Det är utmattande med pyjamasparty…

… och hur orättvist är det inte att ha samma energi som ett lillkrull?

Jag spenderade alltså en kväll, natt, morgon och fram till tidig eftermiddag som lekmoster, vilket egentligen inte är särskilt betungande då de tillhör iPadgenerationen. Men är ändå bortom trött. Sådär trött att när jag till slut krälade in genom dörren här hemma faktiskt somnade sittande i soffan med gamnacke. Nu känner jag mig som en törstig ökenvandrare där sängen är en hägring i fjärran istället för ett vattenhål.

Hur orkar man ha barn? Jag menar allvar. Jag älskar skiten ur ungarna men varenda ben i min kropp och varenda hjärncell (nåja) vrålar av utmattning efter mindre än ett dygn.

Får man någon slags extra energi per barn ihop med barnbidraget? Och för många barn med flerbarnstillägg får man flerbarnsenergi? Så måste det väl ändå vara?

För det var alltså inte värre än så här egentligen.

Jag kom dit och vi åt. Sen svidade vi om i pyjamas hela högen och lade oss i sängen medan mormor och morfar fick “ledigt”. Och så var vi så här sociala.

photo 1

Lillkrullet fick ju en egen padda i födelsedagspresent, och som tur var hade jag med mig två paddor så jag och minikrullet kunde ha varsin med.

Svårigheten med att ligga mellan en prinsessa och en prins är dock de vitt skilda intressena. Det är faktiskt helt omöjligt att tillgodose bådas behov samtidigt när en vill spela Clash of Clans och den andra leka frisörsalong, men båda vill ha uppmärksamhet.

photo 2

Sen var det dags för minikrullet att sova och lillkrullet fick gå upp med mormor och morfar. Då var klockan möjligen halvnio och även storkrullet var dödstrött.

Efter att ha hämtat tre vattenglas på grund av akut törst, kissat en gång, bett sin moster med sin vänaste röst om att få spela bara en endaste gång till (vilket blev kanske tio gånger till) var det dags för godnattsaga. Prisad vare gud i höjden för Storytel som faktiskt även har barnsagor. Tre Alfons Åberg och en om en häst som hette Sigge hann vi med, samtidigt som minikrullet viskande diskuterade livets väsentligheter med mig med napp i munnen. Prova att förstå fyraåringsnorska som viskas fram med napp i munnen när ni är svintrötta, I dare you. Men vi fnissade väldigt mycket. Mest fnissade jag när hon kallade mormor och morfar “de vuxna” i jämförelse med att hon och jag var barnen. Tack för det – förtitre (eller 44 år). Tills vi somnade nästan samtidigt.

Eller ja, hon somnade medan jag kliade henne på armen och sen är hon en sån där som sover igenom ett världskrig så jag hann plugga in hörlurar med vuxenbok i örat innan jag somnade.

Klockan ett vaknade jag av att minikrullet drömde mardrömmar och vrålade som ett lejon medan hon argt kastade sig mot min kudde.

Nu är jag visserligen van vid hundar i sängen, men jösses vilken tid det tog innan jag fattade vart jag var och vem det var som väsnades i sängen. Men hon vaknade inte från sin argställning, inte ens när mostern tog fram kameran och tog kort på henne där hon låg med huvudet nedkört i kudden och snuttebamsen mosad under magen. Med blixt. Det var det där med att sova igenom världskrig.

photo 3

Då fick tant gå upp och kissa och sedan somna igen.

Klockan 07:30 imorse vaknade jag. Först av alla i hela huset. Jomensåatte?

Vid åtta hörde jag dämpade röster på övervåningen och vid kvart i nio vaknade minikrullet och vi smög upp för trappan för att skrämma “sjusovarna”.

Sedan lärde jag dem allt jag kan. I alla fall alla bra saker. Jag lärde dem hur man tar kort på sina “rumpor”.

Här är min stora rumpa.

photo 4

Och så lillkrullets rumpa.

photo 5

Sist och minst minikrullets rumpa.

photo(1)

Och sen skickade vi alla bilderna till deras ömme fader så de kunde berätta vad moster hade lärt dem.

Han var sådär imponerad.

Det hela avslutades med en väldigt sen lunch, iPadförbud från morfadern och mormodern för att istället göra något som inte krävde att de stirrade på en skärm. Och även då var jag inte vuxen, för det var ingen måtta på orättvisan i att JAG inte blev tillsagd att lägga undan iPaden (vilket jag iofs redan hade gjort).

Med en tung suck förklarade mormor att moster faktiskt var gammal och vuxen och fick göra precis som jag själv ville, att hon liksom tappade bestämmanderätten över mig för sisådär 30 år sedan. Vilket inte helt accepterades.

Och jag fnissade lite till.

Sen packade jag vuxet ner min bamse och mina tofflor i ryggsäcken och knatade hemåt.

Får man gå och lägga sig nu möjligen?

PS: Nej, det är inte riktiga rumpor. Har ni hängt här tillräckligt länge vet ni hur man tar rumpkort på sig själv, har ni inte gjort det får ni klura ut det. Det är nivån på min humor ikväll.

Det skall börjas i tid som sagt

Först är det väl bäst att be om ursäkt över vädret, för vi har givetvis haft kanonväder idag igen. Dessutom hejdlöst varmt, gissningsvis närmare 30 grader än 20, och det var dags för mitt lillkrull att få åka snabbåten för första gången. Han har inte varit stor nog att orka hålla sig fast tidigare. DEN lyckan.

Först var han dock lite skeptisk över att jag skulle köra. Och frågade sisådär tre gånger på väg ut ur hamnen om jag VERKLIGEN kunde köra båt. Kärringar gör inte sådant och han svimmade lite när jag talade om att till och med hans mamma hade kört just den båten en gång. Tveksamt om han ens trodde på det.

Det där är något som retar mig lite. Inte att lillkrullet frågade, för han är ju inte direkt nedlusad med kvinnliga förebilder som rattar varken storbåtar eller småbåtar. Men ATT det är så. Alla här, kvinnor som män, är uppvuxna vid havet, men kikar man på båtar runt sig är det 99 av 100 som körs av gubbar medan tjejerna (kärringarna) möjligen står med snöret i handen för att vara hopp-i-land-kalle.

När jag kommer in med storbåten ensam i en hamn tittar folk (gubbar som kärringar) så mycket så ögonen nästan ploppar ur sina hålor för att det är så KONSTIGT. Även om gubbarna i princip uteslutande alltid blir imponerade. Och så hjälpsamma att de springer benen av sig till sina fruars enorma förtret. Det är oerhört underhållande.

Inte ens i en liten hamnstad som den här är det en jämn fördelning. Det är grabbarna som har båt och tjejerna åker med och kan till nöds ro om det kniper.

Jösses vad jag är tacksam över att min pappa fick två döttrar som han satte i båt redan som sjuåringar och sa “åk, det löser sig”. Sen slutade syrran vara intresserad, jag slutade inte. Men en av två är ju är ju inte så pissigt.

Nåväl, det blev visst ett sidospår.

Lillkrullet och jag skulle åka, och morfar frågade om han fick följa med. Det fick han. Så vi spenderade ett par timmar på sjön med att skutta i vågorna, göra lite tricks som man bara kan göra med den båten (som alltid resulterar i att man blir plaskblöt) och krullet skrattade så han kiknade.

Sen fick han köra. Dock inte i 40 knop.

photo

DEN stoltheten. Och tungan rätt i mun.

Nu skall jag, enligt order från båda lillkrullen, genast knata iväg på pyjamasparty hos pappa och sova med ungarna.

Spänningen är olidlig. Sist vi hade pyjamasparty låg jag och grabben uppe och spelade Nintendo i sängen till klockan ett på natten. Och så vaknade jag klockan åtta av att han dängde spelet i huvudet på mig och sa “SPELA”.

Jag kommer troligen få vila upp mig imorgon.

Men det skall bli mysigt i alla fall.

 

Genus Schmenus

Från den ena ytterligheten till den andra, så kan man sammanfatta den här dagen. Först begravning och sedan en väldigt impromptu manikyrdejt med syrrans fyraåring som är här med brorsan och blir sommarlovspassade av morföräldrarna.

Jag har ju MÅNGA nagellack. Av den vanliga sorten. Inte lika många gellack, som Humlan just upplyste mig om att de kommer förbjudas. Den sorgen. Vill man läsa om det kan man läsa här.

Fyraåringen är en prinsessa som älskar rosa, läppstift och nagellack. Hennes ögon blev stora som tefat första gången hon såg min samling och numera vill hon gärna att jag och nagellacken skall komma och sova med henne, nappen och bamsen. Sjuåringen är grabben som spelar Minecraft och aldrig någonsin över sin döda kropp kommer ha en käresta (för då måste man pussas) och har bestämt att när han blir vuxen skall han bo med en kompis just för att slippa pussa på läskiga tjejer. Inte ens hans mamma får pussa på honom (DEN åldern), vilket gör det vansinnigt roligt för mostern här att tvångspussa på honom. Att tvångspussa en sjuåring är sjukt underhållande tycker mostern. Eftersom hon är en retsam kärring.

Först dukade vi upp alla lacken på bordet, och sjuåringen hjälpte till att sortera dem dels i färgordning och sedan i “här är vallgravsnagellacken – här är soldatnagellacken – här är kanonnagellacken-ordning”. Minecraft som sagt.

10458018_720096794695931_3636873788880301377_n

Sjuåringar har dessutom väldigt svårt för att se välartade ut på bild. Men han är mosters raring i alla fall.

Sen var det dags för den oerhört prinsessigt barbierosa fyraåringen att välja färg. Vilket slutade med elva färger. En på varje finger och ett nagellack fick därmed inte vara med och leka.

1907676_720095621362715_8770243519729369187_n

Hälften glitterlack och hälften rosa/lila/blått. I skimrande färger.

Under tiden jag och fyraåringen målade och pratade om livets nödvändigheter i form av läppstift, hur många nagellack hon har hemma och om det går att ta bort nagellack med vatten, försökte jag locka sjuåringen att måla naglarna. Det var ungefär lika populärt som tanken på att pussa på tjejer. Hade sjuåringar kunnat hånskratta så var det just det han gjorde. Det var det dummaste förslag han någonsin hade hört och han hade antagligen hellre ätit hundbajs än att måla naglarna.

Efter att ha spenderat lite tid med att bygga soldatvärn med de utstötta nagellacken och inte få så mycket uppmärksamhet medan hans älsklingsmoster (nota bene; han har bara en moster) och lillsyrran lekte manikyrsalong började han ändra uppfattning. Och så hittade han ett svart lack med glitter i som var lite “kult (norska för kul) och rock’n’roll. Så jo, han ville nog ha nagellack ändå. Om det var svart. Och sen ville han ha ett silverfärgat streck rakt över nageln med.

Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Och hela familjen häpnade lite.

Men man kan ju lugnt påstå att man inte behöver fundera över vem som är vem när man ser resultatet.

photo 1(6)

Det här är sjuåringen med sina “klor”. Det blev tydligen klor av silverstrecket, sådär lite monsteraktigt. Med sitt älskade Minecraft i bakgrunden. Som bonus frågade han även om jag kunde måla honom runt munnen med det blodröda nagellacket så han kunde se ut som en riktig vampyr.

Nej, det kunde jag såklart inte.

photo 2(6)

Och det här är fyraåringen med en prinsessfärg på varje nagel och barbiepusslet vi roade oss med medan lacket torkade.

photo 3(4)

Vilket matchade sötnötens rosa outfit och barbietidning alldeles perfekt. Och hennes rosa cerat.

När jag gick hem fick jag lämna ett nagellack till lilltjejen för eventuell tåmålning imorgon. Och nåde den som rör hennes rosa eller killens Minecraft.

Men jag är ändå sjukt impad över att jag faktiskt fick måla naglarna på honom även om det som tydligen lockade var att han skulle få vampyrklor. Oklart dock hur silverlinje på svart skapar just sådana klor, men jag skiter i logiken.

Och om någon möjligen undrar. De där ungarna ser likadana ut i håret som jag gör när det inte är plattat. Samma färg och samma krullar och fyraåringen har, precis som jag i den åldern, kommit på att håret är finare och längre när det är blött och vattenkammat.

Men nu är det jag som har en avvikande åsikt. De där blonda knollriga krullarna är vansinnigt rara på ungarna. Inte lika rara på mig.

// Familjen Krulltott

Det lyser jättemycket ute?

Och jag är genomtrött.

Jag hade ju längtat SÅ mycket efter gårdagens sova ensam-natt. Att få gå och lägga sig tidigt, somna tidigt och sova utan att “någon” ränner mellan lägenhet och källare med TV:n på högsta volym. Tyst, mörkt och stillsamt.

Det började jättebra eftersom jag kastade mig i sängen rekordtidigt. Redan halvnio hade jag tvingat ner hundarna i bingen. Lättlyssnad ljudbok på och ögonlocken föll ihop.

Klockan tio vaknade jag av ett envist ringande från telefonen, det var maken som skulle säga att de hade slutat göra manliga saker utomhus i regnet och var inne. Och så skulle han säga godnatt i förtid. Trodde han. Och det var väl för all del rart om det inte hade varit för att jag redan sov så sött. Sen hade han visst råkat “glömma” att han hade lovat sin ömme fader att köra honom till tåget idag, så det skulle visst jag få göra istället. Det var bara att ställa klockan på halvnio så jag inte skulle försova mig.

Och det var en jävla tur att jag ställde klockan.

Jag somnade om ungefär en sekund efter att ha pratat med maken. Sen vaknade jag till ungefär en miljon gånger av att Väldigt Överbeskyddande Hundar kände sig tvungna att skälla på folk i SVALEN och folk på utsidan. Sovrummet vetter ju mot gatan och den ena väggen i sovrummet vetter mot entrén och porten. Det är jävligt lyhört.

Nu gissar jag bara, men eftersom det är sex lägenheter i det här huset varav tre bebos av folk som är närmare graven än krogen så kan vi utesluta att de hade fest. En bebos av oss och jag hade absolut inte fest. Två lägenheter kvar att gissa på, i den ena bor en tjej som vi varken ser eller hör röken av nuförtiden och i den andra bor en kille som alldeles nyss fick förstahandskontrakt. Sitt första någonsin. Eftersom det är svinsvårt att få lägenhet i den här stan.

I vanliga fall tycker jag om den här snubben, men inatt låg jag och fantiserade om att han hade något slags inflyttningsståhej som slutade med att alla gick ut på krogen. Jag fantiserade även om olika sätt att vräka alla i hela huset och göra om det till en fyravåningsvilla.

Sen somnade jag igen.

Mellan klockan 02:00 och 04:00 väcktes jag en gång var femte minut av att någon (några?) öppnade porten och gick i trappen vilket utlöste farliga vaktande hundskall i sängen. Så här dagen efter undrar jag hur många som egentligen kom och gick under de två timmarna. Sen ställer jag mig tveksam till om det verkligen var människor som kom och gick, eller om ett par av dem var elefanter. Vilket givetvis föranleder funderingar över hur många elefanter som egentligen får plats i en tvåa på 60 kvadrat? Och varför just elefanterna var tvungna att gå upp och ner och ut och in så in i helsefyr många gånger.

Klockan fyra var jag således klarvaken. Och hungrig. Det kan hända att jag gick upp och gjorde lite yoghurt medan jag smidde ondskefulla planer.

Sen bäddade jag ner mig för femtioelfte gången och satte på min ljudbok.

När klockan ringde halvnio trodde jag att det var mitt i natten och ögonlocken hängde någonstans nere vid knäna.

Men det var bara att knata upp, vackla ut till bilen och hämta svärfar. Trots att jag känner mig som en påse kattskit idag måste jag ju ge vädret en high five.

bild

Nu är svärfar körd, min ömma moder sitter på tåget hit och anländer om exakt en timma och 20 minuter och jag har INGEN som helst lust att roa henne.

Vissa mödrar kan sysselsätta sig själv, eller åtminstone ha vett på att sitta still i en soffa och titta på TV. Andra mödrar (min) måste göra något precis exakt hela tiden, och minuterna som spenderas på soffan innehåller en konstant ström av frågor i stil med:

– Skall vi inte gå ut nu?
– Se, hundarna vill gå ut, nu går vi?
– Är du färdig snart så vi kan göra något?
– Skall vi inte gå ut nu?
– Skall vi inte gå ut nu???
– Jamen här kan vi inte sitta när det är så fint väder ute!

Någon som har lust att förklara för mig varför man absolut inte kan sitta inne när det råkar vara sol?

Eller varför inte en vuxen människa kan ta en hund eller ingen hund och gå iväg alldeles själv?

Den här dagen kommer inte sluta bra.

Jag gissar att jag vräker minst en hyresgäst, avsäger mig dotterskapet till min mor och när det är dags för maken att komma hem så skiljer jag mig.

Sa jag att hon är pedant också?

Det är inte jag…och jag är jäkligt lack på att min sovnatt sabbades av elefanter.

Men trevlig helg på er andra då’rå.

God Fortsättning

Äntligen är det över. Och äntligen har jag fattat att nu får det vara slut med julfirande. För det går liksom alltid litegrand åt skogen. Den där myskänslan man hade som barn, och fortfarande inbillar sig att man skall ha, finns inte. Vilket innebär att man regresserar och blir elva år och svinbesviken.

Det här är möjligen ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt steg för en julnazist som jag hehe.

Maken hade ju glömt köpa potatis igår, så han blev utskickad för att köpa just det. Snabbt som attan. På vägen åkte han och hämtade Tyson och en polare från hummersumpen. För att festa till det lite extra så där på dopparedan.

bild(5)

För att vara västkustbo är jag så jäkla fjantig. Jag äter gladeligen allt havet har att erbjuda, men är livrädd för småkrabbor som springer över fötterna när man badar från strand. Och då badar man aldrig från strand, man badar där det är så djupt så man kan vara helt säker på att exakt ingenting kan bitas i tårna. Helst mer än 200 meter djupt.

Inte nog med det, efter att ha känt Tyson i ett par månader och ömkat honom redan från början, fanns det ju inte ens janne att JAG skulle klara av att mörda honom. Dubbelmoral kallas sådant har jag hört. Saker skall vara färdigmördade innan jag kan lägga det på tallriken. Men Tyson var ju en gammal rackare som har klarat sig så jäkla länge, för att sedan få sitt snöpliga slut genom att bli lurad in i just vår hummertina. Tänk vad många hummertinor han har undvikit i sitt liv, eftersom humrar lätt kan leva i sisådär 50 år.

Dessutom vägde han lika mycket som vår katt.

Så jag gick i köket och ojade mig medan maken kokade upp vattnet och förberedde mordet. Under tiden låg Tyson med polare på bordet och jag skalade potatis, lyssnade på musik och pratade om hur HEMSKT det var.

bild(6)
Det blå till höger i bild är en högtalare. Jag vet att den ser fånigt liten ut, men ljudet är stort. Och musiken var Robbie Williams “Swing both ways” på högsta volym.

Då säger maken:

– Men för helvete. Sluta oja dig över hummern (ja det var bara Tyson jag kände en relation till). Tänk istället på att det SISTA stackarn för höra innan han skall kokas levande är Robbie Williams. Hade jag varit honom hade jag längtat efter grytan.

Mhmm…maken gillar verkligen Robbie. Inte!

Sen råkade jag se när Tyson blev nerstoppad i kastrullen. Och jag såg även när han viftade med bakpartiet som om han försökte simma därifrån. Jag har dessutom väldigt livlig fantasi.

Och så bestämde jag mig för att äta exakt ingen hummer alls den dagen. Jag är dum i huvudet på riktigt.

Så var det dags att hämta svärfar, lasta in all mat i bilen ihop med julklapparna och köra flera meter till pappans nya hus där det hastigt och lustigt blivit bestämt att vi skulle vara.

Svärfar 84 år skulle prompt se Kalle, maken skulle prompt se Karl-Bertil och däremellan var det absolut ingen fasta. Men jag åt i alla fall inte hummer. De andra fick glufsa i sig Tyson.

Och så var det julklappsutdelning. Jag hade inte önskat mig ett smack i allmänhet och hade inte heller sett något paket som skulle kunna vara till mig från maken så jag hade ingen förhoppning alls. Men det var ett paket där helt plötsligt. Storlek och tyngd hintade om att det skulle kunna vara precis vad som helst i teknikväg. Och det är ju inte precis så att han jag bor med inte känner mig. Jag funderade och funderade och hoppades till slut på något tillbehör till min kamera. Sånt brukar han vara skitbra på att köpa. Det var det inte. Det var en…robothundvalp.

Screen Shot 2013-12-25 at 1.37.38 PM

Jag är fortfarande en smula mållös. Och hundarna gillar den inte.

Medan maken fick en svindyr morgonrock för att lära sig att det är mysigt med myskläder. Japp, han är en sån där som kliver i jeans och tröja det första han gör och sen lägger sig på soffan. Det är ju rakt av omöjligt att mysa i jeans?

Och tydligen passade den herrn, för så här ser det ut idag.

bild 2(2)

Och så fick han ju den där radiostyrda bilen av sig själv.

Någon gång efter det körde jag hem svärfar, mig själv och hundarna medan maken hjälpte päronen att flytta över sängarna från det gamla huset till det nya så de inte bara skulle kunna fira jul i det för första gången utan faktiskt även sova där.

Väl hemma i soffan blev jag Scrooge och bestämde mig för att sluta fira jul.

Och inte kan jag dra på hotell med Mona heller, eftersom hennes man hade planerat värsta överraskningen. Som hon hade förtjänat som fan.

Så. Vad fick ni och vad gjorde ni?

Mördade ni några djur på julafton månntro?