor- och farföräldrar?

Jag var dödstrött innan programmet började. En timma efter att programmet är slut sitter jag fortfarande och pyr av ilska och känner mig sjukt fördomsfull och gammal.

Det finns få saker jag har så lite tålamod med som dumhet och respektlöshet.

Och dåligt bordsskick. Jag avskyr dåligt bordsskick och bortklemade små as.

Var är deras föräldrar?

De skulle jag vilja ta ett litet snack med.

Såg ni det?

// Gamlingen