För imorgon bitti bär det av på valpträff till Småland. Ett tjugotal portugisiska vattenhundar skall leka/bråka/ramla ihjäl sig.
Det hämtades hummer idag igen. Och det är ju så rasande vackert så här på sensensensommaren. Men idag var det något slags personligt rekord i storlek, inte antal (Karin, var har du tagit vägen – har alla dina humrar ätit upp dig istället för tvärtom – det har varit knäpptyst jättelänge).
Maken är 1.92 lång och har händer stora som dasslock. Nåja nästan i alla fall. Båda mina, ganska stora händer, får plats i hans ena näve. Och den här kom upp idag.
En hummer med större händer än makens. Det ser ut som ett slags skaldjur med boxhandskar på sig. Man kan anta att den här killen har vunnit många fighter under sin levnadstid, och så blev det en så neslig förlust. En Mohammed Ali som kryper in i tinan och lever sina sista dagar i bur för att sedan kokas och ätas upp.
Och nu fick jag så dåligt samvete över att ha lurat värsta fightern att det kan vara möjligt att han får flytta tillbaka till havet. Skit också.
Men han hade väldigt stora händer i förhållande till sin kropp.
Som förvisso var en ganska stor kropp med. Nu måste jag sluta ha dåligt samvete. Han har säkert levt ett långt och lyckligt liv. Med målet att hamna på min tallrik ihop med lite smör och bröd. Jajjamänsan.
Och så här såg det ut på sjön idag. Återigen, fördel lilla staden. Man ser inte att det snart är vidrig årstid. Nästan i alla fall. Ljuset är lite annorlunda. Men det är marginellt.
Ja, vi har en sned horisont här.
Nu är det natten. Om morgondagens tempo skall orkas med kommer jag behöva oerhört mycket skönhetssömn. Och en plastpåse med plåster och andra första förband. Di däringa valparna fattar liksom inte att de inte är små, utan snarare murbräckor modell mindre med mycket päls.
Idag humrar, imorgon hundar. Många hundar. Som kommer tugga på varandra och oss, snarare än vi på dem.
Det är ju lite variation i alla fall.
