Category: Funderingar

Min käft är ofta lite för stor för mitt eget bästa, även om käften var ännu större och tålamodet sämre när jag var yngre så är det ändå inte något jag är stolt över. När jag blir arg är det inte min djurbäbisgullegull-röst jag pratar med för när jag blir arg har jag inga spärrar alls. Därtill är jag inte särskilt konflikträdd, men däremot har jag rätt okay konsekvenstänkande.

När jag var yngre var inte tanken på eventuella konsekvenser min bästa gren. Uselt tålamod, kort stubin, men däremot inte långsint för fem öre. Däremot är jag lika attacksnäll som jag är argsint. På gränsen till dumsnäll ibland.

Det pratas mycket i media om hur det ser ut bland ungdomar idag och det är chockerande uppgifter. En tjej kan bli kallad för hora 50 gånger om dagen. Kommentarer i sociala medier eller rakt i ansiktet.

Det sägs att det var likadant när vi var unga (minus internätet då). Att killar uppförde sig lika svinigt då som nu, inget har ändrats förutom forumen. Jag minns inte det alls. Med tanke på mitt humör borde jag minnas det. De få gånger något hände på krogen i form av missriktad fyllekommentar, och de gångerna kan jag nog räkna på ena handens fingrar, svarade mitt humör innan jag ens hann tänka efter. Inte helt olikt gårdagens mistlurande i örat på dörrsmällaren.

Jag är helt övertygad om att vidrigheterna som händer idag är helt sanna såklart. Att tjejer måste stå ut med alldeles för mycket och att killar verkar bli mer och mer korkade. Och det är ju helt omöjligt att sätta sig in i situationen eftersom man inte är ung alls längre.

Men, och det här är frågan då. Situationen för oss äldre har ju ändrat sig med. Eller ja, jag upplever i alla fall att jag har ändrat mig för att folk inte verkar vara riktigt kloka numera.

Det händer ju så orimligt mycket skit numera (praktiskt nog verkar jag ha glömt alla Londonresor som yngre när IRA bombade tunnelbanor hela tiden) och Göteborg har ju blivit ett riktigt rövhål. Folk skjuter på varandra där jag hängde på gymnasiet. De skjuter på varandra där jag hade min första lägenhet. Det mördas och bombas och knivhuggs och folk verkar ha blivit dumma i huvudet på riktigt.

Att ta spårvagnen ensam hem från stan mitt i natten och sedan gå sista biten hem hade jag inte vågat om jag så blev erbjuden miljoners miljarder. Jag medger dessutom att jag faktiskt låser dörrarna i bilen från insidan när jag kör kvälls- och nattetid i Göteborg och att jag till och med nästan börjat göra det i småstaden. För att vi har ett litet gäng arslen som springer omkring och gör livet ordentligt surt för andra. På riktigt alltså. Vilket är ännu svårare att förstå eftersom jag går omkring alla tider på dygnet i den här stan fortfarande.

På senare tid har det slagit mig allt oftare.

Jag tänker alltid på läskiga personer när jag är på tågstationen i Göteborg eller Stockholm för sent på kvällen. När jag åkte tåget hem från Stockholm senast kom en ung kille på i Skövde, karatefull och utan biljett, som tjafsade med tågvärden. Det enda jag kunde tänka på var om han kanske inte bara var full och att han kanske hade kniv också.

Och så givetvis igår. När jag stod och gapade som en mistlur på killen som inte verkade bry sig ett dugg utan bara klev fram till mig och käftade tillbaka. Trots att jag var så arg att jag hade ingen spärr alls fanns det en liten röst i bakhuvudet som skrämde mig och fick mig att fundera över om han kanske var påtänd eller bara knäpp i huvudet med vapen (han hade en öl i handen när han gick ur bilen).

Jag tänker på mormor och svärfar som är gamla och som absolut inte har något att skydda sig med, och det man läser om puckon på stan som rånar pensionärer. Eller de som ringer på dörren hos dem för att knata in och stjäla allt av värde.

Är det jag som har blivit gammal och bekymrad eller finns det så många fler rövhattar numera?

Jag är inte rasist och jag ser mig absolut som feminist, något som måste poängteras om jag skall kunna ställa mina frågor. Tyvärr verkar det som att alla med liknande frågeställningar måste börja med något slags försvar. Störtlöjligt. Och att väga ord på guldvåg.

Personligen fördömer jag förtryck och ojämställdhet och har alltid gjort, men det finns såklart olika grader i helvetet och lika många åsikter som det finns invånare på jorden. Jag är inte kompetent nog eller tillräckligt påläst för att kunna rabbla siffror och statistik in absurdum, utan förmodligen en högst ordinär människa med ett normalt intag av nyhetsrapportering.

Det här är ju givetvis individuellt och avhängigt flera olika parametrar som ålder, kön, bakgrund, etnicitet, trosuppfattning, politisk tillhörighet och många många fler. Inget nytt under solen – alla tycker både lika och olika och det finns ju orimligt många saker att tycka till om.

Nåväl. Nu UNDRAR jag några saker. Saker som kan besvaras både faktabaserat och med andra åsikter antar jag. Men det här är saker som ger mig huvudbryderier. Dessutom är det sjukt förenklat, för att undvika att skriva en avhandling.

Finns det inte ett motsatsförhållande i svenskars sätt att fördöma och förfasas över andra länders kulturellt betingade syn på mänskliga rättigheter, samtidigt som vi gärna klappar oss själva på axeln, sjukt nöjda över vår egen förträfflighet och synen på Sverige som ett föregångsland?

Det finns antagligen en triljon triljarders exempel här. Vi handlar på lågpriskedjor trots att vi vet att det finns en stor risk att det är barn som har tillverkat prylarna vi köper. I många fall under rent livsfarliga förhållanden dessutom. Vi åker på semester till länder där det bara förtrycks lite lagom så man slipper se det. Förtryck och inrikeskonflikter hör inte hemma bland palmer och all inclusive-drinkar.

I en del fall verkar dessutom många ha missuppfattat det där med mänskliga rättigheter och tror att det är en mänsklig rättighet att få röka på krogen eller att alla barn skall ha minst en iPhone.

Vad finns det mer för motsatsförhållanden och är det bara jag som tycker att vi är lite överdrivet förträffliga och nästan nedlåtande ibland?

Är det en förmildrande omständighet att ha en annan etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige och var går i så fall gränsen?

Om man har vuxit upp i Sverige, gått i skolan i Sverige fått med sig en värdegrund från skolan tycker jag att det är svårare att acceptera skeva åsikter när det gäller just mänskliga rättigheter. Det är t.ex. lättare att acceptera att en ortodox kristen från Etiopien tycker att homosexuella är sjuka i huvudet eftersom homosexuella inte har något som helst existensberättigande enligt deras religion och kultur. Vi har dessutom religionsfrihet. Men det är ju fortfarande fel. Lika fel som om Svenne Banan tycker det. Religionsfriheten gör det svårt att hantera, var drar vi gränsen?

Dessutom gissar jag att det är precis lika vanligt att tycka tvärtom. Att det är Svenne Banan som har det förmildrat, just för att han är Svenne Banan?

Feminismen och flyktingarna?

Klart jag är feminist. Klart jag tycker att vi skall ha lika lön för lika arbete. Samma gäller för kvinnodominerade yrken som vården, upp med lönerna. Jag tror däremot inte på millimeterrättvisa. Oklart om jag får lov att kalla mig feminist på bara de grunderna, men jag gör det i alla fall. Vi har en regering som kallar sig feministisk och vi har en dito utrikespolitik med en feministisk handlingsplan. Det sistnämnda finns inga resultat på hur eller om det kommer fungera i praktiken än, men tanken är god.

Under tiden ser man kända feminister debattera med både varandra och andra på bästa sändningstid. Eller i textform. Vilket förbryllar mig, jobbar man mot samma mål borde man rimligtvis inte gräla. (Å andra sidan har vi det såpass bra i Sverige att vi sitter med offerkoftor och bråkar om trams för att se vem som kan bli mest kränkt)

Men det som är gemensamt för feminismen är hatet mot patriarkatet. För visst lever vi i ett mansdominerat samhälle oavsett om det handlar om företagsledning eller taltid i skolan, något som blir bättre för varje generation. Trots det har det pratats om kvotering, tvång och förbud från feministerna i bräschen så länge jag kan minnas.

Vi har en generös flyktingpolitik i Sverige och det tycker jag är bra. Det går inte att se flykten över Medelhavet och inte tycka att det är rätt och riktigt att hjälpa till (även om jag tycker att det är jävligt beklagligt att sedan se flyktingar sova i kylan utanför Migrationsverket, men det är en annan fråga).

Men var är kvinnorna? Majoriteten av de som flyr hit är män och ensamkommande pojkar. En stor majoritet dessutom. Inte kvinnor och inte flickebarn. De kommer från länder där feminism inte är ett ledord, där det är hierarkiskt och i allra högsta grad ett patriarkat och jag antar att det är anledningen till att majoriteten av flyktingarna är män och pojkar. Men var är kvinnorna och var är den feministiska debatten om det här?

Jag har sett gräl om könlösa toaletter till leda, men den här debatten har jag inte sett. Den kanske finns och jag skulle gärna vilja se den om någon kan visa mig var jag skall leta? Om vi kan undvika saker som politikern med flugbensögonfransar är jag tacksam, henne tål jag inte.

Ja. Sådana här saker funderar jag över ibland. Utan att vara det minsta rasistisk.

När man är stor måste man faktiskt vara snäll.

Nu kan ni dela in er i smågrupper och diskutera 😉

Nu har det gått en vecka sedan jag fick reda på att min kompis sedan barnsben var försvunnen, och sedan hittades död. Han hade valt att avsluta sitt liv och jag är arg. Arg på mig själv och arg på världen. Sådär ospecifikt arg.

Mest arg är jag såklart på mig själv. Och på att man (jag) numera använder sociala medier för att ha koll på kompisar. Utan att tänka på det kollar man igenom feeden på Facebook, konstaterar att alla ser ut att må rätt bra, och så går man vidare. Det är ju inte ett dugg socialt, det är i allra högsta grad väldigt asocialt och visar ingenting. Med tanke på hur himla enkelt det är att upprätthålla en fasad oavsett vilket socialt media man använder.

Ibland vet man att den där fasaden inte riktigt stämmer, ibland har man inte en susning om vad som försiggår bakom den. I just det här fallet visste jag att det inte stod så bra till sedan ett par år tillbaka och hade det varit innan man samlade sina vänner på FB är chansen stor att jag hade ringt.

Nu hade det antagligen inte hjälpt ändå, men om man får vara lite egoistisk, det hade hjälpt mig.

Vi gick ihop i grundskolan och vi hade en fantastiskt sammanhållning i skolan. Jag har förstått senare att den gemenskapen vi hade var ganska unik. Inga smågrupper som umgicks på olika håll, utan ett stort gäng med ett flytande antal personer där alla kände alla. De som ville och kunde helt enkelt, och vi behövde aldrig driva omkring (om vi inte ville, och det ville vi ju ibland) utan var alltid välkomna i någons hus. Oavsett om vi var få eller skitmånga. Högstadiet lade grunden för mina längsta kompisrelationer och vi träffas fortfarande, även om det inte är lika ofta nu som tiden som före 30 när vi hade mer tid och många inte hade barn och familj att ta hänsyn till.

De jag gick i grundskolan med är mina kompisar helt enkelt. Då som nu.

I alla fall. Den där ilskan, som antagligen är min sorg, har tagit sig uttryck i att jag har haft skitjobbiga drömmar med varierande innehåll den senaste veckan. Varje jäkla natt. Det gemensamma för alla drömmar är att framliden kompis har varit med i alla drömmar, tillsammans med andra klasskamrater, föräldrar, nutida kompisar och hundar. Och maken. Han har varit med på olika hörn i drömmarna med.

Jag har drömt att hela min familj plus extended family har stått och sagt vidrigt elaka saker till mig, förskjutit mig och sagt åt mig att dra, och bara låtit mig ta med EN hund och därmed tvingat mig att välja vilken av hundarna som skulle få flytta med mig (den natten vaknade jag av mitt eget argskrik). Jag har drömt att min kompis var ledsen, jag försökte trösta, vilket resulterade i en utskällning och att han inte ville ha med mig att göra. Det stora gemensamma nämnaren har varit att folk har varit taskiga så att jag har blivit ledsen och topp tunnor rasande samtidigt. Varje gång jag vaknar tar det en stund att fatta att det inte är sant, men däremot är det sant att vännen från drömmen inte lever längre.

Man kan, utan att överdriva, säga att jag är tröttare än vanligt den här veckan. Sömnbristen är verkligen på topp.

Min undring då. En natt hade en annan skolkamrat en av alla huvudroller i drömmen, en kille som inte riktigt hör ihop med de andra från klassen. Han var enbart min kompis, för han var två år äldre och vi hängde ihop som ler och långhalm tills vi blev cirka vuxna. Sedan tappade vi kontakten lite och ingen av oss minns varför. Vi har aldrig varit ihop och vi har aldrig varit ens lite kära i varandra, bara skitnära polare. Men i drömmen var vi ett par, jag och kompisen alltså. Medan maken var skitledsen lite vid sidan om och jag hade väldiga huvudbryderier om hur jag skulle tala om för maken att jag nog kanske var tillsammans med någon annan, fast jag hade bara glömt att tala om det för honom.

Jag gick alltså omkring och var ihop med en annan, medan både maken och jag var lite ledsna.

När jag berättade om den drömmen för en kompis berättade hon att hon hade drömt att hon gifte sig med sin exman, medan hennes nuvarande man stod bredvid och ledset tittade på medan hon blev fru.

Ungefär samma dröm. Vi är ihop med någon vi inte vill vara ihop med och både vi och våra män är lite sorgsna över det.

VAD betyder det?

Det är den enda delen av alla konstigt argledsna drömmar jag har haft den senaste veckan som jag inte förstår. Och jag är ju inte ensam om att drömma det heller.

Vad har vi för diagnos och hur många fler har drömt det?

Ps: Det positiva i att drömma om helt annan huvudrollskompis den senaste veckan är att man faktiskt ringer upp. Jag vågade inte annat. Saknaden var ömsesidig och nu skall vi skärpa oss.