Category: Funderingar

Förklara det här då.

Jag gjorde inget alls igår, det var en sådan där tröttmössedag när man fick ligga på soffan och kolla film mitt på eftermiddagen. För att toppa att göra inget alls avslutade jag dagen med att gå och lägga mig svintidigt och titta på ett spännande serie-avsnitt i sängen.

Det var inte en partydag med andra ord. Det var vilsamt.

Inatt drömde jag en fullkomligt realistisk dröm som innehöll Robbie Williams. Be mig inte förklara realismen i drömmen dock, för i ljus av dag och riktig verklighet var drömmen åt helsike orealistisk. Förutom vissa delar. När man hängde med Robbie var man tvungen att ta seden dit man kom. Jag drack alltså whiskey och öl inatt, samt att jag rökte (vanliga cigg).

Alltså!

Jag slutade röka typ 1996. Det är nästan 20 år sedan. Jag kan ha feströkt några år till efter det, men inte många.

Öl och whiskey vet jag inte när jag drack sist. Whiskey dricker jag inte frivilligt alls. Vi pratar år här med.

Jag drömde att jag inte hade tändare till ciggen och fick låna Robbies glödande fimp att tända min cigg på. En så otroligt vardaglig grej när man är rökare, men som jag inte har funderat över på gud vet hur många år.

Det är inte det konstigaste. Det mest underliga är att jag fortfarande smakar rök och whiskey i munnen trots att jag varit vaken i två timmar och både hunnit borsta tänderna och äta frukost.

Det näst mest underliga är att jag tycker att det blev lite för mycket Robbie inatt (han var ledsen och grät över saker på fyllan och var generellt JÅBBIG) så att jag nu sitter och lyssnar på Prince på hög volym för att motverka natten och få låten Candy ur hjärnan.

Jag trodde inte att det gick att överdosera Robbie?

(Det första jag gjorde när jag vaknade var att googla om han hade dött eftersom han var så himla ledsen och jag lovar att jag hade gjort i brallan om något hade hänt honom på riktigt inatt)

Mvh, Rökaren

Sitter och pillar på datorn och ritar portalsaker på papper medan TV:n som vanligt står på i bakgrunden och maken har gått ner för att leva sällare. Då startar programmet Landgång och jag kikar upp en stund för att de är i London. Det är alltid trevligt att kika på London. Och tänka på semester och hur HIMLA längesedan det var jag var utomlands.

Ikväll är de i Svenska Kyrkan i London och lagar mat och de kan ha valt en maträtt som verkar lite opassande i TV om man inte har järnkoll på uttalet.

Huskocken sa just att de skulle “koka homos”. Med ett präktigt uttal av just HOMOS.

Då fnissade jag jättehögt i min ensamhet och funderade på två saker. Är inte kannibalism liksom lite fel om man är kristen (och annars med för den delen, med undantag om man krashar med ett flygplan ihop med lagkamrater i någon slags sport och fastnar på ett berg jättelänge innan man blir hittad)? Eller får man äta just homos för att man kanske har något emot homosexuella om man är bokstavstrogen?

Så många frågor, så få svar.

Känns lite som när hallåan påade biskop Satan Nöderlund. Fast värre på något vis?

Annars är jag jätteglad över att ni vill blogga med mig. Vilket gensvar.

Jag blev aspepp och euforisk.

Nu skall jag inte äta homos. Inte hummus heller.

(Uppdatering: HAHAHAHAHA! Det blev ÄNNU roligare. Huskocken är gay och lever med en man. Så HIMLA elakt att hålla på att koka sin partner?)

Japp. Jag medger lite motvilligt att jag har kollat på filmen om Grey. Två timmar av mitt liv rätt ner i papperskorgen. Men jag medger också att jag inte kunde låta bli. Grupptryck och allt det där. Även om det inte råkar vara speciellt grupptryckande just nu, men det VAR, när böckerna var nya och filmen haussades.

Till slut föll jag till föga och kollade TROTS att jag visste att det var två saker som skulle irritera ihjäl mig.

Först och främst, den manliga huvudrollsinnehavaren.

Shrek är sexigare än whats his face som spelar Mr Grey. Dessutom är det mer kemi mellan Shrek och Fiona än vad det var mellan Anastasia och Christian. Herregud, de var ju ungefär lika heta ihop som ett paket mandelkubb.

Givetvis har jag läst böckerna. Alla fyra (det råkade komma en fjärde för inte så längesen som handlade om relationen ur Christians synvinkel ju). De tre första läste jag en jul för flera år sedan när jag hade ungefär 40-gradig feber och låg i världens influensa. Hjärnan var inte upplagd för Dostojevskis samlade verk (det är hjärnan i och för sig väldigt sällan), den ville ha lättsmält chiclit och just då var böckerna årets hype.

Nu är det ju så finurligt med böcker att man åtminstone kan fantisera ihop en egen person av karaktärerna i boken och den här Grey ser inte ut som “min” Grey. Min Grey har åtminstone anlag för skäggväxt, det hade inte filmens Grey.

Men okay, jag gissar att det finns lika många versioner av Grey som det finns läsare av böckerna.

Irritationsgrej (eller irritationsgrey – kan inte rå för det, min göteborgska sida) nummer två är att Anastasias mamma är född samma år som jag. Det får man reda på i böckerna. Hej käftsmäll när man relaterar till huvudpersonerna. Som därmed kunde vara mina osnutna ungar om jag hade haft några. Lägg därtill på att mammans man i filmen är SÅ sexig.

Hello hunka hunka burning love. Anastasias fjärde styvfar. Som är med i cirka 38 sekunder av filmen. Den största behållningen.

HAN kan va! Som kidsen säger idag? Tror jag?

Jag vet att de här böckerna har diskuterats till leda. Den första boken är dessutom fantastiskt illa skriven, men författarinnan verkar ha fått lite hjälp av korrläsare i bok två och tre åtminstone. Bortsett från det, VEM kallar sin framstjärt för “love cave”? Vem vem vem? Och VEM refererar till sin mans penis som “a steel rod wrapped in velvet”?

*dör lite av skämsel här*

Strunt samma. Kan vi prata om det här?

Om det nu inte råkar vara så att det bara är jag som har varit korkad nog att både läsa böckerna och se på filmen vill säga.

Det skulle kunna vara så, men då står jag för det.

Om vi nu skall diskutera det, så kan vi väl bara ta ytterligare några sekunder och begrunda att E L James skrev dem medan hon fantiserade om sin man.

Sägs det i alla fall.

Jag är tveksam till om det blev så HIMLA mycket bättre av det?

Men om vi tar och återgår till steel rod wrapped in velvet och noll kemi mellan paret som ändrar sina respektive livsstilar för den andre?

Eller skall jag bara hålla truten och gå och läsa något annat som motvikt?

Rubriken säger ju allt. Det är inte som på film. Där vet offret oftast inte om på förhand att det skall ske en kidnappning. I just det här fallet är det dessutom oklart om någon slags lösensumma är inblandad och om det i så fall finns någon intressent som ens har lust att betala för att få tillbaka mig?

Men jo. Jag skall bli kidnappad. Imorgon närmare bestämt. Av min äldstaste och bästaste vän i Göteborg. Och hon har kuckilurat med maken i hemlighet för att jag inte skulle få veta något. Man kan väl säga att det har gått sådär, eftersom jag ju vet ATT något händer imorgon? Allt medan maken och vännen bråkar om vem som faktiskt har skvallrat om HEMLISEN.

Vad de inte fattar är att ingen har skvallrat.

Vännen kontaktade maken för ganska längesedan för att spika kidnappningen med honom. Och att han skulle se till att jag var hemma och oplanerad. Då levde jag fortfarande glatt ovetande om att ett olaga frihetsberövande låg i pipeline.

Sen kom hon på att vissa överraskningar inte är min kopp te alls och skickade ett sms till mig:

Det var informationen jag fick. För att jag inte skulle lägga mig i fosterställning när kidnappningen väl skulle äga rum, eller bli tvungen att åka någonstans i smutsig OnePiece och otvättat hår.

Jag visste alltså inte när, var eller hur. Medan maken visste allt och han hade inte yppat ett ord om det.

I veckan började jag och väninnan diskutera tatueringar. Även hon älskar min tatuerare och åker gladeligen 30 mil t o r för att han skall måla saker på hennes kropp. Då kom ett mess från henne om att han går på semester imorgon och att vi inte kunde få tid förrän i augusti. Och hon ville NU. Hasta pronto. Helst på lördag. Men då hade han talat om för henne att det var semesterstängt och det var lite katastroftråkigt.

Nu är jag förvisso blond. Och den här diskussionen uppkom sent igår kväll. Men eftersom hon bor i Göteborg och jag inte gör det och jag vet att hon ofta är uppbokad på massa roliga shindigs så krävdes det inte en raketforskningsexamen för att räkna ut att tidigare kidnappnings-sms plus jättegärna nästan to die for-tatueringstid på lördag som sket sig var lika med att det här är kidnappningshelgen.

Nu bråkar maken och väninnan om vem som har skvallrat.

Medan jag står i mitten, glad som en speleman över att slippa vara med i, eller ens höra bråket. Eftersom de sms:ar och pratar i hemlighet. För ingen har skvallrat. Inte medvetet i alla fall. Däremot har de nu bekräftat att det är till helgen. Båda två. Då den ena har trott att den andre har tjallat.

Till saken hör även att vi faktiskt fick tatueringstid. Fast imorgon kväll.

Medan de två andra bråkar om vem som är den största skvallerbyttabingbången som går i alla gårdar kan jag ju tala om VAD jag vet. Vilket inte är särskilt mycket.

Jag vet att vi har tatueringstid imorgon. Eftersom det var jag som fixade tiden svinsent igår kväll. Sen vet jag att maken tydligen skall köra mig dit för att möta upp väninnan. Efter det tror jag att vi skall till småstaden igen. Lite osäker där eftersom meddelandena har varit många och bara gjort mig väldigt mycket mer förvirrad. Det innebär alltså att själva kidnappningen kommer göras på lördag (antar jag?).

Vad jag inte vet är följande: jag vet inte vart det bär hän, jag vet inte när det bär hän, jag vet inte vad vi skall göra där hän och jag vet absolut inte vad jag skall ha på mig för kläder eller vad jag skall packa. Men det hoppas jag att jag får reda på.

Typiskt bra frihetsberövande när man åtminstone kan förbereda sig mentalt?

Och så hoppas jag att det finns internet. Såklart. Annars försmäktar jag.

Nu skall jag klura lite på tatueringsmotiv. Det här har jag varit sugen på ett tag, eftersom jag är nördig.

Men på ett gömt ställe. Det skall inte vara SÅ himla lätt att hitta min off-knapp.

Eller så vill jag ha en sjukt realistisk blå sten. Som de här.

Jag fokuserar på det just nu för att slippa fokusera på packning och sådant elände. Och det lutar såklart åt blå sten.

En sak i sänder.

Enda olyckliga är att Imitthuvud därmed inte kan komma hit och semestra (dvs vara min hantlangare på Zombieland) som planerat. Men vi skjuter på det till augusti. Hon kunde ju inte veta att jag skulle bli kidnappad när inte ens jag visste det.

Och så måste jag hitta ett ställe på min kropp som inte är fullsmockad med kliande knottbett. Vilket inte kommer bli helt simpelt då jag ser ut som om jag har ett svårt fall av mässling och det kliar satana perkele.

Det lutar åt pannan. Pannan är det enda knottbettfria stället på min kropp just nu.

Vilket i och för sig kan ha ändrat sig till imorgon.