Men det kändes inte som att det var poängen med kvällen. Stället aspirerade nog inte på någon slags status i Guide Michelin heller. Hoppas jag.
Meningen med kvällen var kusinträff, den här gången är det makens ohängda plastsläkt som är här. Eller var här. De lämnade stan idag ungefär exakt samtidigt som hällregnet kom. Oerhört klokt.
I alla fall, fokus låg på trevligt umgänge (nästan alla är faktiskt trevliga – förvåningens finger i häpnadens mun – släkten brukar ju faktiskt vara värst) och inte på mat, men äta bör man annars dör man och allt det där trista. Det handlade om ett trevligt ställe att hänga på och stället ifråga är vansinnigt trevligt när det handlar om just häng. Fantastiska lokaler, havsutsikt och stora springytor för barn (och vuxna med rastlösa ben). Vi var alltså nödgade att äta, vilket var en upplevelse utöver det vanliga.
Vi fick en meny att välja från någon dag innan, för att göra det enklare för köket. Det var en intressant meny där inte en enda maträtt var rättstavad. Bara det får ju igång mig på alla cylindrar. Felstavad mat brukar ofta smaka därefter? Vi tog det säkra före det osäkra och valde den maträtt som det kändes svårast för ett eventuellt kasst kök att misslyckas med. En schnitzel med pommes och bearnaisesås. Det stod mellan det och köttbullar med mos. Det sistnämnda klarar ju till och med storkök som Ikea liksom. Men det blev schnitzel.
Kommer ni ihåg för ett par år sedan när jag köpte en kompaktkamera och upptäckte att den hade en inställning för att ta extra läckra bilder på mat?
Det var då jag insåg att folk verkligen hade skapat ett behov för dylik inställning med tanke på att sociala medier ofta svämmar över av bilder på mat och dryck. Men häpen blev jag.
Igår tog jag kort på schnitzeln med just den inställningen för att se om maten möjligen kunde se lite mindre oläcker ut.
Det här är alltså den läckra varianten av skosulan.
Högst osäkert hur läckert det ser ut?
För ett gäng år sedan fanns det en blogg som hette något i stil med “den bruna maten” som fokuserade på 70-talsmat. En ganska underhållande blogg, men jag har inte kollat om den finns kvar.
Om maten igår hade en färg så var det grått. Det smakade till och med grått i munnen. Jag visste faktiskt inte att mat kunde smaka som en färg. Med ett halvt saltkar på smakade det mer gråsalt. Pulverbearnaise (herregud, VEM kör pulverbea numera?), färdigpanerad helfabricerad friterad schnitzel och helt okay pommes. Just de var mindre grå faktiskt. Den bruna maten hade varit rena rama lyxen i jämförelse. Men ingen blev sjuk och jag blev åtminstone mätt. Fint så. Ända tills det var dags för servisen att plocka undan tallrikarna och jag bara hade ätit halva schnitzeln. Eftersom jag åt mig mätt på pommes, grönsaker och salt.
Först frågade hon, som sig bör, om maten smakade bra. Javisst, svarade jag, då det är meningslöst att klaga på mat som man vet att ingen kan göra något åt. Det var ju inget fel på den som gick att peka på och man får vad man betalar för, den kostade ju inte mer än en dassig burgare på Donken.
Då stirrade hon på tallriken, skärskådade min halva köttbit och tittade lite hotfullt på mig (inbillade jag mig antagligen) och frågade igen; men du har ju inte ätit UPP, var det inte GOTT eller?
Vad säger man då?
Jag är inte van vid att bli misstrodd av servisen. Inte heller att bli tillfrågad fler gånger än en. En gång är kutym. Två gånger är minst en gång för mycket. Känslan av att sitta under ed i de anklagades bås var extremt påtaglig.
Men jag fortsatte hävda att allt var fint och att jag var mätt.
Om ett ansiktsuttryck kan förmedla känslan av misstrogenhet var det just precis vad hennes ansikte gjorde. Det förmedlade även ett lätt sårat “du har inte ätit upp så du ljuger och man ljuger inte under ed”.
Det fick mig att överväga att ta tillbaka tallriken och äta upp den förbaskade skosulebiten i ren rädsla för vedergällning. Men jag gjorde inte det. Istället skrapade jag generat med foten under bordet, tittade ner i mitt dricksglas och bara väntade på att hon skulle ta tallriken och gå.
Och det gjorde hon. Ungefär samtidigt klev den manliga delen av ägarduon fram till bordet för att glatt proklamera att trubaduren som skulle spela livemusik imorgon (det vill säga idag) redan hade anlänt till stället och att trubaduren kunde tänka sig att spela gratis lite för oss redan samma kväll. Det framgick med all önskvärd tydlighet att detta var något vi skulle glädjas oerhört åt och visa tacksamhet utan gränser. Medan vi egentligen var ganska tacksamma över att sitta vid bordet och kunde prata med varandra i normal samtalston.
Det visade sig efter ett par låtar att det nog var ägarmannen som var glad och tacksam. För att han fick lov att sjunga någon slags duettverksamhet med den äldre trubaduren. Ägaren spann loss med mikrofonen i sällan skådad frenesi och i en volym som gjorde att man möjligen kunde skrika enstaka ord i bordsgrannens öra. Men han var glad som den speleman han hade bredvid sig. Ägaren alltså, inte bordsgrannen.
Man kan verkligen se frånvaron av tacksamhet över trubaduren vid bordet.
Men om man bortser från att jag tenderar att fokusera på att se ljuset från den mörka sidan var det en fantastisk kväll. Ingift släkt (som jag) och släkt (som maken) från alla håll och kanter av landet som annars mest har träffats på dystra tillställningar som begravningar på senare år fick hänga en kväll utan sorger och bedrövelser.
Så givetvis var det ett oerhört trevligt initiativ. På ett fantastiskt ställe med bad, boende, lokaler och stor tomt. Om man bara bortser från skönsång och mat.
Hade de bara haft en riktigt schysst meny med bra mat också, då hade det stället gått så bra att de hade kunnat skära guld med täljkniv.
Vi bor ju trots allt i Norwaytown.
