Vissa dagar har jag mer karaktär än andra dagar. Igår drack jag två shakes, åt en tallrik broccoli. Enligt matdagboken 387 kalorier. Sen vaknade jag runt midnatt och dog svältdöden. Då tog jag en shake till.
Jag ser inte speciellt undernärd ut, men det känns som om jag tynar bort.
Eventuellt överdriver jag lite. Jag tror det tar mer än ett dygn att tyna bort när man har reserver.
Men det är mindre äckligt att rapa fejkad jordgubbe i alla fall.
Jag har en svindyr jacka. Den är så dyr att jag tuppar av när jag tänker på hur dyr den var. Och den har ett par år på nacken, men jag älskar den lika högt fortfarande. Tanken, och ursäkten, att köpa den var att jag kan ha den hela livet. Det kan jag fortfarande, OM jag inte går upp ett enda kilo till. För den börjar bli lite stram över ryggen.
Jag kan inte banta. Jag vet inte hur man gör och jag har ingen karaktär så jag har velat fram och tillbaka. Jag tänker på diskussionerna som försiggår på en del andra bloggar “vill man så kan man” – “är man så fet att man är i riskzonen för ditten och datten så GÖR man det bara”. Nu syftar jag på GBP-operationsdebatten.
Då tänker jag så här. Folk är idioter. Intet nytt under solen. Om JAG inte klarar att äta PYTTELITE mindre för att gå ner fem stackars kilo till att börja med, så tror jag att de där förträffliga piedestalpersonerna har fel. I mitt fall pratar vi om ett par veckor utan ost liksom. Inte ens det klarar jag. Och jag är inte överviktig, jag vill bara få på mig mina kläder som jag hade i vintras. Sen vill jag inte att den där svinapdyra jackan skall strama över ryggen. Eller bli för liten.
Nu sitter jag här och päser efter frukosten med goda intentioner. En pulvershake jordgubb och ett glas Ramlösa.
Nu KAN det hända att jag har ändrat om mig igen. För det är svinäckligt att rapa artificiell jordgubb.
Man kanske kan sälja jackan och sluta tänka på den?
Mvh/ Totalt Karaktärslös
Det betyder att livet ibland luktar skunk trots att det är fantastiskt gott. Att öppna kylen så här dagen efter är förenat med stinkchock. Maken bad mig just slänga det som hade dött i kylen, och jag fick pedagogiskt förklara att det var gårdagens skitgoda ost, som inte var ett dugg död. Han häpnade.
Morgonstunden som ibland har guld i mund (jajaja, jag vet att det inte betyder mun EGENTLIGEN) känns idag som att ett får har fällt hela vinterpälsen på tunga och tänder, avslutat med att bajsa och sedan ruttna i munnen på mig.
SÅ värt det.
Igår gick jag hit.
Vilket kan tyckas vara lite orutinerat när man är hungrig, för man får provsmaka allt. Och ostarna i den butiken är kräm de la kräm. Jag smakade på allt, köpte hälften.
Det här är ren ostporr.
Så jag köpte bland annat den här calvadososten.
Det går inte med ord att beskriva hur god den var. Jag skulle kunna försöka, men mitt ordförråd räcker inte till. Bara att läsa den poetiska beskrivningen fick mig att salivera mer än en åksjuk hund.
Även denna fick följa med hem.
Nu pratar vi brieostarnas Ferrari. Det finns helt enkelt ingen godare brie. Så för säkerhets skull köpte jag två. Man kan aldrig ha för mycket brie.
Med mig hem kom även en fransk grönmögelost, som under lagring legat delad med några speciella druvor och druvsaft mellan skivorna. Den var nog, utan konkurrens, den absolut godaste.
Medeltorkade körsbärstomater (alltså inte de där man köper på Ica som förvisso är goda men har samma konsistens som en skosula), oliver från Italien, skorpor med smak av soltorkad tomat och det mest udda av allt. Klementinmostarda. Hela klementiner som bott i en senapssockerlag (jag kan ha hört fel, jag hade fullt upp med att få munorgasmer medan damen i butiken berättade, men det handlade helt klart om senap i alla fall), som jag skivade och åt ihop med osten. Det var sting i den mostardan. Och nu har jag antagligen fått en ny manisk period.
Frågan är väl bara om ost och mostarda funkar istället för rysk yoghurt till frukost?
Sen var det ju den där lilla detaljen med hopprep och träningsutmaningen.
Men är inte ost viktigare än en midja?
Det sägs att vi skall ut på sjön idag. Jag, hundarna och osten. Tropisk värme minsann.
Så bra att semestern är slut nu då.
Just det. Vi skall även följa vigselståhejet via APPEN under dagen. Det kommer bli stressigt idag.
Och jag hade varit lika missnöjd vilket beslut det än blivit. Det kändes lite som att hur man än vänder sig har man röven bak. Men min röv har så mycket rysk yoghurt i sig att den visserligen glider fram lite. Eller så är det magen som glider bak?
Osäkert det där, gränsen mellan arsle och mage är svår. Man skulle kunna säga att jag har en Gazaremsa med fett nedanför midjan, fast i det här fallet är det ingen som vill claima den. Varken jag, magen eller arslet.
Först lång diskussion med maken igår. Där vi båda satt och letade utresor till Barcelona som galningar, på onsdagen eller torsdagen. Det är ju först idag jag får reda på om glasen kommer i tid, och det är idag jag måste välja en ny båge för att mina gamla som jag ÄLSKADE hade utgått och gick inte att beställa någonstans.
När vi hade letat och svurit i en timma, och konstaterat att det mest säkra/minst osäkra var att åka vid 23:00 på torsdagen men att det var en av de dyrare flighterna. 5000 riksdaler tur utan retur. Returen har vi ju sedan innan. Men det fanns bara två platser kvar på flyget, då var det bokning pronto som gällde, samt att kusinen ville ha besked, och slottshotellet behövde definitivt besked för att inte kosta oss 10.000 riksdaler (jag fattar inte hur NÅGOT hotell kan kosta 5000 kr per natt – det är lika orimligt som att betala 300 spänn för en korv med bröd).
Då gav jag upp. Kastade in handduken. Bestämde mig för att bestämma mig och lägga det bakom mig. Började med att ringa kusinen medan jag fortfarande kände mig mer säker än osäker. Och för honom var det helt okay, eftersom familjeveckan inte riktigt blivit som planerat ändå. Alla familjer bor i varsitt hus i samma by och skulle hänga. Men ingen hänger utanför sin egen familj för det är mängder med sistaveckan-förberedelser inför bröllopet. Det var exakt samma sak sist han gifte sig med, han borde lärt sig. Men när påven annullerade så kanske han även lobotomerade just den delen i hjärnan på kusinen? Istället för en cykel på köpet delar Vatikanstaten ut en lobotomi när de annullerar hedniska okatolska bröllop?
Sen ringde jag slottshotellet för av avboka och fick arton spanska suckar i örat. Suckar som betyder “är du dum i huvudet på riktigt?”. Det är bara sydeuropéer som kan sucka på ett sådant nedlåtande sätt. Eftersom jag gett kreditkortsnumret till min kusin som fixat det som en gruppbokning hade jag inget ordernummer, och utan ordernummer kunde jag inte avboka. Jag försökte förklara att bruden sagt att DE inte kunde avboka, det fick man göra själv. LITE service utan suckar kan man väl ändå begära när de håvar in 500 euro per natt från de som bor där, samt 350 euro per kuvert för de 200 bröllopsgästerna?
När spanjorskan suckat i örat på mig den artonde gången sa hon till mig att maila. Utan ordernummer, bara namn och datum. Sen smackade hon väldigt sydeuropeisk och lade på luren. Jag skulle verkligen vilja lära mig det där nedlåtande suckandet och smackandet. Tänk att kunna förmedla så mycket genom så små gester?
Men jag mailade. Och bad dem meddela mig om det blir extrakostnader för “sen” avbokning.
Som avslutning grät jag en liten skvätt för att jag inte får vara med på kusinens bröllop. Jag som varit med på alla hans stora happenings, även hans dop. Herregud, jag var till och med på plats när hans exfru (som numera enligt påvens magiska hattviftande inte existerar längre) bröt upp med honom efter 15 år och talade om att hon gått över till andra sidan och var kär i en tjej. Det var dock en slump att jag bodde hemma hos dem just den veckan, det var inte så att det gick ut en formell inbjudan till “nu skall jag göra slut med min man och tala om att jag är flata och skall flytta ihop med min 20 år äldre flickvän”.
När samtalet med kusinen var över och den där balen på slottet avbokad gick luften ur mig.
Då målade jag naglarna. Men först hade jag lite problem att bestämma färg, som jag till slut fick ner till fyra valbara av totalt 20.
Det var SÅ nära att det blev lila. Men lila snubblade på målsnöret och det blev banne mig…
…blekgrönt. Och nu sitter jag och retar mig en smula för att jag inte tog lila.
Men grönt är skönt. Och avslappnande sägs det. Jag behöver det.
För nu är det dags att ringa pappa och bli “talad till” som det barn jag är. Trots min medelålder.
Och sedan behöver jag hjälp att välja båge. Av er stackars få som läser. För han den där jag är gift med som går på lokal i foppatofflor har inte en helt pålitlig smak.
Japp. Det sket sig. Efter två dagar med pulver insåg jag att jag är totalt karaktärslös och att det är skittrist att gå på diet. Åtminstone trist diet. Låt oss bara säga att två pulverdagar inte gjorde susen för humöret.
Desperationen tvingade mig (eller rättare sagt maken) att inhandla det jag mest av allt i världen ville ha. Så nu sitter jag här och moffar.
Dock inte mitt första val när det gäller varken chips eller dip, men han kände för att vara lite spontan. Eftersom hans första kommentar var “att han inte ville köpa det för att bidra till det allmänna förfallet“. Jag frågade när han själv kollade sig i spegeln sist.
Men just nu hade jag kunnat äta friterat papper och dip med kattbajs och varit lycklig.
Sen har jag en baktanke. De där för stora bootsen, min plan är att gå upp väldigt lokalt. Om jag får väldigt feta stortår, och lite mer fett på ankeln och i fotvalvet så kommer de sitta som en smäck.
De här chipsen har ju bara fördelar helt plötsligt.
Nu…skall jag och mina smaklökar nå klimax tillsammans med chipsen. Salt och fett!
Jag är för gammal för sånt här trams.