Det här är torpet. Det ligger mitt i ingenstans, och torpets ENDA funktion är att agera rastplats åt hundarna. Eftersom det ligger så jäkla öde att man har noll mobiltäckning. Det fattar ju vem som helst att det inte går att bo där? Inget bredband – värsta sveket.
Men visst ser det idylliskt ut? Så här på vårkanten? Eller en regnig sommardag? Höst kanske?
Nej, vägen leder ingenstans åt det hållet. Det är bara en röjväg för skog som tar slut ett par hundra meter längre fram. Noll grannar åt det hållet. Eller något annat håll. Man kan ha crazy ravefester där utan att skrämma mer än en älg eller så.
ELLER SÅ ÄR FOTONA TAGNA NÄR DET ÄR JULAFTON I ÖVERMORGON?
Inte så himla mycket grannar åt det hållet heller. Men det har varit ljuvliga springytor för hundarna ända till vi hittade det lemlästade rådjuret så långt bort åt vänster på åkern att det inte ens fastnade på bild. För nu har jag fått vargskräck.
Och förlåt. Det fyller en funktion till. Vi har en svinstor lada. Den är sjukt praktisk att ställa båtar och släpkärror och sånt i.
Nej, vi bor aldrig på torpet. Det är ödsligt, ensamt och…ödsligt (och vargar överallt i min fantasi).
Men jag kan fortfarande tycka att det är fint.
Fast det skall INTE se ut så här precis innan jul! Då skall det vara en röd stuga med vita knutar och en halvmeter snö som ingen har plogat eftersom det ligger bortom ära och redlighet.
Nu har jag en plan till. Apropå det där med ära och redlighet.
Vore det inte väldigt passande att flytta dit maken när vi inte kommer klara att bo på 60 kvadrat tillsammans?
Det känns som att han och torpet har en del gemensamt?
Den där jävla julefriden jag hade imorse kom och gick, men det var inte makens fel…den här gången. Det var en helt annan familjemedlem som lyckades få mig ur balans. Vilket förvisso inte är så himla svårt.
