På västfronten intet nytt

Eller så erkänner jag att det har varit så himla grått och trist att jag glömde av bloggen. Inte bara det, jag glömde nästan bort hela internätet.
 

Igår fastnade jag i min målning. Jösses som jag målade, hela dagen. Men jag kan fortfarande inte ge nya och stora paddan en helt positiv recension. Den är stor. Till och med större än min MacBook Air. Sitter jag med paddan och tangentbordet tror jag hela tiden att det är datorn jag sitter med och då blir jag skitförvånad över att det är appar jag pysslar med och så saknar jag touchpaden.
 

Alltså jag vet inte?
 
Jag tänker så här, om den kan ersätta både padda och dator plus att den går att måla på, då kan det kanske bli bra. Men där är jag inte än. Och jag tycker fortfarande inte att den är lika bra att teckna/måla på som min Wacom-platta. Eller så har jag inte hittat den perfekta appen än. Än så länge tycker jag att den känns … lite misslyckad? Men jag skall ge den lite mer tid och kärlek.

 
Sedan tog jag mig i hampan och ringde en av mina väldigt gamla och bästa killkompisar som jag inte har pratat med på 20 år. Först hittade jag massa foton på honom i flytten och sedan drömde jag om honom natten mellan lördag och söndag vilket jag tog som ett tecken att det var dags. Oj så kul det var att prata med honom och han tyckte det var precis lika kul. Däremot var han väl inte så himla nöjd över att jag kom på att jag skulle höra av mig när jag hade lämnat vår gemensamma förort. Med tanke på att vi bott tio minuters gångväg från varandra kunde jag ju kanske kommit på det när jag bodde kvar. Inte när jag flyttat till småstaden.

Men nu skall vi träffas. Och vi har bestämt att jag kommer tycka om hans respektive och han min eftersom vi smidde planer på att göra roliga saker ihop. Sådana där roliga saker som bara jag och han gjorde för tjugo år sedan. Minus att sova i skuffen på hans pappas gamla Volvo för att jag hade glömt nyckeln till stugan. Det skall vi inte göra igen. Det blir ju dessutom alldeles för trångt nu när vi är fyra vuxna, två tonåringar och två lurvskallar. Då var vi ju åtminstone bara två.

 
Idag har jag mest hetsat hela dagen. Jag har hetsstressat. Hetsat över att Posten är helt dumma i huvudet (Admin Anka lånade en telefon av mig, skickade tillbaka den medelst rekommenderat brev och jag fick hämta ut ett tomt kuvert för någon hade snott innehållet). De var dumma i huvudet redan när det hände i augusti, men idag fick jag reda på att de inte kommer ersätta ett skit för att jag inte kan producera originalkvittot. De har däremot fått telefonens unika nummer och ett intyg från Telenor att den är köpt där, när den är köpt och vad den kostade.

 
Vad exakt är då vitsen med att reka saker? Och nej, jag ger mig inte så lätt. Det är stöld.

 
Sedan hetsade jag över att nya skrivaren inte ville göra som jag ville och det kändes lite som att fara tjugo år tillbaka i tiden rent skrivartekniskt. Herregud som jag avskyr saker som är tillverkat för PC och Microsoft. Så gammalmodigt att man vill gråta. Den hetsen gjorde att det faktiskt började rinna svettpärlor i pannan på mig i ren ilska.

 
Efter det gjorde jag tusen saker till skitfort. För vi skall till mormor imorgon och mormor som varit jättefrisk i 99 år och nio månader nu faktiskt är lite dålig. Hjärtat orkar inte riktigt. Trots det orkar hon dock vara tillräckligt envis för att vägra både sjukhus och kanske hemsjukvård som kan ha lite koll. Så länge hon orkar vara envis ser jag det som ett gott tecken, även om själva hjärtfelet faktiskt är katastrofalt uselt. Särskilt när man nästan är hundra år.

 
Jamen det summerar väl både min gårdag och min dag. Det har varit hetsigt och involverat tusen miljoners miljarder papper och telefonsamtal. Nu ser mitt skrivbord ut som att Helga dragit över det, men nu orkar jag inte mer. Det får helt enkelt se ut så till på onsdag. Oorganiserat kaos när det är som sämst.

 
Låter jag gnällig?

 
Det är jag 😉

 
Så jag tänker lägga mig med en bok och glömma den här dagen.

Så jag lämnar er med ett helt orelaterat foto som jag “gjorde” igår. Jag hittade en app som akvarellifierade foton.

 
Fantastiskt rolig app.

 
Har ni blåst bort?

Formation Skithögar

Nej, jag har fortfarande inte kommit över att fruarna var borta ur tv-tablån igår för att det skulle sparkas boll. Så nedrigt av trean.

Innan jag fick reda på att en till synes perfekt tisdag skulle pajas helt var jag ju hos svärfar. Som jag har surat på i ett par veckor och straffat honom genom att inte hälsa på (oklart om han tyckt att det varit ett straff eller ens noterat min bortavaro), men igår knatade jag dit och talade om för honom att jag hade varit för arg för att vara någorlunda trevlig. Sen skällde jag lite på honom och så var det bra med det.

Det är fascinerande med äldre herrar som varit hemskt barska i hela sitt liv, det visar sig ofta att de är de mest konflikträdda. Jag trodde vi skulle bli ovänner i åtminstone ett par år när jag upplyste honom om dumheterna, men istället blev jag utbjuden på middag av honom och hans jämnåriga bästa polare. Det var trevligt. Men då blev jag tvungen att banna lite till. Gubben har ju trappförbud efter den sex veckor långa sjukhusvistelsen. Vi har övervägt att sätta taggtråd och trampminor i trappan för att hålla honom från den, men det föll på att det försvårar lika mycket för hemtjänst och hemsjukvård att ta sig in som det gör för honom att ta sig ut. Och ut går han tydligen. Med tanke på att middagen var på restaurang.

Men vi blev åtminstone hämtade nedanför trappan av bästisen i bil.

IMG_8050

Båda närmar sig 90. Den ena är i det närmaste blind och har keps (väldigt stereotypiskt för all del), opraktiskt nog chauffören, och den andra är mer eller mindre stendöv.

Jag misstänker att jag inte haft dylik nära döden-upplevelse som baksätespassagerare på väldigt väldigt länge. Men middagen var både god och trevlig.

Sedan gick jag hem och var strängt upptagen med att sura. Jag var till och med så sur att jag gick med på att titta på en zombiefilm där zombierna kunde springa jättefort. Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att jag tycker att zombier skall släpa sig fram och att det är emot alla naturlagar som finns att zombier ens skall kunna promenera fort. Inga power walks om man är zombie.

Springande zombier stressar mig. Men, jag tröstade mig med att det åtminstone fanns vissa likheter mellan några av dem och Gunilla. Det var det närmsta jag kom fruarna igår.

Imorse vaknade jag som vanligt av att arvlös hund och stor hund hade snott min kudde. Och i ungefär samma sekund som jag reste mig upp vaknade de och började synkroniserat tvätta sina ädlare delar.

IMG_8023

Esther Williams och konstsim i all ära. Men synkroniserad snopptvätt klockan 07.00 är riktigt avancerade grejor.

Vad skall vi göra nu då?

Den här veckan känns ju helfattig utan SHF?

Vilken tajming

Det där med att vara hemma när man är sjuk är en sak. Att vara hemma när andra är sjuka är en helt annan sak.

Igår upptäckte jag en hot spot på kinden på Stor, som jag absolut inte får raka bort pälsen över, för det gör ONT säger han. I och för sig får jag inte ens ta fram Jodopaxflaskan utan att han börjar morra och gå och gömma sig heller, så jag kan tycka att han överdriver en smula. Jag vet ju att det inte gör ont att titta på Jodopax, men han säger till i förskott liksom. Och varje gång jag så mycket som petar på Jodopaxen utan att peta på honom tycker han att han förtjänar minst en prinskorv för att han är UTSATT.

Imorgon blir det med andra ord veterinären och lite lugnande om han inte låter mig komma nära med sårtvätt och sax/rakapparat. Arma hund. Och TUR att jag var hemma.

I veckan var även svärfar på sjukhus för ny mysko omläggning av sina bensår. Han har haft bensår i väldigt många år och inte ens käkat Alvedon. Efter lång och omständlig omläggning på sjukhuset gör det helt plötsligt svinont. Så ont att han måste äta jättestark värkmedicin. Typ den starkaste som finns om man bortser från morfindropp rakt in i blodet, men hemma är han och hem skickade de honom. Den här helgen verkar det ha kulminerat och nu är jag heligt förbannad och jätteorolig.

Svärfar är en positiv prick. Trots sina bensår, trots svårigheter att gå och trots precis allt annat jävelskap så har han varit fortsatt envist positiv. Det har gått över nu. Han har på riktigt så ont att han tror att han skall dö och inatt kom ett sådant samtal från honom. Det gör ont i mig. Vad som gör ännu ondare är funderingen över varför i helvete de inte behöll honom på sjukhuset?

Dessutom installerade de något slags medicinskåp som bara hemsjukvården kommer åt, för att hjälpa till med att distribuera all hans medicin. En god tanke förvisso, men det är ju inget fel i skallen på honom. Trots det kan det ju vara förenklande att slippa hålla reda på om han har tagit eller inte tagit sina mediciner vid rätt tidpunkt.

Problemet visar sig nu. Med all oönskvärd tydlighet. Hans smärtstillande är inlåsta de med och han måste ringa för att någon skall komma och ge honom medicin ur skåpet. Och de kommer, oavsett hur ofta och vilken tid han ringer, MEN när man har så ont att man faktiskt tror att man skall dö (och antagligen vill dö) då vill man inte vänta i ens en sekund extra.

Därtill är det som det är med vården, alla har sin uppgift. De som kommer för att dela ut medicin gör inget annat än att just dela ut medicinen. Behöver han komma upp ur sängen som han med hyfsad (nåja) lätthet har klarat själv fram till för en vecka sedan, ja då är det någon annans jobb. I det här fallet blir det vårt. Eller snarare makens, eftersom jag inte tycker att det är så lyckat om jag skulle smitta svärfar med något.

Är det meningen att sonen skall åka till föräldrahemmet mitt i natten för att fixa med sjukhusgrejor?

Och varför i helvete är han inte inlagd?

Slutligen, borde han inte få ha sina smärtstillande vid sängkanten åtminstone?

Jomen jag är lite arg nu. Och lite sjuk. Samtidigt som jag tycker hemskt synd om både Stor och svärfar, medan jag inser att måndagen kommer ägnas åt både veterinärer och doktorer.

Oklart vem jag skall skicka vart.

Ode till en godishamstrande lillasyster

Jag hamnade ju i kuvösen igår.

IMG_7622

Där satt jag och åt wienerbröd medan kusin, make, öm fader och svåger klampade omkring på taket som fick ny takpappslappning på behövliga ställen.

IMG_0323

Och behovet var stort. Kusinen som ser lite pompös ut till höger i bild var inte ens född när taket fick sin förra omgång papp. Han är född 1978, taket lades om 1975. Man skulle kunna säga att det var på tiden?

Jag led inte nämnvärt av att andra arbetade medan jag tittade på havet.

Men idag är det inte vilken dag som helst, idag är det syrrans födelsedag. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Förra födelsedagen firade hon ensam på en flygplats någonstans i Tyskland, den här födelsedagen firar hon ensam med barnen eftersom hennes käre man skall vara i småstaden på konferens i dagarna tre.

Det är verkligen läge att sjunga “får man inte va glaaaa, på sin födelsedaaaa”.

Jag älskar min syster, men jag säger det för sällan och jag älskar henne trots att hon är en sådan där lillasyster.

Hon har kastat ostron i huvudet på mig så blodvite uppstod, och när jag försökte mörda henne blev det jag som fick skäll och hon fick tröst. Hon satte en gaffel i kinden på mig, även den gången synd om henne för att jag blev mordisk.

Men det värsta hon och hennes kumpaner kusinerna gjorde var en midsommarhelg väldigt tidigt 90-tal.

Jag och kompisar skulle tälta på ön utanför “vår” ö och vi hade nogsamt räknat ut exakt hur mycket alkohol som skulle komma att behövas för två kvällar. På midsommardagen åkte jag och kompisarna på tur till Norge och när vi kom tillbaka till tältet fanns exakt noll alkohol kvar. Den var utbytt mot en skattkarta.

Syrran med jämngamla kusiner hade grävt ner allt på stranden och ritat en karta i form av “gå tre steg åt höger och fem steg åt vänster”. Dylika kartor funkar inte, eftersom alla har lite olika uppfattning om steglängd och höger/vänster och efter timmar av förtvivlat grävande såg stranden ut som en arkeologisk utgrävning.

Vi hittade allt utom en 75:a vodka och som finfin avslutning på midsommarhelgen smög de ut igen och snodde ekan som vi hade tagit för att komma till ön.

Dessutom regnade det. Det var säkert deras fel med.

Jag anser att det fortfarande finns en skuld på 75 cl vodka. De anser något annat.

Oavsett, ett stort bamsegrattis på födelsedagen syrran.

Du är härmed vuxen och (typ) förlåten.

Dagens leksak

Eller snarare gårdagens.

Det är sällan (ungefär aldrig) som folk oförhappandes kommer förbi torpet för att säga hej, eftersom torpet ligger flera mil utanför obygd. Det är en förort till en obygdens obygd skulle man kunna säga. Jag tror inte ens att det existerar på Google Maps. Då är det verkligen i skogens mest mörka vrå.

Men jag har en rar kusin och ett otroligt rart kusinbarn som bor i … jamen man kan kalla det obygden då? Och hennes väg hem till obygden från ön är vår närmsta stora väg. Med stor väg menar jag vägen från obygden in i mörkaste Dalsland.

Hon åkte hem från ön igår och när hon passerade skylten till torpet bestämde hon sig för att kolla om vi var här, och det var vi ju, så hon och nio månaders kusinbarnet kom förbi.

Vi vet ju redan att vi har massvis med leksaker för barn som fyllt år. Gärna fyllt år ett par gånger. Hennes sötnöt till son har inte gjort det än så vi hade exakt inget alls att leka med som passade hans ålder.

Förutom det här.

IMG_7232

Som maken, totalt utan min vetskap, hade köpt på det där stället han gillar att shoppa på online.

Jag vet inte ens VARFÖR han har köpt det. Definitivt inte varför de låg på soffbordet.

Någon som vill ge sig på en okvalificerad gissning?