Category: Familjen

Hell Week – del 234897487283

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Hell Week – del 234897487283

Jag pratade i telefon till klockan ett inatt (vart fan har jag lagt mitt headset, Evander Hollyfields öra ain’t got nothing on me – det är dubbel storlek nu). Satte klockan på 20 över sju för att ringa igen. Och jag somnade ju faktiskt.

Men idag skall ett beslut fattas. Som handlar om vad vi skall göra i framtiden. Eller vad vi inte skall göra. Och näe, tro det eller ej, men det är inte skilsmässopapper som skall skrivas under, även om det har varit jävligt nära den här veckan hehe.

Så jag började i telefon halvåtta imorse, fyra samtal på raken senare sitter jag här och väntar på samtalet som kommer avgöra tiden fram till pension (fruktansvärtatttänkapålåtersåjävlagammaltfunderaintepådetmed!).

Behöver jag säga att det har en laxerande effekt?

Eller att jag behöver en papperspåse att andas i?

Och hur i helvete är det möjligt att ens ha en laxerande effekt när jag inte har ätit?

Så många frågor, så lite svar.

Ungefär som varför älgen bajsar så små pluppar fast den är lika stor som en häst eller ko som bajsar jättestora högar.

Den nivån är jag på nu. Och varsågod, nu kan ni fundera över älgen.

Förlåt – jag kollapsade lite igår

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Förlåt – jag kollapsade lite igår

Och jag vet att det är gränsfall nackskott på att vilja och lova att fixa naglarna när den efterlängtade skrapan kom, och sen inte göra det. Men orken tog slut. Och så blev det mörkt. Hundarna var besvärliga. Jag var hungrig. Försökte lösa krisen i Egypten. Katten ville bli kliad. Maken diskuterade viktigheter (jomenellerhur).

Nu kommer jag inte på fler dåliga ursäkter. Men ungefär så. Fast jag orkade helt enkelt inte eftersom jag, helt sanningsenligt, kollapsade i soffan. Med nagelskrapan hånfullt stirrande på mig.

Men apropå kläder och lite (över)konsumtion.

Jag skyller på min mamma, gener, arv och miljö. Och att jag var ett udda barn som hatade att bli smutsig. När alla andra lekte och blev jättesmutsiga, stod jag bredvid och tittade förvånat. Fick jag så mycket som en millimeterstor fläck på valfritt klädesplagg började jag gråta och mamma fick byta ut klädesplagget.

Sand och smuts på händerna var inte att tänka på. Då var det ramaskri, och alla andra mammor trodde allra minst att jag hade skurit av mig ett finger. Men icke då, det var bara det lilla vita krullet som fått tre sandkorn på handen och prompt skulle hem och tvätta sig.

Och jag minns att skorna var tvungna att vara jämnt och stenhårt knutna. Fick inte kippa en millimeter när jag gick. Skoknytarepisoderna varje morgon måste ha varit en prövning under många år, eftersom jag tjöt som en gris om den ena kändes lite lösare än den andra. Då sparkade jag med den lösa foten och gallskrek till mamma “HÅRDARE HÅRDARE”.

Min ömma moder, som är lite överdrivet pedantiskt lagd, hade alltid tre ombyten med sig, samt våtsavetter. Så många timmar hon totalt lade på att knyta och knyta om mina skor hade antagligen motsvarat en magisterexamen i tid.

Det förklarar antagligen en del av mitt beteende idag. För det är inte mycket som ändrats sedan jag var tre år och stod så här. Bredvid sandlådan, med förvåningens finger i häpnadens mun.

Screen Shot 2013-09-18 at 12.53.10 PM

Jomensåatte. Man kunde klä den lilla Fitterbittan helt i vitt och vara helt säker på att hon inte skulle lorta ner sig. Medan kusinerna sprang omkring och var smutsiga, lekte med hink och spade och uppförde sig som normala barn.

Det enda som ändrat sig är att jag inte använder vitt så ofta. För jag får fortfarande ett slaganfall om jag har synliga fläckar. Men skorna får inte vara för stora, och jag älskar fortfarande kläder.

Känns inte som om jag behöver förklara mer varför jag blev som jag blev när jag inte blev som jag skulle.

Fotot anno 1973 säger allt.

Och idag lovar jag att fixa naglarna.

Saker man inte skall ge bort i present till sina mammor

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Saker man inte skall ge bort i present till sina mammor

Om de är som min.

Mamma fick ju en iPad av mig när hon var uppe förra veckan, och vi hade en snabbkurs i det mest basala. Eftersom hon har en fientlig inställning till teknik, men ändå så gärna vill.

Tidigare har hon ringt och ställt frågor om datorn. Lite mer sällan, men som jag hatar frågor som “varför kommer jag inte in på Facebook?”. Hur i helaste helskotta svarar man?

– Jomen vänta lite skall jag vifta med näshåren här, och sen gissa om det är hela datorn som inte är ansluten till internet och isåfall varför, eller om det är något annat.

Det är omöjligt att svara på dylika frågor över telefon. Men hon tror att jag utför magi, och frågar likt förbannat.

Om man nu till nöds skulle råka ha gett bort en iPad. Får man ångra sig då? Eller åtmistone ångra att man lärde henne FaceTime?

Hon åkte hem i torsdags. Väl hemma ringde hon två gånger på FaceTime. Den ena gången för att bara babbla, den andra gången för att något var fel på datorn. Och då var det förvisso ganska praktiskt med en padda, för hon kunde visa vad det stod, och det smärtsamma i att förklara gick väldigt mycket snabbare.

Sen ringde hon minst tre gånger på fredagen, och på lördagen drog hon och styvfar till Irland för att golfa. Och gissa vad. Till min stora (o)lycka har de WiFi där de bor. Så hon ringde på lördag kväll för att tala om att de var framme. Sen ringde hon på söndagen och hade rundvisning, på måndagen för att tala om att det var fantastiskt att de kunde se på SvT på Irland och slutligen ringde hon igår, precis när vinjetten för SHF började spelas. För att fråga varför de inte kunde titta på SvT igår när det gick i förrgår.

Jag sa att jag inte hade tid att fundera över varför de inte kunde kolla igår när de kunde kolla i förrgår, för att jag skulle titta på veckans enda viktiga program.

Blev det tyst och hon lade på?

Nej. De fortsatte fråga. Tills jag sa att jag inte vet. Och att jag inte kan vifta näshår hela vägen till Irland. Möjligen sa jag det lite irriterat. Som svar fick jag en fnysning och frågan hur SHF kunde vara SÅ himla viktigt. Typ mer viktigt än att de inte fick in ettan någonstans på den irländska landsbygden. Logiken är underbar.

Så. Vad ni än gör. Ge inte teknikfientliga mammor en iPad i present. Och OM ni är så urbota korkade så lär dem för guds skull inte att använda FaceTime och förklara att det är gratis var man än är där det finns trådlöst nätverk.

Nu skall jag vänta på dagens samtal. För jag löste det inte igår. Eftersom jag somnade med näsan i min egen padda, och vaknade 12 timmar senare och kände mig frisk.

Eller så ringer hon inte alls. För att hon skall sura över att jag inte fixade problemet åt henne igår.

Hade det inte varit smartare att tänka så här? Hade hon inte fått paddan hade hon inte kunnat kolla någon dag, och absolut inte ringa mig stup i kvarten.

Jag gav min mamma en iPad och skapade ett monster.

Lär av mina misstag.

Manikyrstugan

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Manikyrstugan

Jag är på lite bättre humör. Även om jag ägnade förmiddagen åt att bita huvudet av den efterlängtade maken. Just för att han a) antingen inte lyssnar eller b) OM han lyssnar så svarar han aldrig. Och då är det sjukt svårt att veta om det är hörbarhet nolla eller om han har uppfattat frågan.

Som exempel. Om jag ber honom bära upp en grej i köket, vilket jag gjorde imorse. Och först säger han “va?” (som vanligt), jag upprepar frågan, han svarar inte. Då är jag tvungen att säga det en tredje gång, och den tredje gången finns det noll trevlighet kvar – för jag är så less på att känna mig tjatig. Då får han frågan, plus samma uppläxning som han får en gång i kvarten, och brukar låta något i stil med “HELVETE VAD DET ÄR TRÖTTSAMT ATT DU ALDRIG KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER OCH ATT JAG SKALL BEHÖVA SÄGA SAMMA SAK EN TRILJON TRILJARDERS GÅNGER – INTE UNDRA PÅ ATT DU TYCKER ATT JAG ÄR TJATIG SÅ NU SKÄRPER DU DIG”.

Och den meningen är ju även den jävligt tjatig eftersom jag säger den varje gång jag blir irro över hela tonårsbeteendet (alternativt pensionärsbeteendet) där han antagligen bara köper tid genom att skita i att lyssna.

Grejen han skulle hjälpa mig upp i köket med? Jo det hade han hört redan när jag sa det gång två. Han bara struntade i att svara. För han tyckte att det räckte med att göra som jag bad honom. För det skall tydligen gå att gissa vilken gång han faktiskt hör OCH uppfattar. Jomenellerhur.

Jag skall bli flata. Det är något allvarligt fel på karlar i allmänhet och min i synnerhet. Eller så är det som Lena skrev, att en mans svar på tilltal är deras sätt att vara romantiska.

Öronhåren krullar sig i ren ilska bara jag tänker på hur mycket onödig tid jag lägger på detta eviga tjatande.

Så han drog till skogs. För att skjuta lerduvor med en kompis. Och jag var inte ledsen över det alls, eller längtade efter honom. För då kom syrran med de två små norska knoddarna. Den lille sexårige look-a-liken kastade sig i soffan och snodde mosters iPad, medan treåringen hade bestämt sig för att moster skulle få måla naglarna på henne. Vad hon inte riktigt visste var hur många nagellack jag hade här.

Jag hämtade påsen, ställde den på golvet och sötnöten fick ögon stora som tefat medan hon plockade upp allihop och ställde på bordet.

bild 2(1)

Så många fanns det tydligen inte att välja på i systerhemmet. Och eftersom hon är oerhört genusmedveten valde hon rosa. Och glitter. Hon lever efter devisen “du skall inga andra färger hava jämte mig” när det gäller rosa. Andra färger göre sig icke besvär. Gud nåde om kläder, leksaker, och annat skulle ha en annan färg eller inte vara prinsessiga. Då blir det kris i Kapernaum. Filmen om hennes liv skola heta “Fyra nyanser av rosa”. Men hon vet ju vad hon vill i alla fall. Och det är jäkligt medvetet.

Så vi målade. Och piffade upp en nagel på varje hand med en annan nyans av rosa. Sen prinsessglitter.

bild 1(1)
Nöjd tjej årsmodell 2010.

Sen tog jag syrrans gellackoskuld. Och fick en nöjd tjej till, fast årsmodell 1976.

Jag borde bli sponsrad av Depend.

Mitt mål med livet verkar ju vara att leda ner andra i samma fördärv som jag. Och det verkar gå rätt så bra.

Från noll till 100 med ljusets hastighet

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Från noll till 100 med ljusets hastighet

Först var det stendött. Sen var det stendödare än stendött. Om det på en vanlig EKG-apparat är ett streck någonstans i mitten som piper när det är dött, så var det så dött att maskinen knappt orkade rita strecket, det såg mer ut som oläsbar morsekod. Pipet lät som en sån där sjukt irriterande leksak med ljud där batterierna sjunger på sista versen och ljudet fortfarande hörs, men det orkar liksom inte med full styrka.

Jag har lekt robot i 24 timmar, typ C3PO (eftersom han är en vidrig besserwisser), men med jäkligt trötta batterier. På väg rakt mot Dödsstjärnan.

Och inom loppet av två minuter ändrades allt och jag blev attackerad av ett gäng Stormtroopers. Först ringde pappa och sa att systersonen var sjukt uttråkad och ville komma hit. Min plan att mjukstarta med maken som enda sällskap var bara att fetglömma, för man säger inte nej till älsklingssystersonen.

Så, först kom den efterlängtade maken. Där jag fick ta i från tårna för att strida med hundarna om uppmärksamheten, hundarna vann. Medan vi stod i hallen och sa hejsan svejsan med hundar högt och lågt så klev morfar och systersonen in genom dörren.

Jomensåatte, det höjde ju vilopulsen en gnutta. Från ingen alls till lika många slag som en Swedish House Mafia-låt har beats per minute. För morfar köpte sig ett par timmar paus genom att dumpa sexåringen med myror i brallan här. Så han drog ut genom dörren igen snabbt som en avlöning och sa att han skulle komma tillbaka om ett par timmar. Gissningsvis glädjeskuttade han de 500 meter han har hem, slängde sig på soffan och tog en välförtjänt sovpaus.

Nu sitter vi i soffan, jag blev av med min iPad på en nanosekund, och systersonen sitter bredvid och spelar Bad Piggies. Samtidigt som han upplyser mig om vilken kjempestor rompa hans mamma har. Mycket mycket större än grisarna i Bad Piggies, och jag skrattar så jag grinar medan jag funderar över om jag skall eller inte skall upplysa syrran om det. Det lutar åt skall.

20131004_190814_resized

Som straff sockerchockar jag ungen. Lagom till pappa hämtar honom igen.

Och sen är jag väldigt glad att maken kom med tandkräm, så jag slipper borsta tänderna med inget alls ikväll.

20131004_194936_resized

För efter att ha pratat med min tjuvaktiga mamma så visade det sig att hon nu sitter med tre tuber tandkräm hemma medan jag hade noll.

Jag kanske skall inventera min garderob och kolla ifall hon har snott något mer.

Det var min fredagkväll. Före och efter Stormtroopers.

Så nu lever jag igen. I allra högsta grad. Men jag tror jag kommer somna väldigt gott ikväll.