Men nu skrev jag Vickan enbart för att det rimmade på Sickan, vi kan väl komma överens om att aldrig kalla mig det. Inte Vickan och inte Vicky/Vicki. Det är något stockholmskt påfund att ge alla smeknamn och det existerar väl inget annat ställe i landet med så många Leffe, Uffe, Kjelle, Sussi, Kattis, Kicki och glöm för Guds skull inte Fredde och Mickan.
Jag heter Victoria, har inte alltid varit överens med namnet då jag tyckte det var ett tungt och gammalt engelskt drottning-namn som barn och ungdom. Då ville jag heta nåt coolt som Malin eller Annelie. Typiska namn på coola tjejer som rökte menthol och hängde med grabbar i jeansjacka. En gammal, minst 200 år, spetsnäst engelsk drottning som rökte Blå Blend i rosa dunjacka känns synnerligen ocoolt. Trots det gjorde man inget smeknamn av mitt förnamn, det blev efternamnet istället. Ända tills jag blev ihop med en kille i klassen på gymnasiet och det blev svårt att i lite ömmare stunder viska efternamnet i örat på mig. Inte ett dugg romantiskt faktiskt. Så han slutade med efternamnet och alla hakade på. Det var besynnerligt. Numera tycker jag om mitt namn som det är och har gjort ganska länge.
Först har jag en fråga, för den här starten på ett inlägg är ju verkligen typiskt mig och typiskt jobbig. Eller som en kamrat sa i telefon häromdagen; “du är ganska omständig” och jag håller bara med. Normala människor har en rak röd tråd, medan min är krullig med tusen stickspår. Min äldsta bästis är den enda som står ut med det utan att ens reagera, för hon är VÄRRE. Ni kan ju bara tänka er.
Trots att jag är så medveten om det och trots att jag kämpar med det blir det bara ytterst lite bättre. Orden är många, tråden är trasslig, mycket vill ut samtidigt.
Hur kan man då läsa den här bloggen utan att vara utrustad med världens bästa tålamod? Ni som är mina bloggkompisar måste ju ha det, eller hur? Annars kan man ju inte läsa all text? 3423 ord om just inget alls?
Kan vi prata om det så kan vi se om jag har förbättringspotential?
Nästa grej; jag vet ju vilka många av er är, men jag vet ju inte mer än namn och lite av det ni delar med er i kommentarerna. Ni som bloggar har jag bättre koll på än andra och när någon som har kommenterat länge försvinner ett tag blir jag orolig, men vet inte var jag skall leta. Ann-Christin till exempel, du har varit tyst jättelänge och det bekymrar mig. Jamen ni fattar och tror säkert att jag inte har koll, men tji fick ni för det har jag.
I vilket fall som helst fick det mig att börja fundera. Jag vill upplåta bloggen till gästinlägg, oavsett om ni redan bloggar eller inte. Det är såklart inget tvång (JO DET ÄR DET), men för de som vill. Och så tänkte jag att man kan göra det lite som ett sällskapsspel. Ni får en helt random rubrik och skall skriva på den. Vill ni ha foton, inte mig emot.
JAG skulle tycka att det var skitkul och jag antar att alla som hänger här skulle tycka det med.
Ridå om det visar sig att bara jag i hela världen tycker att det är roligt. Då får jag sitta här med skammens rosor på kinderna och solsken i blick.
Nu vill jag ha anmälningar. Och inget trams om att man inte kan skriva eller dylikt struntprat. Ni skall vara här, ni skall få en rubrik och det här kan bli hur bra som helst. Som sagt, jag har koll, det funkar alltså inte att inte kommentera och tro att man inte skall synas.
Seså, det är bara att skriva upp sig. Helt ofrivilligt.
Med det sagt kan vi väl avsluta med en helt orelaterad bild som inte går att se för mycket av.
Somliga samlar på verktyg i sin NASA-renoverade ladugårdsverkstad, andra samlar på glasögon.
Och om jag får lov att säga det själv är min smak helt enkelt utsökt.
