Jag mötte upp med min stilige kavaljer och han tog mig till Slagsidan. Eller Pråmen som det egentligen heter. Där har jag inte varit sedan 2004, men inget hade förändrats, pråmen lutar fortfarande så mycket att det känns som att man skall glida i vattnet om man sitter på “rätt” sida.
Det var vacker utsikt. Om man nu tycker att gigantiska norska båtar är vackert. Jag är tveksam, men känner mig storsint.
Och väldigt käckt sällskap. Ganska förvånande att en 83-åring med hörapparat kan vara trevligare att småspråka med, och framför allt att han HÖR bättre än sin 45-åriga son. Det var längesedan jag var på middagsdejt med en man som ägnade mig sin fulla uppmärksamhet. Inte satt och pillade med telefonen, eller pratade med någon annan. Sjukt trevligt. Och ovanligt. Inte ens notan fick jag betala. Sonen har att leva upp till efter den här veckan, let me tell you.
Sedan tog jag min lilla gränd hemåt, medan svärfar gick åt sitt håll. Lite kuriosa, en gång i tiden gick en serie som hette Polisen i Strömstad. Per Oscarsson spelade polischef. En miniserie som gick vid fem olika tillfällen. Baserad på fem olika böcker. Han den där Stefan Ljungqvist spelade klantpolis. Och i den delen som hette Polisen och Domarmordet spelade Kaffedoppet en väldigt central roll. Det har inte ändrat sig en millimeter sedan tidigt 80-tal när det gick på TV.
När jag satte nyckeln i dörren hemma undrade jag som vanligt vad som väntade mig innanför dörren ihop med de två håriga herrarna. För det finns ju en viss Liten som inte klarar att INTE göra sattyg när han är ensam. Man tror att man har valpsäkrat allt när man lämnar lägenheten, men att öppna ytterdörren är som att öppna ett Kinderägg.
Ibland, som när han tuggade sönder glasögonen, får man detektivleta ett tag efter spåren, medan andra gånger röjer han sig direkt. Som idag.
För det var det första jag såg. En hel rulle turkosa bajspåsar där Operation Konfetti var påbörjad.
När det var bajspåsesanerat kollade jag min mail, och såg ett från maken där han bara hade skrivit att han hade glömt sina telefoner (ja, plural – en jobb och en privat) på jobbet. iPaden glömde han här redan i tisdags morse. Hur är det möjligt?
Och då ruttnade jag igen. Han har lyckats göra sig själv totalt onåbar. Eftersom vi inte har hemtelefon.
Det var den där detaljen med information. Nu kan han ju i alla fall skylla på att han inte kan informera för han har inget att informera med.
Jävla klantarsle.
