Ni som hänger med i kommentarerna har säkert sett att det finns en Halvkusin som kommenterar ibland. Och nu får ni verkligen hänga med, för det här är en smula komplicerat (men ändå så himla befriande okomplicerat).
Den lagvigde har en pappa (en mamma med förvisso, men hon lever dessvärre inte längre) och pappan (dvs svärfar) har exakt noll syskon. Inte heller mamman hade några syskon, vilket gör släkt by blood minimal. De är tre stycken, lagvigd, lagvigds bror och pappan.
Men, nu är det så finurligt att den ömme svärfadern skaffade sig en bästis redan i koltåldern och den bästisen har en hel hoper syskon och han blev som ett extrasyskon i familjen. Eftersom den generationen börjar bli till åren och deras barn numera är i … hrrrmmm …medelåldern är ju alla blodsbandssyskonens barn kusiner och i den kusinskaran räknas även maken. Trots att det egentligen är pappans bästis syskonbarn ser de sig som kusiner allihop. De har växt upp ihop och är ungefär lika gamla hela högen. Som bonus är det en mycket trevlig släkt. Nästan allihop faktiskt. De som inte är det har sina randiga skäl och rutiga orsaker får man anta.
Nåväl. Svärfaderns favoritbonussyster bor granne med MIN pappa och är dessutom bästis med pappas kusin (jag sa ju att det var komplicerat men ändå inte). Favoritbonussysterns dotter bor i det stora landet i väst med sin familj, vilket betyder att vi inte precis har sprungit ner dörrarna hos varandra.
Julen 2013 var just den dottern med familj hemma i Sverige på besök och vi hade aldrig träffats, och vi blev bjudna av svärfars bästis på restaurang med svärfars bästis före detta svärdotter och barnbarn som var på besök från Australien (har ni tappat tråden än?) ihop med bonussyrrans dotter med familj från USA (phew) vilket var en väldigt gemytlig tillställning.
Ett tag efter det fick jag en kommentar från nämnda Halvkusin på bloggen, som då visade sig vara just svärfaderns bonussyrras dotter från USA som vi hade varit och käkat med på jul. Hon hade flyttat sin läsning från Mona till mig men inte fattat att det var jag. Eller maken. Eftersom jag var lite hemligare i början gissar jag. Döm om vår ömsesidiga förvåning när det visade sig att hon läste här inne och att jag var jag och hon var hon, det var ju liksom hennes släkt jag skrev om. Och ja, jag erkänner att jag dog lite först när jag insåg att en i släkten faktiskt läste, vad hade jag skrivit liksom?
Har ni hängt med? Bra. Då fortsätter vi. Nu har vi alltså etablerat vem Halvkusin är.
Sedan dess har inte Halvkusin varit i Sverige, men för ett par veckor sedan skickade hon ett meddelande och talade om att hon skulle komma hem och hälsa på sin mamma i ett par veckor. Mamman som alltså bor granne med min pappa. Strömstad City Limits liksom, stan är inte stor.
Nu är hon här och jag spenderade hela gårdagkvällen med henne och hennes ömma moder (den lagvigde som egentligen är den verkliga halvkusinen var alltså inte med, jag är girig och behåller den lilla familj han har för mig själv) och det var vansinnigt roligt att faktiskt träffas. Jag hade lätt kunnat stanna ännu längre än hela kvällen, timmarna bara flög iväg och jag gick inte hem förrän Halvkusin började gäspa och både katten och mamman hade gått och lagt sig. Och vi gjorde egentligen bara tre saker.
1. Vi pratade orimliga mängder strunt och lite allvar.
2. Vi fikade.
3. Vi provade min sprillans nya selfie stick.
Kommer ni ihåg att jag fick en selfie stick av syrran i julklapp? Som jag lyckades pilla sönder en nanosekund efter att ha öppnat paketet eftersom jag prompt skulle montera den utan att läsa bruksanvisningen och därmed skruvade loss den enda skruven man absolut inte skulle skruva loss.
Igår fick jag en ny i brevlådan och den var skitbra. Inte samma sort och väldigt stabil (tack syster yster, den kommer verkligen att skapa flera behov och fylla funktioner).
Först invigde vi den genom en … you guessed it … selfie.
(Jag passar verkligen inte på kort, men Halvkusin är snygg)
Sen fnissade vi ihjäl oss åt fånighetsgraden i att använda en selfie stick. Eller ja, det är ju faktiskt inte fånigt alls, själva grejen är sjukt praktisk, men man kommer nog se lite mysko ut när man använder den. Vilket jag utnyttjade Halvkusin åt att förmedla medelst fotografi av fotograferande med stickan.
Tänk att man så sent som för ett halvår sedan trodde att man kunde leva utan en dylik tingest och nu har kommit på mängder av användningsområden. Ett skapat behov helt enkelt.
För man kan ju även använda den till att spionera runt hörn, inte bara ta självporträtt med teleskoparm. Det känner jag sådär spontant att det kan fylla en fantastisk funktion. Sen kan man, om man vill och vågar, ta kort på sin egen röv utan att vränga sig ut och in.
Någon som har en och har kommit på fler grejor man kan använda den till?
Nu bestämmer jag att varje bloggare med självaktning faktiskt bör äga en selfie stick.
Och tack för en fantastiskt rolig kväll, skall det verkligen vara nödvändigt att bo så långt borta?
(Ytterligare ett tack för påsen med amerikanska förkylningsmedikamenter. Jag älskar amerikanska mediciner. Det finns nästan inget som är så tillfredsställande som att gå och spana i hyllrad efter hyllrad efter magiska mediciner som inte finns i Sverige. DEN lyckan.)
Idag skall jag prova att ta kort på min egen röv, sätta upp det på skåpet med choklad och ha som motivation för att inte öppna skåpet. Man kan ju åtminstone hoppas att det funkar (det borde!).
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
