När linbanan gör som linbanan skall

Idag fick vi finbesök av kusinfamiljen på torpet. Kusinfamiljen har ju en fyraochetthalvtåring och en alldeles ny bäbis.

Äntligen fick linbanan användas som det var tänkt. Och gissa om grabben tyckte det var kul med 40 meter vajer, medan herrarna som delade på jobbet med att svischa honom från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A igen svettades lite.

Det var knappt att vi fick ta linbanepaus för att äta bullar och dricka saft. Knappt. Men vi fick.

Man kan inte göra annat än att dra på munnen när man hör det lyckligt kvillrande barnskrattet.

 

Och dessutom fick vi ju bekräftat att hemmabygget funkade precis som det var tänkt.

Det var bara viktklassen som var lite … avvikande vid tidigare försök?

Sedan badade det linbanande barnet ihop med sin pappa i “simbassängen”.

Nu har vi storslagna planer för att bygga ut nöjesfältet. Tack vare kusinbarnet kom jag även på vad det skall heta.

Zombieland såklart.

Ett sant nöje för hela familjen och ett nöjesfält som absolut inte exkluderar hundar utan ett nöjesfält som älskar hundar och som hundar älskar tillbaka.

Nu vill jag ha förslag på mer aktiviteter för hundar, barn och vuxna. Vi skall börja med att ta hit den stora Fat Boy-hängmattan (den funkar för alla tre kategorier, jyckarna älskar den) och sätta upp vattensliden. Men sen då?

Ge mig tips. Gärna på saker som går att köpa på Jula (finns det något som faktiskt inte går att köpa där?).

The sky is the limit. Tänk utanför boxen. Jag är lite exalterad över tanken på ett Zombieland.

Det går bra nu

Dagen började med soffhäng. Eller snarare morgonen, det finns många olikheter mellan mig och ömma modern och de största är att hon är pedant och dessutom jävligt morgonpigg. Jag tycker att nio är en rimlig helgtid. Hon vaknar sju. Vi samsades om åtta. På en lördag.

Sen enades vi om att vi aldrig mer skulle bli ovänner och att hon aldrig mer skulle bråka med mig. Det var en bra deal. Jag återkommer vid eventuellt kontraktsbrott.

Sen gick vi på stan för att leta skor till mamma och jag körde strumplös majinvigning av sandaler och det var rena rama sommarvärmen. Men skor hittade vi inga. Inte i rätt storlek i alla fall.

Då gick vi till svärfar istället och tittade på utsikten från hans balkong.

IMG_6358

Jag måste nog säga att jag bor i en himla trevlig stad faktiskt.

Efter det gick vi på lokal och åt middag.

IMG_6363

Titta vilka goda vänner vi är. Även om mamma ser lite dryg ut, men det var bara för att hon ville lyfta huvudet så mycket att inga eventuella dubbelhakor skulle synas. Till och med marsvinet Simon är med i bild (löshåret för er som glömt).

Jag tycker att vi är svinolika till utseendet (förutom argrynkan mellan ögonen, den är exakt), men däremot har jag ärvt alla dåliga egenskaper av både henne och mormodern. Några bra egenskaper också visserligen, som att vi är sjukt bra på att laga mat. På riktigt. Alla tre är riktiga fenor i köket.

Förutom idag då såklart.

Jag kastade mig på soffan när vi kom hem och mamma började förbereda dillköttet som skall ätas imorgon. So far so good. Två kastruller med kött som småputtrade lite mysigt på spisen och efter ett tag fyllde hon på med vatten så det inte skulle koka torrt. Sen satte hon sig i soffan med mig. Efter exakt två minuter drog brandvarnaren i köket igång (igen) och BÅDA kastrullerna var vidbrända med noll vatten kvar och i kokkärlen låg stinkande köttbitar.

Det var nog första gången det har hänt min ömma moder, vilket betyder att viss irritation uppstod.

Sen när hon stod och skurade brända kastruller och försökte rädda de arma köttbitarna promenerade en hund förbi. En hund som fått vittring på mummadoften från diskbänken. Hundar bryr sig nämligen inte alls om ifall köttet är lite torrkokat, så han hoppade upp i ljusets hastighet och snodde hela den ena steken samtidigt som han insåg att det såklart var totalförbjudet. Då försökte han svälja den hel. Det lyckades han såklart inte med.

Det finns vissa raser som låser käkarna automatiskt, portugisisk vattenhund tillhör inte de som gör det. Förutom när de har en stek i munnen, visade det sig idag.

Ett mindre krig utbröt mellan tre människor och en Stor, medan Liten stod bredvid och stirrade storögt.

Maken höll i huvudet, mamma i bakpartiet och jag kilade in alla mina tio fingrar mellan tänderna på honom för att få honom att öppna truten. Icke då. Den enda aktiviteten han utförde med munnen var att morra lite skamset åt mig medan han viftade på svansen. Men skam den människa som ger sig mot tjuvande hund.

Först fick jag ut en mindre bit av steken. Den tappade jag på golvet och hoppsansa så snabbt det gick, för helt plötsligt hade den bytt ägare och hamnat i munnen på Liten. Då bröt vi ihop lite grand. En stek och två hundar skapar ett visst motstånd trots att vi var fler människor. Jösses vilken cirkus.

Men jag vann. Till slut. Efter att ha använt ett par naglar som klo för att dra upp stekbiten från magmunnen på jycken. Det kändes så i alla fall.

Det går verkligen bra med dillköttet måste jag säga. Det enda vi vet är att vi skall ha dillkött till middag klockan fem imorgon när svärfar kommer, men vi vet inte riktigt hur vi skall lösa det. Gissningsvis får vi börja om från början.

Som sagt, det går bra nu. Vind i seglen.

Under tiden som vi letade skor, satt på uteservering och gick på stan var maken på torpet med tjuvhundarna.

Han verkar ha haft en bättre dag faktiskt och det mest fascinerande är att vissa typer av vatten funkar för de så kallade vattenhundarna som inte vet om att de kan simma. Smutsiga bäckar, dypölar och högtryckssprutor går alldeles utmärkt. De älskar nämligen att hata just högtryckssprutor och är därmed extremt hjälpsamma när man skall tvätta något. I det här fallet åkgräsklipparen.

Högtryckssprutor skall dö helt enkelt. Om man frågar Stor och Liten alltså.

 

Så. Ja. Den här dagen får gå till historien nu. Det är dags att sova.

Vi börjar om imorgon helt enkelt.

Men hundarna har haft det väldigt bra åtminstone och vi hade tur med vädret.

Maken har pimpat bilen

Jag är dock lite osäker på vem han flirtar med och hur manligt pimpandet var?

IMG_6357

En på varje backspegel upptäckte jag när jag hasade ut till bilen.

Lite rart måste jag säga.

Nu har ömma modern varit här i ett par timmar och än så länge är vi såta vänner. Återstår att se vad morgondagen har i sitt sköte. Då skall hon tydligen bada och gå i skoaffär. Och laga mat till oss. En av mina favoriträtter, dillkött.

Det borde en mörbultad fitterbitta klara va?

Mot Sherwoodskogen (eller Göteborg)

Snart i alla fall, om en timma skall jag och roadrage sitta i bilen.

Jag antar och utgår ifrån att värderingsmäklare inte bryr sig om ifall det är städat i huset eftersom det bara plockats ut möbler de senaste åren. Oavsett om det har legat saker på möblerna.

Ungefär som det där tricket trollkarlar gör när de drar undan duken från ett bord och står hela dukningen kvar intakt medan trollkarlen håller duken i näven. Bortsett från att jag inte är trollkarl och har således plockat köksbord, soffa, soffbord, tv och lite byråer och lämnat kvar allt som legat på och inuti där det har hamnat. På golven. Men mellan alla saker går det faktiskt att se att det är ny parkett och det är väl huvudsaken?

Eller måste jag lägga citroner i bastun?

Medan jag åker och gör andra saker kan jag roa er med att äpplet inte alltid faller så långt från päronträdet.

Min mamma ringde imorse, lite halvt fnissig, men mest hysterisk eftersom hon börjar tro att det är dags för tvångströja nu.

På senare år har hon börjat göra mer och mer skumma saker nattetid. Precis som jag är hon en i sömnen-pratare och även en gångare. Men det har eskalerat.

Det började lite småskaligt med att hon smög upp nästan varje natt och hämtade småkakor och mjölk som hon åt i sängen. Utan att ha ett minne av det morgonen efter, förrän hon såg tallriken och kaksmulorna. Hon har även ringt mig och sagt konstiga saker, men jag vet om det så jag brukar bara säga att hon skall gå och lägga sig igen. It takes one to know one liksom.

Nu har hon varit i Spanien i två veckor och imorse hade hon tydligen vattnat alla sina blommor efter hemkomst. En innerkruka stod lite på sniskan så hon lyfte upp den för att justera (antagligen med vattenpass eftersom hon är pedant) och upptäcker då att anledningen till att den står på sniskan är att det ligger fyra femhundralappar och en hundralapp under krukan. Dyngblöta såklart, med tanke på att hon nyss hade gått vattningsronden.

Hon har INGET som helst minne av att ha gömt pengar i begonian. Vad hon däremot vet är att hon hade två femhunkor som hon hade lagt undan till mig från mormor. I ett eget fack i plånboken för att inte blanda dem med sina pengar. De var helt plötsligt borta när hon kollade i onsdags och hon kunde inte fatta var de hade tagit vägen. Det har ju antagligen fått sin lösning nu då de borde vara två av femhunkorna i blomkrukan.

Nu är frågan var de två andra och hundringen kommer från. Och varför hon gömmer pengar på orimliga ställen, vattnar dem och inte har en aning om det.

Nej, hon dricker inte eller knaprar mysko piller.

Hade det inte varit för att hon hade bråttom till jobbet tror jag att hon hade fått ett mindre psykbryt när hon ringde.

Dessutom hade hon varit uppe på natten i Spanien och gömt sin mans snusdosor för honom (och sig själv eftersom hon inte kommer ihåg det heller).

Är jag hemskt elak om jag fnissar?

Jag vet ju liksom att jag kommer bli likadan så småningom.

Släkten är bäst (ibland)

Min ömme fader gav mig ÅRETS gapskratt igår. Faktum är att jag fortfarande fnissar lite när jag tänker på det, men först, gårdagens förmiddag i text. Jag fick nämligen inte fota.

Igår morse var vi på husvisning här i stan (ja, vi bråkar och jag vill mörda honom, men oftast går det över … och kommer tillbaka). Ett hus mitt i stan, ännu närmare pappas kåk (hur det nu är möjligt) och väldigt nära plejset vi bor i nu. Ungefär vad vi har letat efter lägesmässigt eftersom vi är petiga och absolut inte vill bo utanför stan eller ens på fel sida Strömsvattnet. Se det som innanför tullarna i Stockholm eller vallgraven i Göteborg fast i mini-miniatyr?

Om man jämför med att bo i en göteborgsk förort avståndsmässigt så hamnar man typ i fucking Åmål om man bor i Strömstad, men i Frölunda om man åker från centrala Göteborg. Skillnaden här är alltså ett par hundra meter istället för kilometer. Och i stan är det svårt att hitta hus som har allt på önskelistan. Läge, tomt och inget man behöver hålla på att renovera ihjäl sig med. Vi har tillräckligt med renoveringsobjekt (det mest komplicerade är obviously maken själv).

Gårdagens visning var inte en vanlig mäklarvisning, det var Kronkalle som visade och det var därmed en exekutiv auktion. Det var nytt för mig. Det betydde att man bara fick se huset från utsidan på bilden på Hemnet, ingen planritning och inga interiörbilder. Vilket kanske var tur.

Läget var skitbra, bortsett från att det var en hörntomt som vetter mot skolan. Men jag tänker att vi är vana vid lite oväsen mest hela dygnet, med en skola bredvid kan vi åtminstone minimera det till dagstidsoväsen?

Nu kommer jag låta som värsta snobben. Men jag är så JÄÄÄÄÄVLA trött på att bo i lägenhet på tredje våningen. Jag är inte van vid det för jag har aldrig gjort det. Det är dock inte själva lägenhetsboendet jag hatar, det jag HATAR är att inte kunna gå upp i underbyxorna mitt i natten och släppa ut hundarna om de eventuellt måste ut och göra det stora eller det lilla. I lägenhet på tredje våningen måste man klä på sig själv (onepiece) och klä på hundarna koppel.

Vid närmare eftertanke låter kanske inte det hatet så himla snobbigt? Jag har alltid haft hund, jag har alltid haft hus och nakenpromenader är VIKTIGA för mig.

I alla fall, den exekutiva auktionen. Den fungerade inte alls som en vanlig husvisning. För det första såg det ut som om de hade kastat ut ett halvt hus på tomten. Gamla frysboxar och annat diverse som jag inte ens tittade på. För det andra, och nu uttrycker jag mig milt, huset var inte direkt homestajlat. För det tredje hade de låtit grannen bygga en svinstor träkoja åt sina barn i just det päronträdet som stod precis på tomtgränsen. Halva kojan hängde således över tomten som var till försäljning och halva på granntomten.

Jag är svindålig på att se potential. Vissa människor har talang för det, andra inte. Jag har det absolut inte, men jag försökte bortse från utsidan och jag tror att jag lyckades. Problemet var Kronkalle. Eftersom det var två fogdar därifrån som stod för husvisningen, inte en mäklare. Mäklare säljer medan fogdarna verkade leka bad cop – good cop. En var skittrevlig och den andre var en smula … träig? Jag råkade fråga Herr Träig hur det funkade med besiktning av huset. Det var tydligen inte aktuellt, eller rättare sagt, det var tydligen det jag själv gjorde när jag gick runt och tittade i huset. Hade jag vetat det hade jag åtminstone tagit med mig en mögelhund?

Strunt samma, huset var helt okay för att vara högt och smalt, lite som ett stort annex. Har inte riktigt klurat ut om jag kan tänka mig att bo där än, men det jag undrar är mest hur det funkar när försäljningen funkar som en vanlig gårdsauktion och om man eventuellt köper grisen i säcken? Kronkalle såg hemskt bister ut så man ville inte direkt störa honom med för många frågor och jag gillar frågor.

Efter visningen passerade vi ömme faderns hus och han stod som vanligt i blåbyxor och donade i garaget så vi stannade och pratade lite strunt.

Sen kom Det Stora Brytet.

Jag känner min pappa rätt väl och trodde att jag hade koll på de flesta av hans goda och mindre goda sidor. Som till exempel att han blev dödligt uttråkad av att gå i pension och spenderar osunt mycket tid i garaget med att uppfinna saker (som oftast redan finns) och att ringa mig minst en gång varannan dag.

Nu har han ju faktiskt haft händerna fulla och spenderat sisådär två år med att planera och bygga hus, sen blev huset dessvärre färdigt och man skulle kunna se det som att han gick i pension en gång till. Än värre blev det efter stroken när han slutade röka. Först var det ett något svajigt humör (han är vanligtvis en väldigt stabil person i humöret) och sen var det grejen med att alltid ha något i händerna. På sistone har det varit antingen mat eller verktyg. Väldigt mycket ätbara saker och nästan lika mycket spännande verktyg, vilket har medfört en viss viktuppgång. Som han lider av mer än en anorektisk Victoria Secret-modell. Han avskyr det. Så han promenerar ganska mycket (nåja … ganska alltså).

Problemet är bara att han även lider av portvinstå. Som jag fnissar jättemycket åt i smyg, eftersom portvinstå är en vällevnadssjukdom som gamla feta kungar hade eftersom de åt och drack måttlöst, fick portvinstå som gör svinont och antagligen lade grunden till en del ogenomtänkta krigsförklaringar då smärtan gjorde dem lite … argsinta?

När han får podagerskoven gör det verkligen svinont i en vecka, han kan inte promenera och så äter han några extra bakelser medan han sitter still. Någon som ser ett moment 22 i det här? Jag gör det i alla fall. Till saken hör att han inte är fet, har aldrig varit fet, han har alltid varit lång och smal som en tarm. Men han lider lika mycket av sin nya kulmage som jag lider av mitt gamla arsle.

Så. Ja. Vikten då. Den blir ju inte bättre.

Igår fick jag reda på att han hade uppfunnit en sak i garaget.

11169881_862314887140787_7859273137186776567_n

Han är ingenjör. En envis sådan.

När vi fick syn på den här installationen skrattade vi så mycket att vi nästan trillade omkull för den är avancerad.

Någon som vill ge sig på att gissa vad det är innan jag talar om det och vad vi har döpt installationen till?