Kan ni påminna mig om en sak?

Nästa gång jag TROR att jag kan liveblogga och skriver det, påminn mig om Ullaredshelgen tack?

Nästa gång jag får för mig att det är en skitfiffig idé att blogga med suddiga bilder mitt i natten, säg till mig att bara hålla käft och sova?

Nu klev jag in genom dörren och rann rakt ner i OnePiecen.

Jag skall bara kolla på nätet vad vi egentligen gjorde i Ullared. För jag är lite osäker.

Och näe, det har inget alls med fylla att göra.

När jag har kollat det återkommer jag med ett mer…utförligt inlägg. Med lite mindre suddiga bilder kanske.

Hade ingen aning om att man kunde ha så mycket luckor utan att dricka faktiskt?

Ullaredsresan och samåkning?

Vi var ju några som pratade om samåkning från Göteborgstrakten, men nu vet jag att en av samåkarna inte skall sova över. Och det skall jag.

Så, jag kastar ut frågan på bloggen. Är det någon från trakten som vill samåka och som skall sova över och festa som rockstjärnor?

(Inte troligt, jag kommer somna med huvudet i tallriken efter en heldag på varuhuset.)

Det är ju så himla fint för miljön att samåka.

Och så mycket roligare.

Det här med geografi – och geografiska handikapp

Jag tror vi har en gemensam kamrat ni och jag. En som, trots att hon så jävla väl vet att jag bor i Strömstad, ändå envisas med att kalla det Strömsund. Och Göteborg har blivit Vetlanda. Hennes man kommer från en liten pytteort i Västergötland, men jag misstänker att frun fortfarande tror att det är Småland.

Ni vet vem jag snackar om eller?

Handikappet visar sig dock bara när hon måste ta sig utanför Stockholm, för i hufvudstaden med förorter har hon järnkoll. Väldigt fascinerande med tanke på att hon kan åka ner till Sundsvall och upp till Malmö, utan problem (det sistnämnda har jag från väldigt säker och glatt skvallrande källa hehe).

Nu är ett besök i Borlänge på tapeten, som ni redan vet om ni har koll på henne. Och dit skall både jag och den lätt geografiskt handikappade. Ihop. Och även Christina Stielli. Hur, var, när och varför skall vi prata om så småningom, men jag hoppas verkligen att både karta och GPS kommer vara involverade i…somligas planering.

Vad vill jag säga med det här? Jo, om vi kan sy ihop det här så vill jag poängtera att det självklart är jag som skall stå i rampljuset (vill ni se en stjärna se på mig…remember?).

Eller näe. Men däremot vill jag slå ett slag för Christina. Av alla miljoners miljarders föreläsningar jag har varit på under mitt…unga…liv, så har ALLA varit dödstrista. Förutom Christinas. Jag är rätt svårflirtad, men hon tog mig med storm. Jag trodde inte ens det var möjligt att pendla mellan att garva så jag grinar till att grina så jag grinar inom loppet av bara några sekunder.

Hon måste komma ifrån en “fabrik” där de tillverkar människor med den magiska förmågan att fånga en publik. Hon och…kanske Robbie Williams?

När, var och hur det nu blir, ta chansen. För Mona är faktiskt lika jävla rolig om hon bara hittar dit.

Mig får ni på köpet, som en slags nitlott. Eller jumbo. För all del Dumbo? Men det får ni bara leva med.

Det här var nog egentligen inte så mycket mer än ett hyllningsinlägg till Christina. Och Mona.

Men ni kan väl kila in på Monas blogg och verkligen försäkra er om att hon vet var Borlänge ligger någonstans?

Screen Shot 2013-11-12 at 6.34.37 PM

Fitterbittans första bloggträff

Och jag slog besöksrekord. Det var jag och en till. Vilket faktiskt är 100% mer än vad det brukar vara när det bara är jag som träffar mig själv.

Till saken hör att när ni Mona-läsare började trilla över hit så var den här tjejen den första som kommenterade. Och jag sket på mig i ren paranoja över att a) hemliga folk läste det jag skrev och b) just den här tjejen bodde i den pyttelilla staden som vi bor i tre dagar i veckan. Så jag funderade på att bli jättemycket eremit. Alternativt att aldrig mer skriva ett enda ord till.

Efter fem minuter kom jag över det, och tyckte det var kul.

Så idag, ett par månader senare, hade vi Strömstads största bloggträff. Jag och Hondjur.

20130912_211304_resized(1)

Och hon, precis som jag, har en telefon superlimmad i handen. Oerhört praktiskt.

Det var även tur att vi hade bokat på restaurang. Eftersom vi var så många på just den här bloggträffen, vi behövde verkligen alla sittplatserna.

Hennes enda nackdel var att hon hatade officerskoftan jag hade span på idag och minsann tänker gå och köpa imorgon.

Håll med mig nu och säg åt henne att den var fäschon. På riktigt. Det går inte an att dissa den koftan.

Eller hur?