Category: Fritid

Rullator eller permobil…eller båda?

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Rullator eller permobil…eller båda?

Jag fick ett mail igår, på makens 45-årsdag. Vet inte riktigt hur jag skall tolka tajmingen, jag är ju faktiskt hela två år yngre dessutom.

Screen Shot 2013-05-23 at 9.23.19 AM

Äntligen en högkvalitativ och hopfällbar rullator. Så oerhört praktiskt? En liten promenad med Liten i den tillhörande väskan, och när vi blir trötta kan vi sätta oss på den ergonomiskt mjuka sittdynan och vila lite. Förvisso låter det sistnämnda rätt bekvämt, men någon måtta får det väl vara? Snacka om kvarnvatten efter min åldersnoja deluxe?

Så, jag motverkar det stenhårt genom att köra min permobil istället. Och jag har inte vält den en endaste liten gång efter premiärturen (PEPPAR PEPPAR).

Nu när jag inte är så himlans extatisk har jag till och med tagit mig tid att dressa om från sunkig OnePiece till alldeles normala kläder. Och matchande handskar dessutom. Att jag har fått min snorsnygga hjälm gör ju inte saken sämre. Jag dristar mig till att säga att jag faktiskt är riktigt cool. För att vara i åldersgruppen rullator/permobil.

bild(22)

Jämfört med premiärtursfotot ser jag ju inte ut som att jag behöver en personlig assistent i alla fall. Och den där hjälmen gillar jag så mycket att jag febrilt letar efter en anledning att kunna ha den lite mer vardagligt. Som en hatt. Hatt har jag ju ändå mest hela tiden. Kan man inte bara se det som en väldigt stötsäker hatt? Kanske till och med kan få lägre livförsäkringspremie om jag skriver in att jag alltid har godkänd hjälm?

Fast premien för sinnessjukdom kanske blir högre?

En tripp längs E6:an och memory lane

Posted on | by Victoria | 3 Comments on En tripp längs E6:an och memory lane

Igår åkte vi till Strömstad, som brukligt på fredagar. Mannen i mitt liv är, och har alltid varit, totalt ointresserad av musik. Han lyssnar på Markoolio och AC/DC, större krav än så har han inte. Och han fullkomligt avskyr allt som jag gillar. Särskilt om “min” musik sjungs och spelas av snygga grabbar. Så jag lyssnar mest på musik när jag är ensam, eller så använder jag lurar.

I alla fall, i bilen på väg upp satte han igång en radiokanal som var ny för mig, “we love the 80’s”, och att lyssna på musik från 80-talet är som att bli hajfajvad i ansiktet med en stol. Hela ungdomen kom tillbaka medan jag skrålade med i Michael Jackson, Chaka Khan och mängder av annat blandat. Varenda låt luktade rosa dunjacka och mentholcigg, och jag såg på honom att musiken hade ungefär samma effekt på honom, minus den rosa dunjackan antar jag.

Humöret blev på topp, och jag kände mig lite kär. Sådär kralligt fjortiskär. Jag hasplade till och med ur mig att jag var kär i honom. Jag tror jag var lite kär i flera minuter. Ända tills det matematiska snillet jag är gift med skulle räkna ut hur gamla vi var 1984, och han började med att räkna med att jag är 47 år.

Jag kan leva med en odiskad stekpanna. Jag kan INTE leva med att få fyra år tillagt till min ålder.

Vi hade alla förutsättningar för en lysande start på helgen. Det sket sig. Nu skall jag gå ut och shoppa. Och imorgon är det tillbakaresedag, så jag kommer vara strängt upptagen med att vara förbannad. Igen.

Åsikta mig hit och dit

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Åsikta mig hit och dit

Jag är så infernaliskt trött på åsikter. Till och med på mina egna. Vilket betyder att jag är infernaliskt trött på mig själv, om jag nu ändå skall ha en släng av självinsikt.

Vi veckopendlar, eller helgpendlar if you will. Jobbar i Göteborg och bor i hus och gör mest inget alls annat på veckodagarna. Om inte soffhäng räknas som en sysselsättning. På helgerna flyr vi till den mindre västkuststaden och övernattningslägenheten/båten där vi har ett socialt liv och träffar andra människor än varandra. Varje helg, femtioelva miljarder helger per år. Vi åker upp på fredag eftermiddag, och varannan helg åker vi tillbaka till Göteborg på söndag kväll, varannan på måndag kväll. Och VARJE helg ägnar vi ett ansenligt antal timmar på tillbakaresedagen med att bråka. Söndagsångest i kombination med tvåtimmar bilresa till tråkboendet och jobb gör att man (jag) blir fullkomligt skogstokig. Då plockar jag fram varenda liten detalj som jag retar mig på under helgen, får omedelbar och akut upplysningsplikt och talar om ALLT dåligt med maken tills jag har fått honom lika förbannad som jag. Vilket är jättelätt och går asfort på söndagar/måndagar. Så bråkar vi tills taket lyfter sig, sedan sitter vi i bilen och pyr av ilska båda två och sedan pratar vi ytterst lite med varandra tills det är läggdags. Dagen efter är det måndag/tisdag, och då har vi glömt världskriget från gårdagen och livet lallar på i vanlig ordning.

Igår var det tillbakaresedag, och jag kom inte på en ENDA grej som jag kunde dra upp i efterhand, snarare tvärtom – jag kunde bara tänka på bra saker. Men jag hade ju fortfarande måndagsspunk och ett desperat behov att kissa på hela världen. Åtminstone maken.

Vad gör jag? Jo jag bestämmer mig för att vara NOBEL, och faktiskt berömma honom för att han inte retat livet ur mig under helgen. Där borde man inse att man är helt pantad. När man säger något i stil med “gud vad bra du har skött dig under helgen och faktiskt inte retat livet ur mig speciellt mycket” och mannen skiner upp som ett barn på julafton och svarar “jasså inte – det var roligt att höra”. Ännu mer pantad blir man när det svaret tydligen är så in i bänken irriterande att man fortsätter med att säga “…MEN, du kunde väl för fan ha <insert valfritt påhittat irritationsmoment här>”. Enbart för att man känner att man tydligen var ett under av positivitet och att det var irriterande i sig. Positiv på en tillbakaresedag. Vafalls?

Jodå, jag lyckades få igång ett minibråk. Inget taklyftarbråk dock, men tillräckligt för att ge mig en pervers tillfredsställelse för stunden.

Idag ger det mig följande tankar, så här i eftertankens kranka blekhet:

1. Jag är helt sjuk i huvudet
2. Jag är en PMS-kossa
3. Vi måste flytta (dvs få jobb i lilla staden så vi slipper jobba i stora staden och därmed slippa dessa förbannade resedagar – men det är omöjligt eftersom alla jobb är restaurang/turism/handel)
4. Jag spyr på mig själv och mina påhittade åsikter
5. Och det gör fan inte saken bättre att det är så oerhört LÄTT att dra igång något med alfahanen jag bor med
6. Attacker av självinsikt suger, och det skall man tala väldigt tyst om
7. Vissa “åsikter” kan man ju FÖRSÖKA hålla käft om
8. Lobotomi?

Men, om jag skall rädda min egen mentala hälsa så måste vi flytta. Eller hitta ett lagligt sätt att få Valium intravenöst en dag i veckan. Hellre zombie än ett skitargt miffomonster.

Fyfan vilken jävla kärring jag är. Men det är å andra sidan han jag delar tak med också.

Men va?

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Men va?

Jag skall på bröllop i Barcelona i juli, min amerikanska kusin gifter sig med en spanjorska och det är fullt pådrag. Och jag har tyckt att detta har varit dödslarvigt sedan dag ett. Vilket är en smula taskigt antar jag, eftersom jag älskar min kusin och han är som en brorsa eftersom vi växt upp ihop. MEN, han har varit gift förut (long story, hans exfru är underbar men hon råkade bli flata – så det sket sig – när jag och maken var där dessutom så vi gick igenom deras separation sittande på första parkett….herregudihimmelen säger jag bara), och de där spanjorerna är ju katoliker. Många av dem i alla fall, och den blivande frun råkar vara det.

Så, när det gäller kusinens förra äktenskap räckte det inte med skilsmässa. Nähädå, det skulle minsann annulleras av påven också. Annars vägrade varenda spansk präst att faktiskt viga dem. Det var det första tramset. Nästa steg är att vi alla blivit tillsagda att inte TALA om hans förra äktenskap. För ingen vet om det förutom hennes absolut närmsta familj. Och det är ju dessutom annullerat, så det har ju tydligen inte hänt, eftersom den abdikerade påven har sagt sitt. Påven är en lurig rackare som alltså kan ta bort 15 års äktenskap bara genom att säga…abrakadabra?

Jamen gissa om jag tycker att allt är dödslarvigt, och bara håller god min för familjens skull (min familj, inte hennes)?

Sen är det bröllop i dagarna femtioelva. Vi skall vara i Barcelona i 10 dagar. Betala sjukt mycket pengar för hushyra i en vecka, sedan LÖJLIGT mycket pengar för att bo på slottet där bröllopet skall vara. Om jag inte minns fel så kostar de två nätterna sisådär 600 euro. Vi snackar en tiodagars påtvingad “semester” som i runda slängar kommer kosta runt 30 papp. Ännu fånigare blir det att vi var på hans första bröllop. I USA. Det bröllopet som aldrig ägt rum alltså. Och det var nog banne mig det roligaste bröllop jag någonsin varit på, så HUR exakt låtsas man om att det inte har hänt?

För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville läsa en rad i kyrkan. Och det är klart jag gör, har jag hållit god min så här länge kan jag lika gärna fortsätta.

Idag fick jag mailet med min text som skall reciteras. Och nu är det inte långt kvar tills den där goda minen går käpprätt åt helvete. Jag skall säga följande:

“P:/ For the peace of the world, that a spirit of respect and forbearance may grow among nations and peoples, we pray to you, O Lord. We pray to the Lord

R:/ Lord, hear our prayer…”

Är det bara jag som läser det och hör mig själv stå viftande som en amerikansk tv-pastor? Någon själahelande, pengakåt lurendrejare som talar i tungor?

O Lord! Det här kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag inte kommer börja skratta. Och högst troligt prata om hans förra bröllop vid fel tillfällen. Jag kommer få abdikera som kusin efter den här tillställningen.

 

Jag är SÅ givmild och generös

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Jag är SÅ givmild och generös

Det blev en dyr förkylning. Och dödstrist. Herregud vad less jag är på mitt eget sällskap och att inte orka göra något annat än ligga och läsa. Jag har tom varit så lat att jag inte ens orkat läsa, utan har lyssnat på ljudböcker. Och så har jag shoppat. Finkammat eBay på småsaker, och köpt tre par jeans och ett par skor. För det behövde jag ju. Inte.

Men maken blev inte lottlös. När han kom hem från jobbet var han dyngförkyld och helt igenbommad i näsan. Han tackade så hemskt mycket för att jag delade med mig. Vad kan jag säga, jag är generös på det sättet. Jag fick mer kläder, och han fick ärva min förkylning. Det kallar jag jämställt.