Zombieland™

Nu är jag alldeles exalterad. Och väldigt väldigt barnslig. Det senare struntar jag högaktningsfullt i eftersom jag älskar lekplatser och tanken på att kunna ha min egen är alldeles förtjusande.

Det finns såklart en bakgrund till det här med lekplatser. Alldeles innan man kör in i småstaden passerar man något som heter Daftöland. Ända till för ett par år sedan var det “bara” en svinstor lekplats med hur mycket grejor som helst och det var alldeles gratis att gå dit och leka. För barn. Med tanke på att jag har exakt noll komma noll noll barn har jag suktat, tittat ut genom vindrutan på bilen, och funderat lite över lämpligt barn att knycka för att kunna leka själv utan att behöva ha barn under uppsikt. Utan att lyckas.

Jag har alltså aldrig varit på Daftöland och lekt. Numera är det som ett mindre nöjesfält och lite mindre lockande för min del. Liseberg kan jag utan och innan, det var ju lekplatsen jag var ute efter. Och så slutade jag fundera över det, tills maken gav sig sjutton på att skapa en svinlång linbana.

Det lyckades han ju väldigt bra med måste jag motvilligt medge. Förutom att den inte riktigt var viktklassad för vuxna. Och kusinbarnet som kom till torpet i söndags var det första barnet som premiäråkte linbanan som fick med beröm godkänt. Det hördes faktiskt på skrattet att det inte gick att få så mycket högre betyg.

Sen började vi ju klura. Kusinfamiljen klurade och jag klurade och vi klurade. Namnet blev självklart, eftersom somliga i min omedelbara närhet har placerat den HÄR typen vid första busken man ser när man har parkerat bilen och går mot huset.

IMG_6720

Han har inte placerat äckelgubben där för att skrämma små barn. Han har placerat den där för att skrämma skiten ur mig. Eftersom han vet att jag har ett väldigt komplicerat förhållande till dockor och saker med ögon. Det är min enda riktiga fobi. Och snubben har ögon. Jätteläskiga ögon. Sådär så jag får gåshud bara av att kika på fotot.

Men jag vågar inte flytta på honom. Trots att jag är medveten om avsaknad av rim och reson i det. För om just jag flyttar på honom blir han arg på bara mig och då kommer han hitta på saker (jag vågar alltså inte flytta på dockor heller).

Jag hade alltså förträngt hans existens när kusinfamiljen kom hit. Vilket inte var jättesmart. När man är fyra och ett halvt år är det bekymmersamt med monster och andra farligheter. Typiskt monsterbeteende att till exempel ligga under sängen utan att vuxna hajar det. Eller precis nedanför en buske en solig dag i juni när man intet ont anande kommer för att åka linbana. Det föranledde VÄLDIGT många frågor om zombien i busken och vad han egentligen GÖR mer än att bara ligga där. Sjukt svåra frågor att svara på, men det slutade med att jag lovade kusinbarnet att gömma honom until next time. Hur nu det skall gå till när jag själv inte vågar röra honom?

I vilket fall som helst så fick vi ju namnet på köpet. Eftersom jag inte visste att det var en zombie innan kusinbarnet upplyste mig.

Zombieland blev ju så himla självklart och ett så oerhört underhållande projekt. Zombie pga … zombien och land pga att torpet ligger på landet. Väldigt mycket på landet faktiskt. Så mycket att det inte ens har en adress eller ens finns med på de flesta GPS:er. Perfekt!

Sen åktes det ju linbana. Det vet vi ju redan. Och jag började klura på hur man skulle få vajern att orka lite högre viktklasser. Där har jag en plan, efter att ha kikat runt lite hos leksaksfabrikanter där samma längd på linbana skulle kosta 55.000 plus moms. När jag såg det började jag bli betydligt mer välvilligt inställd till Jula faktiskt. Eftersom delarna till vår linbana kostade ungefär en promille av det priset och det går att knycka idéer utan att köpa dem.

Byggmax och Jula skall bli mina nya bästa vänner. Inget färdigköpt. Det är ju verkligen draåthelvetedyrt med lekplatsgrejor?

Och ni kom ju med FANTASTISKA förslag.

Det enda som inte kommer över tomtgränsen är en studsmatta. Jag vägrar. Jag är för gammal och alldeles för inkontinent för studsmattor.

Bästa förslaget var ju gungbräda. Gungbräda och linbana var det jag älskade allra mest som barn. Och nu fick jag lära mig om de olika variationer som finns. En sådan här till exempel …

gungbrada

… den gungar inte bara, den snurrar även runt sin egen axel.

Med tanke på att jag delar efternamn med en hamster borde det inte vara särskilt komplicerat att hitta alla delar till en dylik i hamstergömmorna och sedan tvinga samma hamster att bygga den. Med ivrigt hurtiga tillrop från mig.

Kusinbarnsmamman kom med idén om en “Zombieslinga”. Där det skall finnas diverse “farligheter”. Hon är numera zombieslingeansvarig.

Sen var det ju förslaget om klättervägg och klätterställning. Då spann jag loss totalt. Eftersom jag hade glömt potentialen i ladan mitt emot huset (HUR kunde jag glömma ladan?).

IMG_6710

Ladan är ju det första man ser när man öppnar ytterdörren för bövelen.

Jag kikade, funderade och så kikade jag lite till.

Kolla här.

IMG_6711

Det syns väl nästan att det borde vara en klättervägg på ladugårdsdörren?

Detta nämndes för hamstern. Som suckade så djupt åt mig att löshåret fladdrade när han andades ut igen.

Sedan var han tyst en stund och så försvann han. När han kom tillbaka igen hade han det här repet i handen.

IMG_6718

Det visade sig vara just ett klätterrep. Ett alldeles nyinköpt. Han hade dessutom sele och krok och allt annat som behövs för att kunna klättra med någon som står på marken. Allt finns alltså, förutom de där stegen man sätter fötterna på. Jag är fortfarande lite förundrad över den djupa sucken när han tydligen redan hade tänkt sig någon slags klättring?

Eftersom ladan framkallade förslag i form av hopp i hö tog jag mod till mig och gick in. Ladan är ju ytterligare ett sådant där hamsterställe som jag undviker. Det enda jag visste var att han hade kastat ut allt gammal blött och ruttet hö då det hade blivit så tungt att höloftet bågnade under tyngden.

Skit i alla prylar nu. Ladan har verkligen potential. Jag är bara lite fundersam över vad potentialen är. Men så här ser det ut när man står i dörren och kikar mot loftet och de gamla båsen för kossorna.

IMG_6712

Gammalt hederligt hölöftshopp är som sagt bara att glömma. Det här är den enda höformationen som finns kvar och den gör inte mig särskilt sugen på att hoppa ner i från ganska hög höjd.

IMG_6715

Det ser bara smärtsamt ut.

Men ladan är ju stor och stabil i övrigt.

Går man åt andra hållet och kikat uppåt finns det ytterligare ett loft som ser mer än lovligt spännande och nästan lite farligt ut (Zombieslingan?).

IMG_6713

Tittar man rakt fram ser det ut så här.

IMG_6714

Potential som sagt.

Klätterväggen har jag ju redan bestämt mig för. Min del i byggandet kommer vara att måla dörren så den får en spännande zombielook. Jag tror dock att vi inte kommer vara helt ense om hur en sådan look ser ut eftersom jag inte samma zombiefantast som maken. Jag gillar inte zombies lika mycket som jag gillar vampyrer. Zombies är döda, fula och har ingen hjärna. Zombies som springer ger jag inte ett ruttet lingon för, zombies skall inte kunna springa. Eller tänka utstuderat. Zombies som faktiskt kan springa i filmer fnyser jag föraktfullt åt. Jag är mer Team Slözombie.

Som parentes hävdar jag med bestämdhet att det borde gå att fly från zombies genom att åka ut på havet. Zombies borde drunkna skitfort. De är för korkade för att komma ihåg hur man simmar och de är ruttna. När gaserna har gjort sitt borde de sjunka direkt. Ergo, vid zombieapokalyps är räddningen att ta med sig handväska ut i båt, titta på apokalypsen på behörigt avstånd, vänta på att de sjunker och sedan glatt åka tillbaka igen. Apokalyps avklarad.

Nå. Tillbaka till Zombielandet.

En sådan här vill jag ha också. En stor rackare.

korggunga

Och en sådan här har vi. Den är bara inte uppackad än. Eftersom det fortfarande inte har varit så himla mycket sommarväder.

vattenkana

Och så skall en del såklart bli en agilitybana för jyckar. Man har inte glömt jyckarna.

Zombielandet har alltså blivit mitt sommarprojekt på torpet.

Jag känner mig lite som Ernst. Fast utan att bli förälskad i en sten så det brummar som små humlor i bröstet.

Ett annat slags sommartorp helt enkelt.

Vad tycker ni och kan vi fortsätta med förslagen tack?

Med lite tur och ganska mycket skicklighet kan vi ju kanske ha en bloggträff på Zombielandet för hugade spekulanter i sensommar.

Med hundar. Givetvis med hundar.

Det kom en sommarpresent i brevlådan

Och det ena ledde till det andra och det tredje med.

PGW har ju hånat min selfiestick litegrand. Eller ganska mycket faktiskt. Idag fick jag en tisha av henne i sommarpresent och den har jag roat mig kungligt med.

Men helt plötsligt blev det väldigt mycket meta över det hela. Vilket skapade en tanke som blev lika svårhanterad som rymden ungefär.

Jag tog kort på mig själv med selfiestickan och så tog jag kort på maken med samma sticka. Maken tog kort på mig när jag tog selfiestickfoto av både mig själv och honom. Dessutom iklädd selfietröja. Jag alltså. Maken råkade bara ha på sig en av sina otaliga tishor med tryck. Så jag har fått min tröja av PGW, han har fått sin tröja av mig (för väldigt längesedan). Ni hör ju förvirringen. Jag vet inte ens om jag beskrev scenariot rätt.

Hur mycket meta kan något bli egentligen? Det är ju verkligen ingen simpel metaselfie, snarare en metaselfie upphöjt till minst tre plus selfiestick.

Vad heter det då?

Jag känner spontant för hashtaggen metaselfiesticktrinityselfie, men jag är osäker?

selfiegif3

Jag trodde jag hade hyfsad koll på sociala medier och meta, men här behövs ett proffs.

Har jag månne uppfunnit något helt nytt här eller har jag verkligen tappat selfiekontrollen totalt?

// Metapotent

“Shoe Shoe Train … “

Jag och Simon åkte hem från Stockholm i torsdags och det blev dessvärre inte MTR på returen. Eftersom jag inte stod ut med tanken på träsmak och därmed längtade efter SJ:s säten. Jo, jag längtade efter SJ, förlät dem för alla signalfel och ville inget hellre än att låta arslet rinna över i ett nedsuttet säte. Skall man eventuellt fastna vid ett signalfel är det ju en fördel om man inte sitter på en tygklädd träpall. Konstaterade jag lite deppigt efter att ha haft stora förhoppningar på nya tåget.

Att åka tåg är lite av ett medmänniskolotteri. Särskilt vardagar i första klass, eftersom det nästan alltid ser ut så här.

IMG_6508

Man reser tillsammans med Väldigt Viktiga Herrskor.

Så även i torsdags och det är oerhört underhållande att betrakta folk nästan ovärdigt öppet. Betrakta är alltså ett finare ord för “stirra utan att skämmas”. Ägaren till de bruna skorna mitt emot såg ut som en politiker i 50-årsåldern. Ett trevligt och snyggt, men lite hämmat utseende, iPhone modell äldre och en Delldator. Typisk myndighetsperson där det skett storskalig upphandling av telefon och dator. Dessutom höll han för munnen när han pratade i telefon vilket gjorde mig hysteriskt nyfiken. Trodde han att någon kunde läsa på läppar och på så vis få reda på alla hemliga myndighetshändelser och VAD var det i så fall för hemligheter? Mannen i de svarta skorna bröt kostymlooken med reklamarhalsduk i avvikande färg och lite piffiga sockor. Han hade dessutom en MacBook Air. Privat sektor och mellanchef inom någon slags marknadsföring. Inga hemligheter alls faktiskt.

Men ibland har man tur i det där lotteriet. Jag har det osedvanligt ofta faktiskt. Ibland är det raketforskare och bråkiga kotlettfrillor och ibland trevliga äldre par. I torsdags var det en snygg svartklädd karl med kulturcanvasväska och fotoattiraljer (som envisades med att nästan trilla ner i huvudet på mig ett par gånger under resan). Han hade inte Väldigt Viktiga Skor heller utan den goda smaken att bära lagom slitna Doc Martens.

Innan han ens hann sätta sig bredvid mig råkade jag språkpolisa mig. Jag minns inte mina förflugna ord exakt, men vår bekantskap började med att jag frågade om jag hade tagit hans plats, det hade jag inte eftersom han inte ville sitta vid fönstret ifall han behövde lämna sin plats och kliva över sin medpassagerare. En mening som formulerades på ett sätt som gick att missförstå. Om man verkligen ville missförstå på DET viset och det ville jag ju såklart.

Där var ribban lagd för resten av resan, som för hans del skulle avslutas i Skövde.

Återigen en väldigt trevlig resa och en trevlig bekantskap. Han var fotograf, hade kossor som specialintresse, tyckte att Lauren Bacall var den näst snyggaste kvinnan i hela världen, var bästis med Lars Norén och besatt en härligt befriande totalhybris blandad med en tesked ödmjukhet. Han var i allra högsta grad medelålders, men samtidigt fnissig som en fjortis.

Jag hann givetvis tala om att jag ville sexa med Robbie Williams på scen, att min man snarkar och lite annat smått och gott.

Ett oerhört sympatiskt käftslängarsällskap helt enkelt. Utan viktiga skor.

Säg hej till Patrik Gunnar.

Han visade sig vara mer än en begåvad fotograf. Och stämningen var inte ett dugg Norénsk.

Det är faktiskt väldigt roligt att åka tåg.

Det enda som retar mig är att jag glömde fota. Det fanns helt enkelt inte tid.

Tillvänjningsfasen

Även om jag fortfarande inte riktigt förstår hur man tänker när man klickar hem plastvildsvin på trofétavla så måste jag säga att jag börjar nå viss acceptans. Trots att jag tycker att han blänger lite väl mycket.

IMG_6070

Enligt han denna där som klickade hem svinet skall just svinet tydligen hänga i det som skall bli man cave i källaren. Jag visste inte ens att vi skulle ha en specifik man cave i källaren utan trodde i min enfald att hela källaren var en man cave och att vi renoverade pannrummet för att ha som gästrum, inte som en mer fancy man cave, han har ju för bövelen hela källaren att leka i. Plus en stor lada och torpet. Nu när pannrummet faktiskt har blivit ett riktigt schysst rum (skall visa sen) med väggar och riktig ytterdörr skall det tydligen inte bara stå en dubbelsäng där nere utan även ett skrivbord med speldator. Jag får lite känslan av “medelålders pojke som gärna vill leka att han lanar”.

Som sagt, jag hade en tanke, minimalistiskt gästrum (eller nödplats för sur partner för all del), han hade en annan som inte verkar lika minimalistisk. Jag förutspår vissa diskussioner kring just detta och det är absolut inte över förrän den feta damen sjunger.

Men i alla fall, svinet (det i plast alltså) behöver ett namn och jag får ingen feeling. Två nya djur på så kort tid var för mycket tydligen. Katten och hundarna har ju redan sina fina namn. PGW döpte marsvinsflätan till Simon och det är ett fint och stabilt namn. Simon. Jo, marsvinet som jag bara träffar nattetid heter Simon.

Däremot vet jag inte vad den här heter. Jag vet bara att han har käkat blängsylta och att jag inte kan sluta stirra på honom.

IMG_6069

Jag tror att jag skall ägna den här dagen åt att bli hej och du med den här varelsen. Komma på lite mer vänskaplig fot liksom. Det är ju inte hans fel att han sitter på ett helt orimligt ställe heller.

Namn på plastsvinet alltså?

Vilken miss av Bindefeld?

Igår när vi satt på Grand noterade Johanna det här.

IMG_1256

Då kikade vi oss omkring och noterade ovanstående bloggerskor (dock inte herr Bindefeld i egen hög person).

Jag vet inte, men var inte det en liten tabbe? Där var Fitterbittan in da house (MED Hollywoodsvall) och de missade mig?

Ja, jag övervägde för en liten stund att tagga mig själv i deras event, men jag höll mig. Jag antar att man som bloggerska har något slags bäst före-datum när det gäller ålder och gränsvärde när det kommer till storlek på kläder. Men ÄNDÅ lite taskigt när jag faktiskt var på plats.

Jag kunde ju faktiskt ha blivit som Elgigantens cykel på köpet med tanke på att jag ändå satt bredvid?

Har inget alls emot att vara cykel om det krävs.

(Hårrapport efter sömn; det gick utmärkt att sova, knopparna kändes inte. Däremot vaknade jag ju som vanligt ett par gånger under natten och trodde då att flätan var något slags litet husdjur jag hade i sängen. Kanske ett marsvin. Lite förvåning varje gång med andra ord. Jag bara bugar och bockar och tackar för alla snälla kommentarer, snacka om boost.)