Category: Foto

Jag har varit lite tyst idag, trots att jag har MASSVIS med bloggmaterial egentligen. Vi skall prata köpstopp, vi skall leka gissningslekar och mycket annat roligt, men jag har ju inte haft min soffdator EFTERSOM DEN, SOM VI REDAN VET, ÄR INLÄMNAD IGEN.

För att inte brista ut i gråt i brist på soffdator får ni helt enkelt nöja er med något ni inte sett tidigare. Absolut första mötet mellan Stor och Liten.

Mamma hade passat Stor medan vi åkte till Småland för att hämta Liten vars liv skulle förändras för alltid (och vårt med). Men jag tycker alltid att det är så gråtfärdigt rart när de små valparna måste lämna sin enda trygga punkt i världen och åka med två helt okända människor och faktiskt lita på de där konstiga människorna.

Liten var helt klart den coolaste jycken jag hämtat. Eller ja, på delad första plats åtminstone. Min förra andra tik var rätt cool hon med för hon bet dåvarande sambon i fingret, av ilska, i bilen på vägen hem från uppfödaren för att han skulle flytta lite på det yttepyttelilla benet hon låg och tuggade på. Lika stor som en råtta och kunde inte ens skälla än, men morra och bitas kunde hon. Där skulle inte han tro att han bara kunde flytta på ben hur som helst. Hon var verkligen totalt obrydd över flytten (till skillnad från sin storasyster som väntade hemma som skrek hjärtskärande efter sin mamma i flera dagar efter att vi hade hämtat henne – herregud vilken pärs DET var).

Men Liten var cool. Han sov i mitt knä hela vägen hem i bilen och under de timmarna hann jag bli hans trygghet. Då hade han ingen aning om att det väntade en galen Stor som vi skulle plocka upp på vägen.

Stor var så glad att han inte visste var han skulle göra av sig. Liten var skeptisk och yttepytteliten. Och jag hade skitlångt hår.

Om man kan titta på det här utan att dö sötdöden så är man hjärtlös faktiskt.

Jag är ju givetvis väldigt partisk i ämnet, men ÄNDÅ.

Och ja, det slutade med att Stor började jucka och slicka på honom. Det var ju ungefär det han pysslade med de första 24 timmarna vilket höll på att driva mig till vansinne. Liten luktade ju båda valp och löptik och Stor har en förkärlek för just valpar som … doftar valpar. Han ÄLSKAR valpar.

Varje gång han började göra det gick yttepyttelilla Liten fram till mig och ställde sig med frambenen upp på mina ben för att jag skulle lyfta upp honom. Inget annat. Han sa inte ett ord, han gick bara tyst fram till mig och bad mig hjälpa honom att bli trygg.

Vem visste då att han skulle bli en krokodil?

Visserligen en vansinnigt rar krokodil som är så ranglåg att han fortfarande flickkissar och är dödens snäll mot alla nya människor och hundar, både barn som vuxna och valpar som vuxna jyckar, så alla tycker att han är världens mest rara, lugna och väluppfostrade valp/unghund. Herregud, han hälsade ju till och med på en fiskmåsbäbis som trillat ner från taket i somras. Utan att bitas. Bara nosa lite försiktigt.

Om de bara visste vilka bitlekar “vi” leker här hemma när han inte är ögontjänare bland andra människor och djur.

Men söt är han. Det är Stor med. Med två vitt skilda personligheter.

Det enda som inte har ändrat sig är att jag är Den Stora Tryggheten i Litens liv. För han gråter fortfarande när jag lämnar honom i två sekunder och tror att jag aldrig kommer komma tillbaka. Och han går alltid med mig och lägger sig när det är kvällen, för att mysa lite, även om han bara stannar en stund innan han drar ut till grabbarna igen.

Jag älskar mina hundar. Både de som lever med mig och de som gått över regnbågsbron.

(Ja, det är maken som filmat i stående format, han har inte fattat att man inte filmar så – tyvärr)

I den här filmsnutten blir man inte lika sjösjuk, för Liten är aningens lugnare. Eftersom han blev törstig (ville ha en ursäkt att skita ner sig om fötterna).

Det finns gott om bäckar runt torpet och de skall ALLTID ner och geggas i, det här är den rena bäcken som brukar vara avslutning på skog- och åkerspringande. Efter att ha varit i fem lortbäckar innan brukar det behövas för att överhuvudtaget få inträde i bilen.

Fördel torpet: noll grannar och väldigt mycket roligt spring
Nackdel torpet: noll grannar och ligger bortom ära och redlighet

Men visst är det kanon för hundarna med tanke på att vi bor mitt i stan.

Nästa test blir i koppel på en stadsrunda. Det kommer INTE gå lika fort även om han gärna kommer vilja det. Och matte är vansinnigt spänd på resultatet. Hur ser egentligen en stad och alla människor ut i hundperspektiv?

Jag gissar att det ser rätt läskigt ut faktiskt.

Sen kan man ju önska att man hade haft en sån där hund som Enlisailivet har. Som glatt skuttar i vattnet från höga höjder.

DET hade varit roligt att filma.

Men vi håller oss till bäckar vi. Grunda sådana.

Klart jag är medveten om att jycken alltid galopperar, men att se det från hundryggen var lite annorlunda. Stor kan strosa omkring och dofta på blommorna, Liten har alltid en plan och han har skitbråttom. Oklart vad han har för plan dock eftersom han mest springer i cirklar och har skitkul.

Det här betyder alltså att jag har lyckats filma med kameran på hundryggen, och även få ner en miljon minuter till en minut. Till att börja med.

Men först, Nordby alltså. Jag sejfade och tog med make och hundar. Med hundar i bilen stannar man absolut inte och tittar på eventuella luddiga tröjor och med make i släptåg (vi skulle köpa Fars Dags-present också) som VET om köptstoppet och är svinnöjd – ja då shoppar man absolut inte.

När vi väl kom dit var det bara att inse att jag lätt hade klarat det ensam. Hela östfold var där (län i Norge) och jag fick spatt redan på parkeringen. Därtill tunnelseende. Jag klarade att gå rakt fram, väldigt målinriktat, från bilen och raka spåret in på Elgiganten. Vinkade adjö till datorn (nu har jag alltså bara totalt EN, nu är det inte läge att göra sönder något), rafsade åt mig redan planerad present och rusade ut därifrån.

Inte ens vilda hästar hade fått mig att stanna för att titta på luddiga tröjor.

Så vi drog till torpet. Satte kameran på Liten och gick i skog och mark. Eller ja, vi gick och Liten sprang.

Så här ser det alltså ut när man är en liten lurv med spring i benen.

Bråttom bråttom.

Ber om ursäkt över stillaståendet ungefär vid 0.51, Liten blev tvungen att ta en snabb bajspaus.

Det finns hur mycket mer material som helst, men det här är vad jag har att bjussa på just nu.

Nästa gång skall jag sätta kameran på Stor. Då kommer allt gå i slow motion eftersom han är lite mer eftertänksam. Eller bara lite äldre och snart i behov av rollator.

Jag övervägde att lägga till signaturmelodin till Forrest Gump, det hade bara känts rätt på något vis – men nu blev det inte så.

Kanske nästa gång?