Mönstrade på en stund.
Category: Familjen
Får jag be om största möjliga tystnad
Jomen jag hann till läkaren igår. Det funkade tydligen när allt redan var färdigletat dagen innan. Jag skulle bland annat kolla ögonen eftersom jag ser som ett miffo. Dubbelseende, brytningsfel, närsynt och långsynt. Kan kallt konstatera att jag antagligen ser rätt dåligt, för när sköterskan frågade hur långt ner på raden jag kunde läsa och jag gav svaret “ingen rad alls” sa hon:
– OJ…ser du VERKLIGEN inte en ENDA bokstav?!
(och samtidigt som hon sa det såg hon ut som en förvånad fågelholk)
Borde inte sköterskor vara mer…vana vid brillmongon? Och lite mer subtila i sina reaktioner? Nu känner jag mig verkligen som freaket de snackar om på tre-fikat.
Men, jag är inte bara långsynt. Jag bestämde mig dessutom för att vara långsint. Inte påbörja en enda konversation med mannen, utan se hur lång tid det kan vara tyst innan han känner sig tvungen att chitchatta lite. Att vara tyst är ett gigantiskt problem för min del, jag pratar med hundar, katter och även döda ting som datorer. Hålla käft en kväll är banne mig inte lätt, och att man måste tjata om samma sak varje dag gjorde ju inte mitt mission enklare.
Mina vanligaste surfraser:
– Men HÖR du aldrig när Liten skäller för att han vill gå ut?
– Kan du NÅGON gång ta rätt på maten i köket?
– Måste man alltid be dig ta upp strumporna (och allt annat) från golvet?
– Är det så jäkla svårt att ta med en tom ölburk ut i köket om man ÄNDÅ går dit för att hämta en ny?
– Är du döv?/Kan du sänka volymen på TV:n!/Skaffa en jävla hörapparat! (beroende på min sinnesstämning och ifall jag kanske känner mig lite…mild)
Und so weiter! Det är inte helt lätt att förstå att jag faktiskt är gift med en sjukt social man, med tanke på att han (för tillfället?) är så trist på vardagar att det är roligare att titta på målarfärg som torkar än vad det är att hänga med honom.
Kvällen i korthet:
(vid hemkomst från jobbet)
Han: -Hej!
Jag: – Hej!
…en timma senare…
(lyssnar på Liten skälla vid verandadörren fyra gånger och väntar på att maken skall resa betongröven från soffan och släppa ut honom – men icke – femte gången Liten skäller reser jag på mig)
Jag: – Hör du inte att han vill ut?
Han: – Jomen han skäller väl på Stor?
Jag: Ja, det är ju praktiskt att ALLTID tro det så man slipper resa sig.
…en timma senare…
Han: – Jomen det är väl görbra!!! (till TV-nyheterna)
Han: – Ja…HEJDÅ!
Han: – NÄÄÄÄEEE!
Han: -Sånt jävla trams! (upprört och irriterat)
Han: -Ja?!
Han: -JAMEN DET ÄR VÄL SVINBRA!
Han: -Ska den jävla idioten köra runt och köra ihjäl någon annan då, är DET bättre? (fortfarande en monolog med TV:n)
Jag: – … … … … …
…ytterligare en timma senare…
Han: – Varför har du flyttat bilen förresten?
Jag: – För att jag har varit hos läkaren?! (något jag pratade om så sent som dagen innan eftersom jag inte bara ringde och frågade var nycklarna var utan även berättade att jag tog fel på dag när han kom hem – korttidsminnet behöver helt klart jobbas på)
Han: – Oj! Just det. Hur gick det?
Jag: – Bra … … … … … (svarar inte utförligare för att inte riskera att säga för mycket)
…två timmar senare…
Jag: – Gonatt!
Han: – Skall du gå och lägga dig? (alltid denna fråga…ALLTID…nej självklart skall jag inte gå och lägga mig, jag brukar ju alltid säga godnatt när jag skall ta på mig stilettklackarna och ta med lackväskan och dra till stan och tjäna lite extrapengar)
Jag: … … … (tittar på honom som om han är helt dum i huvudet)
Han: – Jamen gonatt då.
Zzzzz…
Skall man tro statistiken från en kväll pratar han fler ord per minut med TV:n än med mig. Statistiken visar även att absolut inget av det jag vanligtvis gnatar fram faktiskt utförs när jag håller klaffen, strumpor, burkar och annan random skit ligger kvar på golvet. Och slutligen visar sifforna att han enbart reser arslet från soffan och tar ögonen från TV:n ifall han behöver gå på toa.
Och med en gnutta självinsikt inser man att TV:n inte käftar tillbaka och att TV:n inte är en klimakterie-TV. Men man kan ju tycka att det inte är en ursäkt för att uppföra sig som en trött dement 95-åring.
Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra…eller näe. Den där sinnesrobönen kan fara åt skogen. Det går att lära gamla hundar att sitta.
Städhjälpen
OM man vaknar 05:30 av att en valp ylar i örat, så hjärtskärande att man tror att någon allra minst har brutit ett par ben på honom, då vaknar man och dör skrämseldöden. Man klappar lite på honom, blir biten i alla fingrar man har, och valpen fortsätter gallskrika. DÅ tror man att han faktiskt håller på att dö av kissenödighet, så man går upp och släpper ut honom. Icke då. Ute kan man lukta på den gula mossan, leka lite, kissa en skvätt och gå in igen. Sen kan man fortsätta tugga på sin SJUKT trötta mattes fötter och gråtyla lite till. För då får man mat. Och matte hoppas att mat och kiss skall söva hunden eftersom man har en del att göra senare under dagen. Matte är alltså inte jättesugen på att vara snortrött. Men det var inte heller tillräckligt. Mat och kiss var en energikick, och liten valp har kommit igång ordenligt. Matte är FETT missnöjd med livet.
Efter att ha lekt, ätit, kissat, ätit, bajsat och lekt var det bara att inse att anledningen till det hjärtskärande ylet var att han hade drabbats av Jag Kommer Inte Ner Från Sängen Själv Och Har Fått En Släng Av Det Stora Leksuget.
Halvnio däckade han på soffan. Tre timmar efter hjärtskärande ylande. Medan husse och Stor Hund låg uppe och sov de oskyldigas sömn. Halvnio är det inte riktigt okay att gå och lägga sig igen. Trots att man varit uppe sen halvsex och lekt hundlekar.
Gissa om matte är trött. Och kommer ligga på divanen och äta druvor och praliner resten av dagen.
Åh.Herre.Gud
Vi har inga barn. Jag har alltid levt med hund. I hela mitt liv, förutom under de gräsliga sorgeperioderna när en hund knatat över Regnbågsbron. Vi hämtade Kjell-Åsa igår, ett litet nystan på tio veckor. Jag sket knäck hela vägen till uppfödaren, och sen lugnade jag mig när vi väl var där och träffade Liten. Men när vi skulle dra oss hemåt fick jag ytterligare ett sammanbrott, för det är en valp kvar av totalt nio, som ingen har köpt. Och hon var så söt så söt som socker. Tänderna gallskrek efter en tandläkare av sockersötchocken, och det var NÄSTAN så hon fick åka med hem också. Som en liten föräldralös satt hon där med sina pepparkornsögon och stirrade hål på mig för att hon inte skulle bli lämnad. Inbillade jag mig i alla fall, och började nästan grina.
Liten var en raring hela vägen hem i bilen, mamma hade passat den vuxna hunden, och när vi började närma oss Stor sket jag lite knäck till. Vad skulle han säga?
HERREGUD. Efter en kväll, och en natt och en halv dag idag är min stora fundering. VARFÖR skaffar folk fler barn? Ett kan jag förstå (typ) för då vet man inte bättre. Men två? Eller fler? Barn finns exakt noll retursedlar som medföljer, och vetskapen om att man KAN lämna tillbaka jycken om det är asjobbigt är den absolut enda räddningen i början. För det tänker man hela tiden. Barn…får man ju bara gilla läget med?
I djurfamiljen har vi roat oss med att få träningsvärk i armarna, eftersom Stor Hane rullar ihop Liten Hane till en boll och juckar hysteriskt på honom, och jag har ägnat dagen åt att dra bort Stor Hane för att rädda livet på Liten. Och jag är redo att fylla i retursedeln. Packa Litens ryggsäck och ställa honom utanför något hundhem. Eller bara lägga mig ner och dö den stora trötthetsdöden.
Återigen, varför skaffar man mer än ett barn? Det finns inga retursedlar!?
Var detta så genomtänkt?
Just nu sitter jag i en bil på väg till Småland för att hämta en ny familjemedlem. Igår kväll gick jag och lade mig med en hund och en make i sängen, men ikväll skall jag gå och lägga mig med två hundar och en make. Ett litet tioveckors nystan skall bli familjemedlem. Från att ha varit ivrigt förväntansfull är jag just NU fullkomligt jävla skräckslagen. I teorin är det alltid rart med valpar, i verkligheten är det oftast både rart och så jobbigt att man vill gå och skalla en vägg i ren frustration. Eller bada med en brödrost. Det skall flytta in en personlighet som jag inte känner…ÄN. Han kanske är åksjuk, sjösjuk, skygg och…han kanske kommer hata mig?
Jag vet ingenting. Mer än att jag kommer få sätta näsan i valplukt och förhoppningsvis, och återigen, inse att det är värt det. Eller jo, jag vet EN sak, vi hade inte helt lätt med namn, och han blev inte döpt förrän i förrgår. Så jag vet vad han skall heta, och han skall i alla fall inte heta Ola-Conny. Inte Kjell-Bertil heller. Men just nu skiter jag knäck i spiral oavsett, och ångrar att vi inte skaffade akvariefisk istället. Hjälp?!