Ni vet ju redan vem Behå-Helene är. En fåmansföretagare som gör ett svinbra jobb och sliter med sin design och sina produkter.
Nu har hon skrivit om en grej som är så taskig att det inte finns ord att beskriva det. Läs hennes inlägg HÄR.
Alltså, Swegmark jobbar ju både som återförsäljare och grossist, och Helene har anlitat dem för att sy upp sin egendesignade BH. Swegmark är ett stort företag som därmed knycker designen från ett litet. Och det lilla företaget har dessutom varit en betalande kund till dem i hur många år som helst.
Stort företag snor alltså design från sin egen kund. Så enkelt är det att sammanfatta. Och det är orimligt oschysst mot Helene.
Kikar man på deras hemsida och ser deras motton är det lite oklart om man bör skratta eller gråta eftersom ett motto är:
“Vi är stolta över vårt hantverk”
VÅRT HANTVERK?
Känns inte som att man borde vara särskilt stolt över att knycka kunds design utan några som helst betänkligheter?
Det finns andra ställen att köpa liknande saker på. För det här var så oschysst att de tappade en kund till.
Särskilt när de inte ens har stake nog att svara på Helenes förfrågningar.
Skäms på er.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Nu vill jag att ni svarar och verkligen verkligen tänker efter på en del saker som jag och grönskimrande kamrat diskuterade igår kväll. För att det faktiskt är intressant.
Jag vet. Nu är jag taskig som kräver tankeverksamhet en grå söndag i november och ni kanske hade förväntat er lättläst smörja, söta hundbilder och ingen motprestation. Pilutta liksom?
Men jag vill verkligen veta följande:
1) Spelar könet någon roll förutom vid sex och reproduktion (och dess eventuella effekter som barnafödande och amning)? Och nu menar jag verklig och konkret roll. Inget som har med egna och andras fördomar att göra, värderingar eller annat som är skapat av det samhälle vi lever i. Vi snackar kalla fakta här, inte hur man kanske eller kanske inte blir bemött i olika situationer pga könstillhörighet oavsett om det är hen, hon eller han eller sexuell läggning.
Spelar könet någon annan praktisk roll än just det?
2) Hur definierar du dig själv i första hand? Som människa eller kvinna/man? Eller annat valfritt alternativ.
3) Har du barn som är små eller stora eller som flyttat hemifrån eller inga barn alls?
4) Om du inte har barn, är det ett frivilligt val eller ofrivilligt? Eller kanske en kombination av båda? (Det här är en känslig fråga, det vet jag, men det är lika frivilligt att svara på den som på allt annat)
De tre sista frågorna är ju högst individuella, medan den första är lite mer knivig (tycker jag) och jag lovar att besvara de tre sista jag med såklart. Det finns ju inga rätt och fel i det här eftersom jag lägger exakt noll värderingar i det.
Men jag skulle bli skitglad om jag fick många svar. Jag tänker att det kanske kan bli något mer i förlängningen än ett irriterande blogginlägg som kräver tankemöda på en söndag.
Sprid det gärna också om ni har lust och diskutera för all del i kommentarerna.
Jag lovar att överdosera lurvskallar och kissekatter som motvikt lite senare.
Deal?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Är ljudet som tränger igenom av att bära munkavle. Som ingen annan än jag själv valt att skruda mig i för att jag inte vill skriva i bloggen när jag är arg på riktigt. Om det inte är på maken, maken hamnar ofta i bloggen när jag både är arg på riktigt, halvriktigt och inte särskilt riktigt alls.
Men det finns ju en hel värld som retar upp mig dagligen och oftast möter jag den världen på Facebook i form av delbara textrader skrivna av självutnämnda know it all-typer utan någon som helst självinsikt eller ödmjukhet. Och grejen är att det har slutat spela roll vad det handlar om, det kan handla om saker som jag personligen ömmar utav bara helvete för, likväl som att det handlar om saker jag absolut inte håller med om alls.
Det har gått så långt att jag inte vill läsa något av någon.
Vilket är en paradox av magnitud när man skriver en blogg, det inser jag faktiskt. Jag inser även hela ovanstående drapa är så motsägelsefull att jag vill spy över mina egna bokstäver, men jag kan inte hejda fingrarnas valsande över tangenterna. Fingrarna står i direktkontakt med hjärnan och hjärnan vill säga något, medan jag sitter i mitten och tycker att hjärnan skall hålla käften för den har inte lov att använda den här bloggen som plattform för ilska. Det här är ju min myshörna som jag vill måla i regnbågens färger, där det går enhörningar på lösbete och där lurvskallar lever till de blir minst hundra år.
Jag vill inte släppa in den solkiga verkligheten här. Den finns, det är jag väl medveten om och jag drar många strån till just den stacken, men inte här. Barn dör, folk flyr, folk mördar och blir mördade och vi blir tvångsmatade med ledsamheter från morgon till kväll, med avbrott för någon enstaka solskenshistoria. Men mest är det ledsamheter och besvärligheter som kablas ut i form av nyhetsrapportering och efter varje liten nyhetsrapportering samlas vi individer på internet för att gräla och på olika vis hamra in åsikter i motpartens huvud eller kasta faktaböcker på varandra. Även om vi numera inte kastar ens i närheten av så många faktaböcker som vi borde göra, men det har inte riktigt samma stuns att skriva att vi kastar wikipediatexter i skallen på varandra.
Folk bråkar om allt. Precis allt. Och jag duckar mig igenom sociala medier, biter ihop, andas i fyrkant och försöker bibehålla det lilla tålamod jag har och man kan lugnt påstå att jag stod sist i kön när den dygden delades ut. Jag fick en snålt tilltagen portion.
Ibland brister det. Som idag. När jag läste något så infernaliskt korkat som ett blogginlägg om ett blogginlägg där någon hade skrivit att hon blev beklämd av att se hur hundar säljs i butik i New York och blogginlägget om det handlade om att den beklämda hade “fel” som lade tid på att tycka synd om hundar i butik när det finns människor som är hemlösa. Typ.
Och ja, jag inser även att ovanstående paragraf är på ännu mer metanivå eftersom jag skriver i ett blogginlägg om ett blogginlägg om ett blogginlägg.
Av outgrundlig anledning får nutiden mig att tänka på Monty Pythons sketch där de rika tävlar om vem som hade det sämst som barn. En vansinnigt underhållande sketch.
Och varje individ på det här så kallade internätet har en röst, en plattform och en lösning på alla världsproblem. Om man får tro allt man läser. Vilket man naturligtvis inte bör göra.
Enligt Statistiska Centralbyrån har 92 % av alla mellan 16 och 75 år i det här landet tillgång till internet i sitt hem. Det blir 7,2 miljoner människor. Upp till sisådär 40-årsåldern har 99 % tillgång till internet i sitt eget hem, sedan dalar siffran i takt med stigande ålder och gör att slutsumman därmed landar på 92 %.
Det är väldigt många åsikter. Så många att man blir alldeles trött i huvudet av mediabruset och mediabråken.
Jag tror att alla som kategoriskt hävdar att deras åsikt är den rätta åsikten på olika plattformar på internet skulle må så mycket bättre av att försöka komma ihåg att den personen är en röst av totalt 7,2 miljoner. Antagligen mer, eftersom statistiken ovan bara handlar om vilka som har tillgång till internet i hemmet.
Man får lov att bli beklämd av en hundvalp i ett skyltfönster oavsett hur många barn som dör i Syrien. Eftersom de är helt orelaterade och det ena medför inte att man skiter i det andra.
Vissa dagar alltså?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag glömde ju helt bort att vi skulle prata om den där eventuella tävlingen igår, som jag först skulle rådfråga om. Tappade fokus och hade siktet helt inställt på att inte gå BA-NA-NAS på målarboken. Alltså, vi kan väl prata om hur många streck jag gjorde en annan dag? Inte idag. Eller kanske senare?
Vad är det jag inte fattar, det är ju sjukt avslappnande att handarbeta och att rita på frihand. Det borde ju rimligtvis vara ännu mer avslappnande att sitta och fylla i färdigritade kluttar i en målarbok? Barn är ju inte frustrerade, barn blir ju tysta och lugna när de får målarbok?
Sedan har de visserligen lite större yta att röra sig på och bryr sig inte lika mycket om när de målar över konturerna.
Det klarar inte jag riktigt att se. När man sitter bredvid och barnet tar en krita och målar samma färg på en hel sida och DÄRTILL inte håller sig innanför den yttre konturen ens. Att sam-rita med ett barn i samma målarbok och på samma sida går tvärbort. Det ger mig stresspåslag.
Med det sagt kan jag ju tala om vad jag faktiskt gjorde igår istället för att hitta siffror (eftersomdethöllpåattgöramiggalen).
Det här.
Det såg skitenkelt ut, men tog hur lång tid som helst. Särskilt när jag drabbades av något slags tvångsbeteende och absolut inte kunde ha samma färg på ögon, mun, stjärnor och prickar i ansiktet på något av de olika ansiktena. Allt skulle tvunget följa ett mönster som bara finns i huvudet på mig. Om stjärnorna är gula måste båge 1 vara gul med. Och så vidare. Ni hajar. Jag försvårade något som egentligen skall vara busenkelt för att är dum i huvudet. Jag kan inte vara ensam om det här beteendet som jag inte ens visste att jag hade förrän igår?
För det står ju inte i några instruktioner att man måste följa regler. Man får säkert måla hur man vill och garanterat även utanför konturerna, men det vill jag helst inte tänka på.
Det var lite meditativt trots maniskt mönsterhittande och idag har jag jäkligt ont i pennhållartummen.
Är det här Mandala?
Så var det ju det här med rådfrågan också. Och om jag skall ha tävling eller vad jag skall göra. Jag vet i alla fall vad jag vill göra.
Jag har ju börjat rensa rätt ordentligt eftersom huset i Göteborg är sålt. Det skall vi inte lägga för mycket vikt vid för då kanske jag börjar gråta. Jag har haft mitt hus sedan jag var 24 år. Det har varit med om allt. Men till slut insåg jag att det var total idioti att ha kvar ett älsklingshus som faktiskt står tomt, vi har boenden så det räcker. Valet föll på att sälja det till min kusin med familj och en klausul i mitt hemliga kontrakt som de inte sett än är att jag har rätt att nostalgisova där när andan faller på. Det hade ju inte funkat om jag hade sålt till en okänding.
I alla fall. Det var ju det där med utrensningen. Huset är ju inte rensat så allt behöver rensas för att få plats med husets saker. Det är mycket sortering för närvarande, vissa saker går till tippen och andra går till skänka bort-ställen, men vissa saker funkar liksom inte på endera ställe. Som den här Gucciväskan som inte är använd alls. Eftersom jag inte ens ville ha väskan. En ex-kompis köpte den på eget bevåg för ett antal år sedan när det egentligen var en helt annan väska jag ville ha, men den är betald och jag har kvittot kvar och den kostade runt 7000 spänn. Orimligt mycket för en tygväska med lite läderdetaljer tycker jag.
Först måste jag ju fråga om det ens finns någon hugad som läser här? Som faktiskt gillar väskan?
Liten hund ingår inte. Han undrar mest bara varför jag hänger väskor på stängda dörrar.
Och så tycker han faktiskt att jag skall öppna dörren igen så han kan gå in och lägga sig.
Mina tankar är dessa; om jag sätter upp en auktion på Tradera med utropspris på en krona och så får “vinnaren” betala vad det nu blir för slutsumma på väskan och jag skänker hela det beloppet till vinnarens val av behjärtansvärt ändamål?
Eller finns det något annat man kan göra som är roligare?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Igår när jag rände omkring som minion ringde min telefon, ett nummer jag inte kände igen, men som tog sig igenom min app som brukar ha järnkoll på vad som är spam/försäljning eller vad som är vanliga samtal.
Det ser ut som att jag hann svara, men det gjorde jag inte. Det var sådär precis på håret och visst ser det ut som ett alldeles vanligt mobilnummer?
Först tänkte jag inte så mycket på det, jag konstaterade bara att de inte lämnade meddelande och därmed var det knappast särskilt viktigt. Sedan kom jag på att det kanske var läge att kolla upp det eftersom det har varit en lång period med en inte helt kurant svärfar och jag ville försäkra mig om att det inte var någon från hemtjänst eller liknande.
Det var inte från hemtjänsten och det gällde antagligen inte svärfar alls.
Döm om min förvåning när jag kollade upp det på nätet.
Jag kan ju tycka att det finns bra och mindre bra företagsnamn och det här var väl kanske … mindre bra?
Man blir inte så lite nyfiken. Och man undrar vem stackars Nisse är som måste vara penisen utåt på det här företaget?
Sen frågade jag mina närmast sörjande hur det här numret kunde ta sig igenom mitt spamfilter och att jag faktiskt är NIX:ad och då var Birgit snabb som blixten med sin kommentar; de kommer igenom om man har varit kund tidigare.
Det har jag inte.
Men det hoppas jag att jag inte ens behöver poängtera va?
Däremot är jag lite lite sugen på att ringa tillbaka för att fråga exakt VAD de ville sälja till mig.
Något mjukt antar jag?
// Kevin
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
