…och det var ganska trevligt. Jag har legat i min egen förtrollade värld och läst bok, i timmar (hela dagen igår nästan). Det var sjukt längesedan jag hade näsan i en bok en hel dag. Två och en halv bok avverkade jag dessutom, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att fortsätta leva så.
Förutom att jag har struntat i bloggen då’rå, men det går inte att skylla på näsan i boken helt. Den andra orsaken är ju att jag inte har någon dator. För näe, den vaknade aldrig till liv (skjut mig), sen var jag ändå rätt okay med att det hade hänt eftersom det var en äldre dator jag redan hade räknat bort, en bonusdator liksom.
ÄNDA TILLS JAG KOM PÅ ATT DET INTE VAR SÅ!
Det var min nya jag hällde vatten i. Den som bara var ett halvår. Då blev jag faktiskt orimligt sur på mig själv på riktigt.
Så, det där med att jobba och blogga är sådär enkelt utan dator. Nu sitter jag med paddan, vilket innebär att bara det här inlägget kommer ta en förbannad evighet. Men jag sitter rätt bra så det gör inget. Det här är min utsikt.
Det är HÖGSOMMAR. Ni som plockar svamp och lägger upp bilder på murkna löv och tända brasor kan ta er i…just brasan. Här är det inte höst.
Ja. Jag lever i förnekelse. Sen äter jag medicin tills det är dags att krypa ur idet någon gång i april.
Nåväl, helgen var det ju. Vi vet ju redan att vi var på Gullholmen från fredag till lördag och vaknade upp till det här på lördag morgon.
Religiöst. Det är allt jag har att säga om ett sådant uppvaknande på Stors födelsedag.
Jag kan även tala om att jag sjöng för honom på kudden, men då morrade han. Otacksamma slyngel.
Sedan hade vi ju faktiskt tänkt göra leverpastejtårta, vi skulle bara gå upp och käka en sen lunch först. När vi kom tillbaka till båten hade Liten hjälpt Stor att riva ner familjens godispåse, en påse fylld med godispåsar till tvåbeningar och två paket med vardera sex baconben i till fyrbeningarna. Sex baconben räcker åtminstone i nästan en vecka för två fyrbeningar. Nu hade de smällt i sig dem på en halvtimma, plus en halv påse sötlakrits.
Det blev ingen leverpastejtårta. Det fick räcka med att de hade föräldrafritt party. Ungdomar!
Efter den sena lunchen puttrade vi norrut, mot Smögen. Alldeles innan Smögen ligger något som heter Brofjordens angöring och visar var farleden är. Två gigantiska farledsmärken som jag råkar tycka är vackra, så jag passade på att ta kort när maken var på toa (nu kan jag inte visa just de korten eftersom JAG INTE HAR NÅGON DATOR). Jag var väldigt fokuserad på att fota dem och märkte inte att somliga tog min telefon och fotade mig och min röv.
Kul kille jag delar möbler med. Expert på taskiga kort.
Sen kom vi till Smögen.
Och Smögen såg ut precis som vanligt, alla affärer var öppna och det strosade folk på bryggan. Enda skillnaden var att vi det inte var knôkfullt med båt, vilket var en särdeles trevlig skillnad.
Födelsedagsbarnet fick göra det han tycker är roligast, skälla på människor som har mage att gå förbi båten.
Medan jag gjorde det jag tycker är roligast, gå i affärer med upp till 80 procentig rea och gå på bryggan och titta på vackra båtar. Det förstnämnda gav inte så stor utdelning (två tishor till maken), men det sistnämnda gjorde. En skitstor båt, i trä, som var så vacker att jag nästan slickade lite på den.
Givetvis norsk och den har nog kostat multipla oljemiljoner, sen skall vi inte ens prata om underhållet den behöver. Men jag tänker att om man har råd med den här skönheten har man råd med ett team som sköter om den med. Däremot retar det livet ur mig att jag inte fick grepp om vad det var för båt, någon som vet?
Igår började det regna, så vi bestämde oss för att dra. Dator eller inte, vi var ju tvungna att vara hemma igen idag, så vi fattade beslutet att åka raka spåret hem. När vi passerade Kungshamn såg vi något mystiskt.
En båt som låg på havets botten fortfarande fastbunden i bryggan. Nu är ju sjunkna båtar i sig inte så mystiskt, sånt händer ju faktiskt, det mystiska med den här var snarare detta.
Ni ser det gula sjömärket med ett kryss på? Två sådana satt på utsidan båten och just de sjömärkena används för att märka ut nya hinder som inte finns i sjökorten. So far so good, ett väldigt praktiskt och i allra högsta grad nödvändigt sjömärke. MEN…(nu kommer undringen) om en båt sjunker vid en brygga, hur är det då möjligt att man, istället för att bärga eländet, faktiskt tar god tid på sig och beställer sjömärken för att sätta dem utanför vraket. Det är ju inte gjort i en handvändning att kirra sjömärken (om nu inte Kungshamn har ett lager för just dylika händelser) och sedan placera dem.
Jag vet att jag måste ta reda på det eftersom jag inte kan sluta fundera över det. I min värld är det SÅ mycket enklare och rimligare att bärga skiten. Eftersom vraket dessutom tar rätt mycket plats vid bryggan.
Har båten ingen ägare som kan debiteras? Sjönk den alldeles nyss? (Knappast med tanke på märkena).
Slutsatsen är alltså att en hel helg, med trevligt sällskap, god mat, högsommarvärme och ljuvliga båtturer på plattvatten kokar ner i en enda nördig fundering över ett vrak utanför Kungshamn.
Vad har ni gjort denna ljuvliga helg?
