Category: Familjen

… inte en sådan handvändning som jag tror att det skall ta att klippa två hundar. Jag ber om ursäkt över frånvaro, men tycker att jag har giltligt skäl eftersom jag har hängt med familjen hela dagen. Spanjorskan och amerikanen drar tillbaka till Barcelona imorgon, så det var verkligen bara en snabbvisit i Sverige.

Först spenderades dagen med att gå två varv runt stan för att få tag i förhudsrens, vilket var orimligt roligt att berätta på engelska. Foreskin cleaning liksom. Som kusinen trodde var till maken, eftersom amerikaner är omskurna medan svennebananer inte är det och därmed propagerade för omskärning återigen om man faktiskt behöver RENSA förhuden (vi har haft diskussioner om detta faktum ungefär en miljard gånger). Hysteriskt rolig minut innan jag dementerade och talade om att det var till liten hund.

Sen hängde vi hos ömme fadern. Där kusin hånade mina brillor för att han inte kunde sluta fascineras av dem och så pratade vi uppfinningar och business som kan bli hur spännande som helst.

Sedan ägnades ungefär lika delar tid åt att pendla mellan att beundra barnet som jag absolut INTE är “tant” till …

… och beundra kusinens frus förlovningsring …

Det är inte en sten, det är en hel jäkla bergskedja. Som jag och syrran suktade ihjäl oss efter och jag hintade överdrivet många gånger om att jag snart har födelsedag.

Och ungen är faktiskt söt på riktigt. I min värld kan faktiskt bäbisar vara mindre söta (slå mig inte nu, jag är bara ärlig). Men den här ungen är banne mig reklambäbissöt.

Men jag tycker fortfarande valpar är sötare.

Är jag konstig på något sätt då?

Lite oklar över anledningen till att jag fortfarande är vaken, inte somnade med ansiktet i såsen och nyss hemkommen från gigantiskt kalas. Sockerhög?

För det första måste jag ta upp en språkfråga i bloggen då vi är en duktigt mixad familj, idag har det smattrats spanska, sjungits norska, och tråkpratat engelska och svenska. Den spanska delen av familjen tog upp vad jag blir till deras barn (min kusin och hans fru) och att hon är mitt kusinbarn på svenska är ju bortom tvivel. Men det finns ju inget ord på svenska för vad jag är till kusinbarnet, där är jag väl bara pappas kusin? På spanska fanns det ett ord för det (som jag inte minns nu) och på engelska trasslade vi till det alldeles fantastiskt. Google är inte alltid din vän, för vi såg ut som ett gäng frågetecken efter att ha googlat.

Först och främst var det något med cousin once removed, twice removed etc etc för syssling, brylling och så vidare. En “removed” per generation typ, helt jäkla ologiskt beslutade alla, inklusive de med engelska som första språk. Second cousin har vi alltid sagt om syssling/tremänning och det kommer vi fortsätta med.

MEN. Det var ju inte kärnfrågan, även om vi trasslade in oss i det ena familjediagrammet efter det andra av typen “vad blir hon om det är min kusins frus pappas dotters svärmors mamma”. Att diskutera sådant är som att diskutera rymden. Något säger sproink i hjärnan och till slut vet man inte ens vem som är ens syrra.

Kusinbarn var det ju nu då som var på tapeten. Det ordet finns på svenska. Omvänt får jag det till pappas kusin, inget annat. På engelska finns det inget jäkla cousins child, men efter lite till extremsportsgooglande visade det sig att även “pappas kusin” hette “aunt/uncle”, som vi alla trodde var reserverat för moster/morbror/faster/farbror. Samma på spanska. De har inget epitet för det vi har ett epitet för och vi har inget epitet för det de har ett epitet för (bara att skriva den meningen gav mig ytterligare en hjärnbrinning).

Så nu kan jag inte sluta fundera över det. Eftersom jag blir lika besatt av språkvrängning som av att fundera över varför älgar som är så himla stora bajsar så oerhört pyttiga bajskorvar.

Något snille som har ett vettigt svar? Jag har det dårakt inte. Till slut kom vi fram till att även kusinbarn heter niece och nephew. ÄNNU konstigare? Men jag har då tydligen en alldeles färsk niece och en ännu färskare nephew som båda var med idag med sina föräldrar kusinerna.

Och första mötet med nephew såg ut så här.

Japp. Jag är den i familjen som skrämmer små söta barn som aldrig någonsin gråter förutom när de hamnar i mitt knä. Och uppenbarligen chockerar det mig fortfarande med tanke på ansiktsuttrycket.

Sen kom vi på den briljanta idén att ta gruppfoto med timer. I trappan. Som knakade oroväckande när maken kom på plats, vi vet ju att hans förhållande till trappor inte är det bästa vilket skrämde en tredje (inte removed alls) kusins fru så hon inte ville stå bredvid honom. Men hon hann inte därifrån.

Toadörren fick nästan en mer betydande del i fotografiet än hela familjen. Men här är i alla fall alla som var där. Pappa, styvmor, tre kusiner med respektive, gamla och nya kusinbarn och syster med syskonbarn. De som fattas på kortet är svåger samt faster och farbror, av den enkla anledning att de fick förhinder och var således varken med på kalas eller familjebild.

Och eftersom jag inte somnade i såsen hade jag gott om tid att beundra Lucía.

Som var oerhört söt. Yngsta globetrottern jag känner. Fyra månader gammal och har hunnit med att födas och sedan åka Manhattan – Hawaii (tre olika öar) – Manhattan – Barcelona – Oslo – Strömstad och i övermorgon drar hon tillbaka till Oslo för att återbördas till Manhattan via Barcelona för att deltaga vid sitt eget dop.

Men innan hon drar skall jag ta med henne ut på stan för lite shopping. Imorgon med andra ord.

Det är ju kutym att man köper något till nya barn, men eftersom jag har lika dålig koll på barnstorlekar som jag har på mäns mystiska byxstorlekar så får hon hänka på till kompis med barnklädesaffär. För ungen skall ha en Strömstadtröja. Såklart.

Så det verkligen blir “been there, done that, got the tröja to prove it”.

Nu skall jag och min överhettade hjärna gå och sova. Eventuella hundar som planerar att använda mig som studsmatta göre sig icke besvär.