… och hur orättvist är det inte att ha samma energi som ett lillkrull?
Jag spenderade alltså en kväll, natt, morgon och fram till tidig eftermiddag som lekmoster, vilket egentligen inte är särskilt betungande då de tillhör iPadgenerationen. Men är ändå bortom trött. Sådär trött att när jag till slut krälade in genom dörren här hemma faktiskt somnade sittande i soffan med gamnacke. Nu känner jag mig som en törstig ökenvandrare där sängen är en hägring i fjärran istället för ett vattenhål.
Hur orkar man ha barn? Jag menar allvar. Jag älskar skiten ur ungarna men varenda ben i min kropp och varenda hjärncell (nåja) vrålar av utmattning efter mindre än ett dygn.
Får man någon slags extra energi per barn ihop med barnbidraget? Och för många barn med flerbarnstillägg får man flerbarnsenergi? Så måste det väl ändå vara?
För det var alltså inte värre än så här egentligen.
Jag kom dit och vi åt. Sen svidade vi om i pyjamas hela högen och lade oss i sängen medan mormor och morfar fick “ledigt”. Och så var vi så här sociala.
Lillkrullet fick ju en egen padda i födelsedagspresent, och som tur var hade jag med mig två paddor så jag och minikrullet kunde ha varsin med.
Svårigheten med att ligga mellan en prinsessa och en prins är dock de vitt skilda intressena. Det är faktiskt helt omöjligt att tillgodose bådas behov samtidigt när en vill spela Clash of Clans och den andra leka frisörsalong, men båda vill ha uppmärksamhet.
Sen var det dags för minikrullet att sova och lillkrullet fick gå upp med mormor och morfar. Då var klockan möjligen halvnio och även storkrullet var dödstrött.
Efter att ha hämtat tre vattenglas på grund av akut törst, kissat en gång, bett sin moster med sin vänaste röst om att få spela bara en endaste gång till (vilket blev kanske tio gånger till) var det dags för godnattsaga. Prisad vare gud i höjden för Storytel som faktiskt även har barnsagor. Tre Alfons Åberg och en om en häst som hette Sigge hann vi med, samtidigt som minikrullet viskande diskuterade livets väsentligheter med mig med napp i munnen. Prova att förstå fyraåringsnorska som viskas fram med napp i munnen när ni är svintrötta, I dare you. Men vi fnissade väldigt mycket. Mest fnissade jag när hon kallade mormor och morfar “de vuxna” i jämförelse med att hon och jag var barnen. Tack för det – förtitre (eller 44 år). Tills vi somnade nästan samtidigt.
Eller ja, hon somnade medan jag kliade henne på armen och sen är hon en sån där som sover igenom ett världskrig så jag hann plugga in hörlurar med vuxenbok i örat innan jag somnade.
Klockan ett vaknade jag av att minikrullet drömde mardrömmar och vrålade som ett lejon medan hon argt kastade sig mot min kudde.
Nu är jag visserligen van vid hundar i sängen, men jösses vilken tid det tog innan jag fattade vart jag var och vem det var som väsnades i sängen. Men hon vaknade inte från sin argställning, inte ens när mostern tog fram kameran och tog kort på henne där hon låg med huvudet nedkört i kudden och snuttebamsen mosad under magen. Med blixt. Det var det där med att sova igenom världskrig.
Då fick tant gå upp och kissa och sedan somna igen.
Klockan 07:30 imorse vaknade jag. Först av alla i hela huset. Jomensåatte?
Vid åtta hörde jag dämpade röster på övervåningen och vid kvart i nio vaknade minikrullet och vi smög upp för trappan för att skrämma “sjusovarna”.
Sedan lärde jag dem allt jag kan. I alla fall alla bra saker. Jag lärde dem hur man tar kort på sina “rumpor”.
Här är min stora rumpa.
Och så lillkrullets rumpa.
Sist och minst minikrullets rumpa.
Och sen skickade vi alla bilderna till deras ömme fader så de kunde berätta vad moster hade lärt dem.
Han var sådär imponerad.
Det hela avslutades med en väldigt sen lunch, iPadförbud från morfadern och mormodern för att istället göra något som inte krävde att de stirrade på en skärm. Och även då var jag inte vuxen, för det var ingen måtta på orättvisan i att JAG inte blev tillsagd att lägga undan iPaden (vilket jag iofs redan hade gjort).
Med en tung suck förklarade mormor att moster faktiskt var gammal och vuxen och fick göra precis som jag själv ville, att hon liksom tappade bestämmanderätten över mig för sisådär 30 år sedan. Vilket inte helt accepterades.
Och jag fnissade lite till.
Sen packade jag vuxet ner min bamse och mina tofflor i ryggsäcken och knatade hemåt.
Får man gå och lägga sig nu möjligen?
PS: Nej, det är inte riktiga rumpor. Har ni hängt här tillräckligt länge vet ni hur man tar rumpkort på sig själv, har ni inte gjort det får ni klura ut det. Det är nivån på min humor ikväll.