Nu skall vi räkna timmar

Jag råkade bli kvar i Strömstad. Och det beror för första gången någonsin inte på att jag är osams med maken. Tvärtom, vi har haft en skitbra helg och knappt höjt rösten. Vi har med andra ord bråkat som normala par, och inte som vi brukar. Så, stora kors i taket målade, vi skildes inte osams imorse, och här sitter jag och längtar lite efter honom efter bara ett par timmar.

Har ni svimmat av ovanstående information?

Anledningen till att jag råkade stanna var att min ömma moder ringde igår och hon vill alltid komma hit. Oklart om det är för att hon älskar Strömstad/mig/hundarna eller om hon bara vill slippa sin make ett par dagar (vi är inte helt olika). Jag gissar på en kombination.

Men det här blev verkligen oplanterat och spontant, för hon ringde igår kväll och frågade, jag kollade i almanackan och konstaterade att det här var enda veckan på flera veckor framöver som jag ens kan stanna och jobba i Strömstad. Så hon bestämde sig kvickt som ögat för att ta tåget upp. Och jag förklarade att a) jag måste arbeta b) din pedantiska sida (där vi INTE är lika) kommer få spunk för jag kommer inte städa och c) återigen, jag kommer vara tvungen att jobba vilket betyder att d) när jag sitter vid datorn så får du INTE prata med mig, eller säga att jag är tråkig, eller tjura för att jag inte roar dig eller säga saker som “men måste du sitta vid datorn NU när det är så fint väder”.

Jag skall möta henne vid tåget om en dryg timma. Skulle jag slå vad på någon bettingsajt så har hon, redan inom en halvtimma, både fått pedantspunk och frågat minst två gånger om vi inte skall gå ut.

Hon är väldigt teknikfientlig, även om hon är på bättringsvägen. Förutom att hon älskar Facebook och Viasat Golfs FB-sida. Det har hon lärt sig. Och så kan hon lägga någon patiens (nej hon är inte 107 år, bara 64). Vilket betyder att allt man gör när man knappar på en dator är spel och trams. Enligt henne alltså.

Vad tror ni oddsen är att jag kommer få sitta som jag brukar, med fötterna på bordet, datorn i knät och en miljard andra mackapärer inkopplade i datorn och jobba, innan hon frågar första gången? Trots att jag har informerat JÄTTETYDLIGT i förhand.

Nämnde jag att tålamod inte är hennes starka sida heller.

Hon skall vara här tills på onsdag. Det här kan bli hur spännande som helst.

Jag planerar att skicka upp henne till svärfar och säga åt honom att bjuda på whiskey. Han är bra på att bjuda på whiskey.

Herregud så åt helskotta det här kommer gå.

Blypanna

Som jag partade. Jag mår som jag förtjänar idag. Ganska bra alltså.

Den exakt uträknade medelåldern var 69.83333 år. Jag var jävligt yngst.

Eftersom jag var lack på maken redan när vi satt där så var det väldigt nära att jag kräktes i min egen mun när de stora världsfrågorna kom på tal. Hur himla vänlig maken är, hur jämn han är i humöret, hur lugn han är och bäst av allt, att jag skall vara glad att jag har honom.

Clearly känner bara jag och hans pappa honom på riktigt. Och eftersom maken inte var med lät jag de andra lära känna honom med. Inom rimliga gränser såklart, ville ju inte få skulden för mass-hjärtinfarkter.

Men det var livat och glatt. De här gubbarna är faktiskt kul att hänga med.

image

image

Det är ju bara att kolla flaskorna på bordet. Och jag drack ramlösa och käkade kalvstek. Spänningen är redan olidlig över hur det är att förlossa en kalv. Oxe kan jag ju redan. Kalv känns mindre.

Sen gick jag hem, läste lite, spelade spel och gick och bingade. Som den åttiotreåring jag är.

Men det var ju bara att glömma att John Blund kom, eftersom plantan jag är gift med inte hade hört av sig på hela dagen. Och det blåser storm här.

Ett litet sms för att åtminstone tala om att ingen hade drunknat och att båten inte förlist kan ju vara trevligt.

Till slut, mitt i natten, kom ett livstecken. De hade fått två krabbor. Det som bara skulle vara att plocka upp. Två! Då önskade jag en liten förlisning.

24 timmar and counting och två krabbor. Istället för att kalla det krabbfiske, är det inte bättre att kalla det vid sitt rätta namn. Grabbhelg. Inte krabbhelg.

Och det där med storm går fetbort. Då kan krabbmannen åka ut själv och lägga tinorna imorgon. Jag tror att sjöräddningen kommer ha fullt upp, sånt skitväder är det. Han kan fiska och jag käkar det som kommer upp.

Fint så. Bra fördelning.

Söndag = resdag

Och idag kan jag inte fortsätta leka singel och skita i att åka, för jag har möten i Gbg i veckan. Det bor alltså argmonster i hela magen. Plus några ljugmonster, som är jävligt sugna på att hitta på ursäkter i form av:

– Näe, tyvärr – jag trampade på katten, som gav sig på hunden, hunden åt upp datorn, datorn innehöll de nödvändiga dokumenten, och nu måste jag sitta och vänta på att hunden skiter ut hårddisken.
– Kan inte, för hoppsan jag fick en infektion i den brutna tån, vilket blev kallbrand och en släng av tarmvred så jag är tvungen att lägga in mig och amputera benet. Och tarmen.

Eller den mest sanningsenliga.

– Tyvärr, jag ligger på psykakuten för okontrollerad söndagsångest och en ilskebrusten artär, får elchocker av ett gammalt bilbatteri och de vill inte skriva ut mig förrän jag har gått igenom en lobotomi.

Imorse tog det ganska exakt fem minuter innan vi blev osams över något bagatellartat. Jag SA att det var för att maken är pantad, men erkänner i smyg att det var för att jag letade fel. Och att leta fel på den snubben är lika lätt som att spela hockey mot ett lag där målvakten sket i att dyka upp för att han valde att ligga på hotellrummet och kolla på repriser av Hem till Gården.

Jag måste vara världens raraste fru. Alla kategorier. Och felfri.

Så vi bestämde oss för att åka imorgon bitti, för att slippa kapa dagen. På morgonen är vi för trötta för att bråka (oftast).

Då gick vi ut för att käka sjukt sen lunch-middag med syrran och bihang. Det blir man på gott humör av. Särskilt när man har bestämt sig för att skita i maten och surkäka marängsuisse till middag.

Och sen är det mer eller mindre omöjligt att vara grinig när man har den här lilla dockan i knät.

20130915_151904

Kolla ögonfrallorna på den tjejen. Hon lär aldrig behöva maskara. Tittar man på hår och humör (hon är självklart lugn som en filbunke och vansinnigt tålmodig) råder det inte heller några som helst tvivel om släktskapet.

20130915_160658

Och det går inte att vara lipig med henne i knät.

Men jag åt marängsuisse till middag. Jag fixade inte att avsäga mig alla barnsligheter.

 

Jag har lämnat styrelseuppdraget åt någon annan – oklart vem

Under måndagens möte lämnade jag över VD-posten till min man. Det var väldigt oklart vilken funktion han fyllde i Fitterbitta AB mer än att han är kattlådetömningsansvarig. Och det sköter han, om än iklädd en gasmask från andra världskriget. Men det yttersta ansvaret lämnade jag över med varm hand, och den enda posten jag behåller är kassör. Säkrast så.

För det var ju den där rosenraseridagen, när jag bad honom vända på myntet och kolla sig i spegeln och om han hade stått ut med sig själv om han varit jag.

Sen att jag inte hade stått ut med mig själv är en helt annan femma, och pratat jättetyst om. Här. Bara här.

Man skall inte behöva säga samma sak en gång i veckan år ut och år in, och varje gång få svaret “jamen då ändrar vi på det”. Mmm…jomenvisstellerhur!

Så jag sa helt sonika upp mig. Från i söndags har jag inget ansvar. Jag tänker inte kolla om diskmaskinen behöver fyllas, var alla tusen bortslarvade saker finns, om saker i kalendern krockar med varandra, att hundarna får mat och vatten (jo det tänker jag kolla fast i smyg) och så vidare.

Om han bara har smutsiga kallingar. Inte mitt problem längre. Om han har dubbelbokat något, han får ändra. Och framför allt. Jag kan inte beskriva hur skön känslan var idag när de ringde från en myndighet angående vårt hyreshus och frågade en grej och jag sa “ring maken, det är hans ansvar”, och så lade jag på luren.

Nu vet jag hur det känns att vara man. Och att inte behöva hålla reda på ett skit. Eller jag vet i alla fall litegrand hur det känns att vara min man.

Jag gissar att aktiebolaget FB kommer gå åt skogen. Hostilt övertaget av någon annan. Belagt med näringsförbud. Men just nu struntar jag i det och lägger fötterna på bordet, fjärtar och öppnar en öl.

Iklädd nätbrynja är ansvarslöshet mitt nya mellannamn.

I rakt nedstigande led

Vilken dag. Vilket väder. Hade jag inte varit så jädrans gnällig i grunden hade jag vräkt ur mig superlativ om just den här dagen. Men eftersom jag är som jag är nöjer jag mig med att säga att det var en kanondag. Det kan ju liksom inte börja annat än bra när maken säger att han hade sett att de hade smurfmössor på marknaden.

Dagen började med att mamma, styvfar och mormor ramlade in genom dörren. De bor alltså inte i den här stan, men mormor 97 bast har en crush på stan och litegrand på svärfar 83 år. De andra bara älskar att vara här när det är fint väder.

Svärfar kom knatande ungefär samtidigt som de kom, och gentilt nog hade han med sig en röd ros till mormor. Och mormor konstaterade att det hade hon nog inte fått sen Per Albin Hansson var statsminister. Då fick maken en skopa, för om hans far klarar att ge 97-åriga damer en ros så kan väl sonen ge sin fru blommor någon gång. Han brås uppenbarligen inte på farsan.

Så fikade vi, på mormors hembakta ambrosiakaka. Japp. Hon bakar fortfarande ett par gånger i veckan. Och städar. Så in i helskotta noga att det antagligen är renare på hennes golv än vad det är på mina tallrikar.

Sen gick vi och badade mamma. Det vill säga, mamma badade och jag och mormor satt och kollade på henne.

Efter det mötte vi upp på båten, unga som gamla, och satt där och njöt av vädret. Jag och mannen i mitt liv sprang upp och köpte en smurfmössa till mig. Den lyckan. När vi kom tillbaka till båten och visade den påpekade mormor att jag såg rätt så sinnesslö ut i den. Och så provade hon den, ansträngde sig lite extra för att visa exakt hur sinnesslö jag såg ut, medan jag fotade henne.

20130824_143752_resized_1

Jomensåatte, hon är på riktigt nästan 100 år. Och är både smartare och piggare än vad jag är. När hon fortfarande tycker att livet är en kaka så har jag börjat krokna för längesedan. Men jag har ärvt hennes humör och hennes stora trut. Eventuellt hennes humor med.

Sen när de hade dragit hem gick jag och maken ut på en promenad som två normala människor. Jag tyckte till och med att jag tog ett ytterst normalt, och ganska vackert, foto på pojkarna i familjen. Ända tills jag kom hem och såg att den medelålders mannen på fotot ser ut som en massmördare.

20130824_194314_resized

Men hundarna och omvgivningen är rätt vackra.

Nu skall den här kärringen vila lite. Och minnas den 24 augusti 2013 som den där dagen hon var på gott humör en hel dag. Får man hoppas i alla fall. Det är ju trots allt lite drygt två timmar kvar som kan gå åt skogen.

Den som lever får se.