Nu vet vi ju redan att jag har sett jättekonstiga saker istället för just en tomte genom webbkameran.
Men idag alltså?
Är det bara jag som tycker att det ser ut som om Ronald McDonald har snott båten?
Det är något med färgerna.
Category: Båtliv
Proudly Presenting Julbåten
Vi pyntar ju båten varje år och det började väldigt småskaligt eftersom vi inte var ute efter själva pyntet, vi var ute efter att kunna gå in och kika på webbkameran från huset i Gbg för att kolla så att strömmen inte hade pajat. Pajad ström betyder att den där propellern vi har under båten för att det inte skall kunna bli is runt båten slutar funka och även om båten klarar lite is så är det inte så himla BRA. Det är i alla fall en av de viktigare anledningarna till att det är obra om strömmen lägger av.
Första året körde vi igång lite diskret med en enkel julstjärna i fönstret på båten. Huvudsaken var ju att ljuset syntes i webbkameran när det var mörkt och det gick att konstatera att strömmen var up and running.
Men varför hålla sig till en simpel julstjärna liksom? När både jag och maken ÄLSKAR blinkade ljusslingor och gärna saker som sticker i ögonen på folk. Året efter kläddes båten i blå ljusslinga. Året efter det kläddes den i ännu mer ljusslingor, som blinkade, i olika färger. Och så har det eskalerat efter det.
Förra julen skulle ju båten få The Pynt of All Pynts. Maken köpte den två meter höga tomten från USA och var glad som en speleman när vi testade den hemma.
Den har hulahulakjol liksom. Den är helt enkelt oslagbar.
När det väl var dags att pynta blev det årets storm, fyra helger i rad blåste det så mycket att det faktiskt inte gick att sätta upp en tomte som måste ha varmluft för att stå upp och dansa och vinka. Sen blev det julafton och efter julafton var det tydligen PINSAMT att pynta enligt somliga. Alltså jag vet inte om ni minns det, men JAG var inte enig alls. Det var trams. Vi behåller ju ändå alltid vårt båtpynt till långt in i mars och det slutar vara sådär mörk och eländigt.
I vilket fall som helst så kunde inte ens vilda hästar övertyga honom och det var första året båten bara låg och såg skittråkig ut hela vintern.
Men nu är det alltså gjort. Samt att vi har möblerat om lite bland båtplatserna så vi ligger med aktern in mot bryggan och fören mot strandpromenaden. Så det kanske var meningen, eftersom tomten skulle stå på just fördäck och förra året hade den ju fått vinka och dansa åt fel hål. Det hållet som den inte hade synts mot hela strandpromenaden.
I år dansar den och vinkar mot just strandpromenaden = positivt.
För säkerhets skull hade det även beställts fem extra rullar med led-slingor. Ifall de gamla inte skulle räcka (som har lyst upp båten som ett kärnkraftverk ungefär, men man vet ju aldrig faktiskt).
Pyntning är nu ÄNTLIGEN avklarad. Efter ett års försening.
När jag stod på en helt tom strandpromenad och fotade båten kom en endaste liten hurtfrisk motionerande människa förbi. Hon tvärstannade mitt i sin joggning, tog fram mobilen och ställde sig och fotade båten hon med. Då blev jag extremt fnissig. Man undrar hur många kort folk kommer ta på den och vad exakt de kommer tycka om den. Jag gissar att folk kommer fota och förfasa sig.
För så här ser den ut.
Den är så nedrans vacker att jag blir alldeles lycklig. Nej, jag är inte ironisk. Jag är på riktigt barnsligt förtjust i blinkande lampor och numera även dansande hulatomtar. Ju mer “Ett päron till farsa firar jul” desto bättre liksom.
Men eftersom ljusen epilepsiblinkar räcker det ju SÅKLART inte med ett foto. Nejdå, det blir såklart film med.
Något extra skall ni väl få för att ni fick vänta ett år och nu en dag extra.
Sen blir det ju lite mörkare med film eftersom jag filmade med telefonen. Men just det kan jag dessvärre inte göra något åt.
Just nu älskar jag båten igen. Och tycker jättesynd om alla som har sina båtar på land och inte kan göra så här skojsiga saker med dem på jul.
Och så undrar jag hur länge tomten får stå orörd på båten.
Nu kan ni dessutom ha järnkoll via webbkameran om vi har ström eller inte. I dagsljus ser det inte ut som att tomten är en tomte genom den kameran dock, det ser snarare ut som om det står en jättestor snopp på båten.
Jag tänker inte ens fråga OM ni tycker det är vackert, jag tänker fråga HUR vackert ni tycker att det är?
Och då menar jag inte webbkamera i dagsljus utan kvällstid via foto och film.
Skit #2
Sommaren 2009.
Vilket var en skitsommar eftersom vi hade en skitsemester och då menar jag inte skit på grund av skit utan skit på grund av väder.
Det regnade på tvären och blåste O A V B R U T E T. Kändes det som i alla fall. Det var inte en av våra bättre semestrar faktiskt, snarare en av de sämre. Men det var ju på den tiden Kejsar Augustus … (jag vet, jag måste sluta att härleda allt gammalt till honom) inte hade uppfunnit streamingtjänster såsom mina bästa vänner Netflix och Viaplay. På den tiden planerade vi alltid inför eventuellt (och då menar jag verkligen eventuellt) dåligt väder genom att ladda ner alla säsonger av tidigare osedd serie, för att inte dö av tristess och för att undvika att döda varandra när man skall samsas på sisådär fem kvadrat och inte storma ut och iväg i ren vrede.
Vi kan alltså dela in våra semestrar i tv-serier. En semester ägnades åt de två första säsongerna av 24. En annan åt alla avsnitten av Alias (fö en sjukt bra serie som jag saknar). Och så vidare. Just den här semestern var en 24-semester och vi hade med oss 48 avsnitt, det är vad man snittar om det är riktigt jäkla skitdåligt väder. Det var det.
Först kan vi ju roa oss med att se om någon vet var vi vi är på det här fotot, här behöver man inte ens vara västkustbo för att ha koll tänker jag. Här räcker det faktiskt att man har ett visst TV-intresse. Men är man en västkustsk båtmänniska som inte ägnar alltför mycket tid åt att försöka lura sin extremt klipska fru så borde man definitivt veta var vi är. Nudge, nudge, wink, wink.
Vill man hemskt gärna gissa så kan man få en extra ledtråd i slutet av inlägget i form av ett foto till. Som är en väldigt lätt ledtråd om man bara har kollat på TV och aldrig någonsin satt sin fot på västkusten.
Här var det dagen efter Det Stora Ovädret. För herregud som det regnade.
Dagen som det regnade blev jag lite gramse av numera bortglömd anledning och skulle gå iväg till affären. Just när jag promenerade iväg regnade det inte så det enda regnskyddet jag hade på mig var seglarjacka. Till det hade jag shorts och seglarskor. Och så kom regnet från ingenstans i hinkar från himlen. Efter fem sekunder hade jag en liten swimmingpool i vardera sko och var både genomsur och skitsur, men till affären skulle jag. Gissar att det var snus som skulle inhandlas eftersom jag inte gav upp och gick tillbaka.
På vägen tillbaka från affären kom jag på det inte helt genomtänkta tilltaget att försöka hitta en genväg utmed vattnet och bryggorna istället för att gå på “stora vägen”. Ni som har varit här förstår precis vad jag menar med att det inte var genomtänkt. För er som inte har varit här kan jag förklara det med att vi ligger med båten i ett sund (jag står på bron över sundet och tar det här kortet) och att vi ligger med båten till vänster i bild. Bryggorna på den sidan är just bryggor. I plural. Inte EN brygga som följer sjöbodarna som det ser ut i Smögen exempelvis, utan en satans massa småbryggor som inte sitter ihop med varandra. Så fort jag hade hittat en fin genväg ner till en sjöbod stoppades jag efter några meter av att just den bryggsnutten var slut och att jag hade valet att gå uppåt mot vägen igen eller hoppa ner i vattnet och simma till nästa bryggdel. Vilket nästan inte hade spelat någon roll med tanke på hur blöt och kall jag redan var, men där drog jag gränsen tydligen.
Hade jag följt vägen hade det tagit en kvart att gå tillbaka till båten. Nu ENVISADES jag och då tog det lite drygt en timma.
Väl tillbaka i värmen på båten fanns inte mycket annat att göra än att titta på ytterligare ett avsnitt av 24. Efter att jag hade klätt av mig de pisseblöta kläderna, käkat lite och förberett sängen med dator och make. Det är faktiskt ganska mysigt att ligga och kolla serier när regnat smattrar på utsidan (om man inte gör just det varje dag).
Dessutom är det lite trångt när man ligger bredvid varandra och tittar på samma dator. Vilket också kan vara mysigt. OM man inte lever med någon som fiser ofta och mycket, för att fisa med doft (stank) när det är just trångt är faktiskt rätt så otrevligt. Struntsamma, just det har jag dessvärre vant mig vid med åren och vi har åtminstone varsitt täcke. Så länge han håller sitt täcke kåldolmestängt så sipprar inte all odör ut.
Någonstans i mitten av ett avsnitt kommer en vanlig fjärt, inga konstigheter och det var antagligen inte den första i raden sen vi började kolla.
Det konstiga var att det luktade satana perkele och att maken kastade sig upp ur sängen. Den här gången hade han dessutom vett på att se lite skamsen ut. Och så kom meningen man som vanligt aldrig tror att man skall få höra:
“Du, alltså … jag tror det kom en tesked blött nu …”
Jag minns helt ärligt inte hur jag tog mig upp ur sängen, men fort gick det för efter cirka en nanosekund stod jag på golvet för att inspektera eventuella “skador”. Den där mysfaktorn var som bortblåst, för att stå på ett minimalt utrymme och leta efter eventuell skit att sanera är så fruktansvärt omysigt att det inte ens finns ord att beskriva det. Hundskit och kattskit kan jag ta alla dagar i veckan, men inte människoskit från fullt friska och fysiskt fungerande män. Psykiskt däremot …
Jodå. Nog hade det kommit en tesked blött. På hans täcke (tack och lov) men även på vårt underlakan. Och då har han mage att börja skratta, när jag står där och är så obeskrivligt arg och bara vrålar de fulaste ord jag kan komma på och jag kan jättemånga fula ord.
För då har han sett det jag inte har sett än. Att han faktiskt har åstadkommit en hjärtformad skitfläck på det beige underlakanet.
Jag tog faktiskt kort på underlakanet, för att skicka till alla hans arbetskamrater (ja, jag var jättearg och tyckte han kunde få skämmas lite extra), men jag besparar er just det fotot och visar istället ett orimligt likt foto där någon spillt te istället för skit. Det såg helt enkelt ut så här.
Han hävdar fortfarande att det var den ultimata kärleksförklaringen, att kunna skita hjärtformat.
Jag hävdar att han är helt dum i huvudet och att han bör se över sin anuskontroll alternativt SLUTA fisa.
Han har gjort ingetdera och han tycker fortfarande att det är oerhört underhållande att det var hjärtformat.
Det var bara att ta täcke och underlakan och slänga ner i en sopsäck för tvättning. Nej, täcken och lakan slänger jag inte, kalsonger däremot. Sen vädra så mycket hällregnet tillät och så var det dags för den årliga bajsduschen med klädbyte.
På en båt åker man inte runt med flera uppsättningar täcke och lakan av den enkla anledningen att det inte finns så gott om plats, så man har liksom inget “reservtäcke för vuxna män som skiter på sig” med sig.
Vår (hans) smala lycka var att vi hade haft en kompis på besök någon helg tidigare som hade glömt kvar sina sängkläder. Mitt grundhumör var ju inte precis på topp efter att ha promenerat i hällregn i ett par timmar tidigare på eftermiddagen och att kunna skita ett hjärta är inte en humörhöjare i min värld i alla fall.
Men vi fick löst ett nödunderlakan och ett täcke till honom.
Och jodå, han tvättade dagen efter.
Båtsemestern året efter gick jag bara och väntade på att det skulle hända igen och jag hade haft funderingar på att packa med “kisslakan” för att skydda dynorna, men sedan dess har det inte hänt. Peppar, peppar på korset i taket och ett saltkar över axeln och allt det där.
Nu kommer ledtråd nummer två till var vi befinner oss för den som känner sig hugad att gissa var exakt maken tycker att det är en bra idé att fjärta med innehåll.
Vet ni var vi är NU då?
Och förresten, idag skall jag faktiskt kolla på “Så mycket bättre”. Med öronproppar när Carola är i fokus, men jag vill verkligen höra de andras tolkningar av hennes låtar, för hur mycket aversion jag än hyser mot henne så kan man ju de flesta av hennes kända alster och det kan ju vara kul. De andra är ju riktigt bra och det kan vara kul att höra hennes låtar sjungna utan den där “Carola-tonen” (tack för det perfekta ordet Humlan).
Skall ni?
När en man lurar sin fru och blir påkommen med fingrarna i syltburken
Eller snarare i svampen i det här fallet.
I gårdagens skitinlägg lade jag ju ut ett par bilder, bland annat den här.
Och i MIN värld behöver man inte vara sjökapten på färjan mellan Smögen och Kungshamn för att se att det är silhuetten av Smögen. Vattentornet är ett OMISSKÄNNLIGT landmärke vilket man vet om man bara satt sin fot på Smögen kanske en endaste ynkans gång. Man vet det definitivt om man kör båt/seglar med ögonen öppna upp och ner längs västkusten.
Nu tänker jag skvallra på “Elefantpenismannen”. Eftersom han alldeles tydligt körde fulspel igår. Han är ju gift med Enlisailivet och de seglar ju böljan den blå mest hela tiden. Var det någon jag trodde skulle gissa rätt och först så var det antingen han eller hon.
Idag frågade Enlisailivet var det var, eftersom hon mer eller mindre legat sömnlös efter diskussion med sin gode make om just bilden igår. Hon hade hävdat Smögen medan han, med en dåres envishet, hade vägrat Smögen och övertalat henne om att det absolut inte kunde vara det. Nu säger inte det här så mycket om man inte är just snedseglare eller västkustbo, men enligt hörsägen hade han till och med varit nere på Rörö och gissat. Vilket är lite pinsamt fel. Men nu tror ju jag att han hade en agenda med sitt felgissande eftersom de satt på varsin ort med varsitt sjökort och funderat över geografin.
Han ville helt enkelt inte att hon skulle gissa rätt först. Vilket hon ju faktiskt gjorde när hon sa Smögen.
Idag ser hon att han faktiskt har kommenterat. Det HÄR.
Han hade alltså, helt obrydd, snott hennes Smögen efter att ha hävdat att det var fel.
Då förtjänar man att outtas på bloggen. Sen förtjänar man även ett vänligt men bestämt förslag om att kolla synen och att kanske börja använda läsglasögon.
Och så förtjänar man en smula smädelse om det nu var så att man faktiskt inte trodde att det var Smögen. För har man lyckats segla västkusten upp och ner och ner och upp utan att se att det är svampen så tror jag att det är frun som styr skutan medan maken sitter och blundar. Eller så behöver maken skitstarka glasögon. Snabbt.
Men du hade fel på Rammen. Vi ligger mellan Hampholmarna och Långö.
Nu kan du ta fram läsglajjorna och leta upp det på sjökortet.
Fulspel minsann. Väldigt mycket fulspel.
Jag tror vi skall ha fler tävlingar om vad som ligger var utmed västkusten hehe.
Skit #1
Vi börjar med första skiten. Och därmed båtsemestern 2008, när maken tog sin skitoskuld.
För det första vill jag bara säga att det var en HELT fantastisk båtsemester, vi hade inte en enda dag med dåligt väder. Ingen blåst, inget regn och tropisk hetta långt in på nätterna. Tre veckor på båten som kändes som tre veckor i Thailand, fast bättre. En sådan där semester man kommer sitta och gagga om på ålderdomshemmet om, förhoppningsvis, sisådär 40 år (dvs ungefär år 2054 – HERREGUD så hemskt DET låter då?).
“Minns ni sommaren 2008? Nästan lika fint väder som 2014 faktiskt”
Och så kommer någon besserwissertant lägga sig i och säga att det inte alls var varken 2008 eller 2014 och då skall jag knäppa henne på näsan och säga:
“Hörrdududu, jag hade minsann en blogg. Jag VET att jag har rätt. Vänta lite skall jag bara be mitt röststyrda armbandsur (japp, jag kommer fortfarande ha armbandsur i alla fall) att leta upp inlägget om de fantastiska somrarna så kan vi se det på 500 tums hologramskärmen direkt här på väggen … “
Besserwissertanten kommer fnysa och jag kommer vara svinnöjd över att ha rätt.
I alla fall. Maken fiser ju i tid och otid och det kommer han aldrig att sluta med. Eftersom han varken lärde sig av misstag ett eller misstag två. För han påstår att man faktiskt får hemskt ont i magen av att inte fisa (låter lite som alla de killar som påstår att de får ont i pungen/blue balls av att inte få sexa). Skulle gärna se de myterna ihjälslagna av Mythbusters faktiskt.
Just den här semestern och just den här dagen befann vi oss i Grebbestad. Jag låg på båten och läste bok i godan ro.
Titta, inte nog med att det var så längesedan att vi hade vår gamla båt, jag läser dessutom pappersbok och inte Kindle – så omodernt!
Medan maken hade något viktigt verktygsärende till järnaffären. Inga konstigheter.
Den enda konstigheten var att han kom tillbaka till båten efter förvånansvärt kort tid. Man plus verktygsaffär (med båtdelar) brukar vara likamed skitlång frånvaro. Dessutom gick han lite konstigt och med tanke på att han hade shorts på sig syntes det verkligen att han gick med korsade knän. Men han gick och flinade samtidigt, vilket inte riktigt stämde med resten av utseendet. Det gigantiska flinet som gick från öra till öra.
Han kom ombord på båten och viskar tyst (eftersom båtarna ligger lika tätt som människor i kö för att komma in på Ullared):
“Alltså jag fes inne i affären och jag tror det gick åt skogen. Jag vet inte men det kändes som att det kom mer än bara luft”
Men han slutade inte flina, han såg i det närmaste nöjd ut över att hans kropp eventuellt hade producerat en fis med innehåll? Som om det skulle vara något att vara stolt över?
In på toa med honom. Och så hörde jag att duschen gick igång. Då behövde man inte vara raketforskare för att förstå att han faktiskt hade skitit på sig inne i affären.
Han hojtade från dass att han ville ha en plastpåse och det fick han. Medan jag mest funderade över om jag var gift med ett blöjbarn. Till slut kom han ut från toan, iklädd rena kläder från topp till tå och med en väldigt väl ihopknuten plastpåse i handen. Innehållande nerskitna kallingar och jag tog, med lätt äcklad min, påsen ur handen på honom för att gå till sopstationen för att bli av med de kontaminerade underkläderna så fort som möjligt.
Men nähänäe, då blev det liv i luckan. Han hade ju faktiskt knutit påsen så himla noggrant för att spara och tvätta, eftersom det var hans FAVORITKALSONGER. Fanns inte en janne att jag fick lov att gå och slänga dem, påsen skulle läggas undan och så skulle vi tvätta kallingarna vid hemkomst.
Ja, jag undrade på allvar om det var fel i huvudet på honom på riktigt. Det var ett par rosa Björn Borg-kallingar, inte direkt guldlaminerade limited edition-kalsonger, men han gav sig inte. De Skulle Bara Inte Slängas.
Nu vill jag bara säga att det här hände dag två på semestern. Efter det åkte vi västkusten runt, över till Danmark, till Läsö och sedan norrut igen, under tre veckor tillsammans med ett par bajskalsonger i en påse någonstans på båten.
Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag gick med på det.
Och alla foton från den semestern påminner mig om att kalsongerna finns med oss.
Titta på det här fantastiska fotot. Taget mitt i natten när vi låg på svaj och det var 30 grader varmt.
Det var verkligen en fantastisk semester och varenda naturhamn var full hela tiden. Men vetskapen att det var jag, maken och en fantastisk solnedgång förstörs lite av att veta att de rosa kalsongerna var med på ett hörn.
Hela semestern.
Bonuspoäng till den som ser var vi är någonstans förresten.
Det var skithistoria nummer ett och jag tror faktiskt att just de kalsongerna (som jag absolut inte tvättade när vi kom hem, det fick han göra alldeles själv) finns kvar i livet fortfarande.
Och här sitter bajsmannen himself, på samma semester. Skitnöjd sådär generellt.
Skithistoria nummer två kommer. När ni har bekräftat att jag verkligen inte har berättat det här förut.
Efter de två semestrarna litar inte jag på den mannens anuskontroll överhuvudtaget, kommer aldrig att göra.
Den tilliten är förbrukad.