Jag ber tusenfalt om ursäkt över tystnaden, men jag har varit upptagen med att titta på sommaren.
Och åka till Koster (som var indistrisemesterfullsmockat med båtar) med de här tre.
En bäbis. Som har varit ett enda stort solsken sen de kom hit. Jag var tvungen att fråga om han kunde gråta alls eller om han kanske var lite trasig och inte har några tårkanaler. Han var inte trasig, bara glad.
Jag hade såklart med mig Logan. Och Simon.
Det har varit magiskt.
Men idag skall jag inte säga att det är värsta lyxen att sova själv med Liten utan snarkande karl. Snacka om att jag jinxade det igår. Inte en enda minut sömn fick jag inatt för att kläggbetten på benen gav mig någon taskig allergisk reaktion vilket medförde att varje bett blev stort som en handflata och jag låg med illröda monsterkliande ben och gned mig mot sängen samtidigt som jag försökte låta bli att klia tillbaka och stortjuta av trötthet.
Det gick inte så bra. Storytel var min räddning.
Man kan ju lugnt påstå att jag faktiskt fick “njuta” av snarkfri tid och inte slösa bort den genom att sova.
Nu är jag övertrött. Med en hund som är risig i kistan. Gissningsvis kommer det inte bli en stillsam natt nu heller.
Mitt humör blir inte bra av sömnbrist oavsett hur vackert och varmt det är ute.
Det skall bli spännande att se hur natten blir.
Än mer spännande att se resultatet imorgon.
Jag antar att jag kommer vara så arg att det blir olyckligt imorgon. Jag medger att jag inte skulle vilja vara min egen kompis OM jag inte får sova.
Men det var väldigt fint på sjön och god mat på Koster.
Vad gör ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Kolla de här bilderna (helt ärligt snodda av makens plastkusins fru).
Västkustidyll. Kostersundet i juli, närmare bestämt igår. Visst är det helt fantastiskt?
Än mer fantastiskt blir det. Nästan magiskt.
Mystiskt hus på holme. Holmen i fråga är dessutom inte större än ett grund och ligger alldeles utanför hemmaön. Något som skapar funderingar. Vem bodde där, varför bygger man ett hus på stenar uppe på ett grund, är huset ett praktiskt sjömärke för snedseglare?
Det här var vår sysselsättning igår. Living the dream med makens släktingar på båten. Bilder värdiga ett Guldägg för bästa västkustreklam.
Ungefär så här inbillar jag mig att alla livsstilsbloggar gör. Och Ernst. De har skit på 99 kvadratmeter av 100, men på just den kvadratmeter där det står ett nybetsat bord i toppmodern retrostil med silkesduk hemvävd i garn av tusen importerade larver från Kina och en vas nyplockade blommor från den egna trädgården. Bredvid står bloggaren (eller Ernst) med sina sunda rosiga kinder iklädd förkläde av ekologisk bomull tvättat i grönsåpa och serverar surdegsbröd direkt ur ugnen med nykärnat smör och yster ost. Den kvadratmetern fotograferas för bloggen eller kan ses på bästa sändningstid och SVT Play.
Ytan som inte syns är full av dammtussar stora som vildsvin och halvfulla colaflaskor. Det måste vara så. Man kan bara inte vara så himla ekologisk och klanderfri hela tiden?
De där två vackra korten är en del av gårdagen. Och det är precis så idylliskt som det ser ut.
Men våra resterande kvadrat med dammtussar och colaflaskor bestod av en fjord, en vind på ungefär en miljon meter per sekund, gammal sjö, en båt som uppför sig som en tvålkopp i en jacuzzi, två skitsjösjuka barn och tre sjösjuka vuxna. Färden över fjorden var inte så munter och mysig faktiskt. De arma barnen hade varsin spyhink och de vuxna var tappra.
För det såg ut ungefär så här. Och lite till. Medan båten tvålkoppade sig över fjorden.
Därmed inte sagt att det inte var en fantastisk dag. Det var det. Sjukt trevligt sällskap, till stor del en väldigt mysig båtresa (minus fjord) och fantastisk mat efter båtturen. Jag älskar havet och jag älskar västkusten.
Jag ville mest bara visa baksidan av framsidan och min misstänksamhet mot hela den där tillrättalagda attityden.
Idag sa det sjösjukaste barnet att han aldrig mer ville åka båt på havet, bara vid kusten.
Det kan hända att vi har gjort sönder ett antal barn och gett dem men för all framtid.
Jag är lite inne på det där med “i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna” när det gäller tillrättalagda inlägg. Eller, “låter det för bra för att vara sant så är det nog inte det”.
Ernst, jag är dig på spåren. Man kan inte gå barfota med hemmagjorda makraméhalsband hela tiden.
Det går bara inte?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Skärmdump tog jag igår när båten hade legat där i exakt en minut. Dessutom var den testkörd före och förliste inte en enda gång. Även om jag medger att de nyborrade hålen oroar mig lite på riktigt. Det säger ju sig själv, man borrar inte hål så där hur som haver i skrovet under vattenlinjen på en båt. Ett skrov bär ju sig olika åt i olika väder. Nu har vi en häckthruster (vilket faktiskt låter lite … snuskigt?) i alla fall. Och den envise påstår att det skall få mig att gilla båten mer vid tilläggning. Jag säger att han är envis i onödan. Jag gillar inte drev, jag har gett drevfanskapet en chans i fem år, men det visade sig med all oönskvärd tydlighet att jag tydligen var en sådan där rak axel-person. Det finns sådana och så finns det drevmänniskor. Sen finns det ju såklart de som använder tyg, men de bråkar antagligen om olika typer av kölar?
Jag undrar lite stillsamt hur många klippor jag skall dundra in i, hur många ankare jag skall fastna med och hur många nästan-krockar jag skall behöva kämpa med innan maken inser det lönlösa och vi byter drev mot axel. Min plan verkar funka sådär. Vilket jag inte förstår. När vi hade axel körde jag inte på en endaste liten sak?
Nåja, Den som (över)lever får se?
Så. Ja. Nu kommer det någon slags istid antar jag? Även om det är vansinnigt vackert just i denna arla morgontimma (fråga inte ens varför jag är vaken, men det är inga mördares fel i alla fall).
Jag ber ödmjukast om ursäkt på förhand.
Okay?
Jag avslutar med pinfärsk bild. Jösses så vackert det är när solen ramlar in över hamnen.
Godmorgon?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Först måste jag bara säga att jag har haft en fantastisk påsk i pensionärskuvösen på ön.
Vi tog båten ut på påskafton för att hänga med systerfamilj och kusinfamilj och på natten när det var dags att rulla ner från kuvös till brygga var det sådan enorm fullmåne att båten såg ut att vara belyst med uv-ljus. Vid midnatt var ljuset så starkt att jag gav mig själv en skugga på stranden, men givetvis hade jag ingen vettig kamera med mig och mina fåniga försök att ta kort på nattljus med mobilen gick sådär. Man kan säga att jag såg att det var ljust, det såg dessvärre inte kameralinsen i mobilen och nu har jag ett gäng svarta bilder. Sedan var det premiärsovning för i år på båten och jag sov trots fullmånen. Kors i taket.
Det här vaknade vi till.
Nej, vi har absolut inte gått på grund även om det ser ut så, på våren är det verkligen fånigt klart vatten. Klart vatten ihop med vindstilla gör att det ser ut så här bakom båten vid bryggan. Det såg ut som att man skulle kunna ta ett kliv rakt ut i vattnet och gå på botten och jag tror att jyckarna var lite fundersamma med. Det var ljuvligt.
Sen ville jag att hundarna skulle modella lite för mig, men den lille hade för bråttom och det var bara Stor som passade på att carpa lite diem.
Jag älskar ön.
Och sällskapet med. Vilket var tur eftersom båten inte startade. Att ligga med två kylskåp och en värmare på i 16 timmar ville inte startbatteriet vara med på så det där med att starta var bara att fetglömma. Batteriet fick ligga på laddning hela dagen, alla utom kusinfamiljen åkte hem och jag lallade omkring i vuxenpyjamas (onepiece).
Sen startade båten till kvällningen och jag ville inte åka med hem, jag ville stanna med kusin, kusinsambo och kusinbarn. Maken kunde inte stanna för han hade utlovat vissa tjänster dagen efter, tjänster som involverade väldigt tidig uppgång och rörmokarsaker. 20 minuter i solnedgång startade båten och kvart i solnedgång hade jag plockat åt mig liten hund och vinkat adjö till make och stor hund. Enda nackdelen med att stanna kvar var att jag missade Halvkusin som bara var på besök i Strömstad i ungefär fem minuter (det är möjligt att hon var här lite längre men det KÄNDES som fem minuter).
Det blev alltså ytterligare en kväll i pensionärskuvösen med godis och snicksnack och precis som jag sa igår, den här gången kan jag inte be om ursäkt, för man har absolut inget behov av uppkoppling alls när man sitter där. Man bara sitter. I timmar. Stirrar på havet och pratar. Under tiden skulle ett tredje världskrig kunna starta i resten av världen och kuvösfolket är glatt ovetande. Ljuvligt.
Dagen efter blev jag hemkörd. I förrgår alltså. Igår tittade vi på Hollywoodfruarna och idag fick jag sota för den extremt lugna påsken.
Morgonen började med tjutande brandlarm under tiden som jag satt i godan ro och åt frulle i form av havregrynsgröt. När man hör det börjar man nervösbajsa eftersom man bor på tredje våningen med tre husdjur. Ut i köket i ljusets hastighet enbart för att upptäcka att en klåfingrig hund har varit framme igen och försökt snika åt sig saker från diskbänken, men kommit när ett reglage till spisen och satt på en platta. PÅ plattan stod min papperspåse med havregryn.
Ifall någon undrar så går det på ett par minuter innan pappret i påsen har brunnit upp och man har rostade havreflingor över hela spisen. FÖR fort.
Fruktansvärd morgon med en stank som fortfarande ligger som en blöt yllefilt över lägenheten.
Den avslutades inte särskilt mycket bättre. För jag hamnade här efter att ha varit ute och gjort ärenden.
Lånad bil med bensinmätare som inte funkade. Jag var inte särskilt kaxig när jag stod på motorvägen och kände mig som en vägpirat. Samtidigt som jag var svinförbannad över att ha en lånad bil som brakade ihop, DÅ visste jag ju inte att det var soppatorsk, mätaren visade att det var två tredjedelar kvar i tanken. Som tur var hade jag nästan hunnit hem, bilen kollapsade en mil före hemmaavfarten så det var bara att sitta där och vänta på räddare i nöden i form av make på motorcykel/permobil och en dunk bensin.
Efter att ha spenderat 45 minuter på en obefintlig vägren och sett både livet och en miljard lastbilar passera revy (helvete vad fort och nära folk kör) var man överlycklig över att äntligen köra in och se välbekant vy hemmavid.
Den här dagen kan ta sig i prutten faktiskt.
Nu tänker jag gå och lägga mig i rökskadade lakan, imorgon skall köket skuras så det slutar stinka. Efter det skall jag sluta gnälla.
Jäkla skitdag. Men kanonpåsk.
Innan jag drar något gammalt över mig säger jag dock grattis till Elefantpenismannen (aka make till Enlisailivet) som fyller år idag och hoppas att hans dag är bättre än min.
Jag hoppas faktiskt att allas dag har varit bättre än min.
Living on the edge.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Vi drog till sjöss för att slippa spektaklet i stan. För att guida mycket ung engelsman bland kobbar och skär.
Nu skall jag göra en kort historia väldigt mycket längre, precis som vanligt.
Efter mitt livstecken i förmiddags ringde en kompis här i stan, den kompisen har en dotter (och en son för all del, men han hör inte hit just nu) och dottern som typ alltid har varit max sex år har helt plötsligt råkat bli 17 år och skaffat sig en pojkvän (jag lovar, hon var sex år för max en kvart sen, hur går det till?). En engelsk pojkvän. Det vill säga en rosaskimrande gänglig sak från mitten av England som, på riktigt, aldrig hade varit på sjön eller åkt båt någonsin i sitt liv. Kommer man från mitten av England är inte båtåkande en vanlig sysselsättning och såvitt han kunde minnas hade han turistat vid havet (i England) ungefär två gånger. En rosa, givetvis rökande, brittisk landkrabba helt enkelt, men väldigt väldigt rar. Det här var hans första besök i Sverige och vår kompis, engelsmannens “svärfar”, frågade om vi var sugna på en tur på sjön och om de i så fall kunde få hänka på för att visa snubben vad man gör när man bor vid ett hav istället för en landsväg.
Först vill jag bara påpeka att det blåste nordanvind idag, vilket betyder att även om solen sken så var det väldigt kallt i vinden. Detta var dock inget som hindrade tillresta norrmän i båt, för det var smockfullt i gästhamnen. Folk satt även på uteserveringar (med folk menar jag norrmän, men det utgår jag ifrån att alla förstå med tanke på att det är skärtorsdag). Om man bortser ifrån att man behövde vindtät jacka, mössa och vantar så var det en vansinnigt vacker dag.
Jättestora båtar. Norska båtar. Den här nöten är grymt svår att knäcka. Båtar är dyrt i Sverige, men ungefär dubbelt så dyrt i Norge och ÄNDÅ kommer de i dubbelt så stora och dubbeldubbelt så dyra båtar än vad vi svennebananer har. Oerhört fascinerande. Landet i väst har dessutom hästkraftsskatt vilket gör motorer fånigt dyra. Att äga en båt för tio miljoner i Norge verkar lika vanligt som att en svensk har en optimistjolle.
Men som sagt, det var en fin dag, om än lite blåsig.
Vi mötte upp med Familjen Kompis och Brittisk Pojkvän vid båten och killen var lyrisk redan på bryggan. Så exalterad att hans gängliga armar for bekymmerslöst åt alla håll och kanter. Vi hann inte längre än precis ut ur hamnen när han först frågade om det fanns hajar i vattnet. Intet ont anande svarade vi på det och nästa fråga var om det fanns maneter. Jo, maneter finns men inte så här års. Slutligen frågade han vad det var för temperatur i vattnet och fick till svar att det nog var runt fem grader.
“Då vill jag BADA!!!”, exklamerade brittisk yngling med precis så många utropstecken som i texten.
Föreställ er en båt full av människor som sitter med ytterkläder på sig, en jätteglad rosa britt och att alla människor på båten utom just britten viftar bort påståendet i tron att det var ett skämt. Nordanvind och fem grader i vattnet, då badar man inte.
Det var inget skämt. Den unge britten var dödligt allvarlig skulle det visa sig.
När vi hade åkt runt och visat 352 kobbar och 895 skär frågade han om det möjligen gick att stanna så han faktiskt kunde få bada, vi fnissade och sa “men of course, klart killen skall få bada” i fast övertygelse om att det bara inte skulle hända. Det räckte ju att lämna båtens brödrostvarma innandöme och gå ut på akterdäck för att frysa arslet av sig, att kliva ner i vatten med isbergstemperatur fanns inte på kartan.
Sen vet jag inte vad som hände för det gick snabbt. Så snabbt att jag inte ens hann få upp telefonen. Ena sekunden stod han inne i båten iklädd ylletröja och jeans, andra sekunden hade han strippat av sig alla kläder och dykt ner i vattnet.
Jo. Fotot är taget tidigare idag. Inte förra sommaren.
Jag hann nämligen fippla upp telefonen och filma innan han kom upp och det verkar inte ha varit så milda temperaturer som han trodde.
Man överlever mycket när man är ung och vital tydligen.
Däremot höll vi på att inte överleva utlånande av handduk efter badet. Vi har hundar, våra handdukar har hundhår på sig och han var visst allergisk och hade astma. Han hade bara missat att tala om det och vi blev varse när han fick rota fram sin inhalator.
Det känns lite som att vi har spenderat dagen med Olika Sätt Att Ta Livet Av En Engelsman?
Till mitt försvar vill jag bara säga, “vem fan tror att killen har astma och jätteallergi när han röker som en skorsten?”.
Sen ville han hoppa i igen och snorkla, men då lade vi in medelåldersveto. Det känns inte okay att skicka hem killen till sina päron med lunginflammation?
Men det var en fantastiskt vacker (men kall) dag på sjön och kvällen avslutades hos ömme fadern där syster med familj hade kommit på påskbesök.
Jag kan fortfarande inte smälta att snubben badade.
Glad Påsk.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
